Läskens bubblande historia

De mest åtråvärda källorna kallades surbrunnar och innehöll vatten med hög järnhalt och även en viss mängd naturlig kolsyra. Att de små stickande bubblorna var kolsyra visste man inte då, men man förstod att de var avgörande för smaken och de tillskrevs även en läkande funktion.

Den svenske friherren Gustaf Soop (1624–79) besökte hälsobrunnen i tyska Aachen med sin sjuka hustru i hopp om att brunnsdrickandet skulle förbättra hennes hälsa. När han kom hem började han leta efter en liknande plats i Sverige.

I Medevi, där Soop ägde Medevi Säteri, fanns källor som befolkningen hade besökt sedan urminnes tider, speciellt vid midsommar när man trodde att vattnets kraft var som starkast. De drack av vattnet för att bota allt från ögonsjukdomar till barnlöshet.

Soop kontaktade den berömde vetenskapsmannen och läkaren Urban Hjärne (1641–1724) för att få hjälp med att analysera vattnet. År 1678 reste Hjärne till Medevi och konstaterade att brunnen var en ”rätt martialisk surbrunn”, det vill säga järnhaltig. Därmed var Nordens första hälsobrunn grundad.

Pris- och kvalitetsskillnaderna mellan svenskt och importerat mineralvatten fick vetenskapsmannen och Uppsalaprofessorn Torbern Bergman (1735–84) att börja studera olika hälsobrunnsvatten. Efter flera experiment och analyser lyckades han imitera naturens hälsovatten, genom att tillsätta mineraler i väl avvägda mängder.

Kolsyra finns naturligt i vissa källor men skulle knappast räcka till för någon större industri. Kolsyra hade observerats och studerats tidigare, av till exempel den belgiske läkaren Johann van Helmont, som beskrev den som ”en vild, obändig gas”. Men ingen hade riktigt kommit fram till hur man skulle få fram kolsyran på konstgjord väg.

Det blev Torbern Bergman som lyckades knäcka koden. Detta när han 1770 lyckades konstruera en apparat som kunde mäta vattnets kolsyrehalt. Hans forskning resulterade i två avhandlingar som publicerades ett par år senare, i vilka han in i minsta detalj beskrev hur man tillverkar kolsyrat mineralvatten på konstgjord väg.

Den teoretiska grunden var därmed lagd för svensk mineralvattentillverkning, och i längden även för läskedrycksindustrin. Bergmans sätt att kolsyra vatten kallades för skvalpningsmetoden. Hans lärjunge, Johan Gottlieb Gahn (1745–1818), blev den första i Sverige att tillverka mineralvatten på kommersiell nivå. År 1776 grundades Gahns Vattenfabrik, och tillverkningen av Fahlu Soda kom igång.

Kort därefter startades ett flertal mineralvattenfabriker, särskilt i Stockholmsområdet. Efter Bergmans upptäcker blev det nu lätt att analysera vattnet från de kända, internationella hälsobrunnarna, för att sedan återskapa samma mineralsammansättning i laboratorium. Vattnet såldes därefter till konsumenter, via apotek och särskilda vattenbutiker.

Från det att man började dricka mineralvatten inleddes även en del experimenterande med smaker på vattnet. Den store svenske kemisten Jöns Jacob Berzelius (1779–1848) – som en tid var verksam som läkare vid Medevi brunn – experimenterade fram olika smaksatta drycker, och banade därmed väg för den svenska läskindustrin.

I en reklamskrift för Medevi brunn beskriver Berzelius kolsyrat vatten som både ”hälsosamt och deliciöst”. Det var första gången som någon antydde att kolsyrat vatten inte bara kunde vara verksamt i medicinskt syfte, utan också var gott och svalkande att dricka.

Läskens utveckling är nära förknippad med apotekarrörelsen. När man på 1800-talet experimenterade med smaksatta mineralvatten saluförde man dessa i första hand som hälsodrycker. Den första svenska kolsyrade läsken såldes sannolikt av apotekaren Fredrik Kjernander 1835 på Djurgården i Stockholm.

I maj 1874 gick Stockholms apotekare ihop och grundade Apotekarnes Mineralvatten AB. Det hade länge funnits ett missnöje med det mineralvatten som erbjöds på den svenska marknaden, detta ansågs hålla mycket lägre kvalitet än det utländska.

Genom att bilda ett eget produktionsbolag kunde man samla all tillverkning under samma tillsyn, och därmed höja kvaliteten på det vatten som man sålde. Det uttalade syftet var att ”tillverka och tillhandahålla allmänheten noggrant och väl beredda mineralvatten och icke spirituösa läskedrycker”.

En fabrik byggdes på Östermalm och inte mindre än 37 mineralvattensorter ingick till en början i sortimentet. Efter Torbern Bergmans upptäcker kunde man analysera och kopiera mineralvatten från populära hälsobrunnar i Europa, som till exempel Spaavatten, Karlsbadervatten och Vichyvatten.

Succén var total för det nya, rena mineralvattnet och inom ett par år var produktionen uppe i 18 000 flaskor om dagen. Importen av utländskt vatten sjönk med hela 90 procent och fabriken på Östermalm måste snart byggas ut.

Apoteket Nordstjernan på Birger Jarlsgatan i Stockholm var inte med i Apotekarnes. Redan 1871 hade man på Nordstjernan startat sin egen vattenfabrik, och var alltså en konkurrent till Apotekarnes.

Nordstjernans försäljningsmetoder och marknadsföring skilde sig från Apotekarnes. Man hade till exempel dörrknackande utkörare som sålde sockerdricka, lemonader och mineralvatten, samt plakatförsedda hästar och vagnar. Utmanar-apoteket höll även med flyttbara vattenkiosker som sattes upp där kunderna fanns, och dessutom erbjöd man rabatter till sina återförsäljare.

År 1899 bildade Nordstjernan dessutom ett särskilt bolag med inriktning på kolsyrade läskedrycker med fruktsmak. Den allra första svenska, kolsyrade läsken med etiketterad flaska salufördes av Nordstjernan och hette Citron-Brus. Samma år introducerades Äppel-Lemonad och Champagne-Dricka, vilka båda blev stora succéer. Året därpå kom smaken Hallon-Lemonad och affärerna blomstrade.

Även Apotekarnes insåg att det var läskedrycker som var framtiden. Vid ett styrelsemöte 1908 beslöts det att Apotekarnes med omedelbar verkan skulle satsa på ”champagneläskedryck”, ingefärsdricka och sockerdricka.

Nordstjernan var fortfarande den största konkurrenten, men 1909 gick många av företagets arbetare med i storstrejken som spred sig över Sverige. Men Apotekarnes arbetare anslöt sig aldrig till de strejkande, och därför kunde bolaget komma i kapp Nordstjernan. Beräkningar pekar på att Apotekarnes sålde 150 000 flaskor läsk under strejken. Därmed tog Apotekarnes över platsen som Sveriges största tillverkare av läskedrycker. Nordstjernan återhämtade sig aldrig efter storstrejken, och 1916 köptes bolaget upp av Apotekarnes.

En annan konkurrent till Apotekarnes var AB Pomril, som sedan 1905 hade tillverkat den schweiziska äppelbaserade läskedrycken Pomril och senare populära Citronil. Även Pomril köptes upp av Apotekarnes, men fortsatte som en delvis självägd enhet fram till 1965.

År 1917 bildades Sveriges Vattenfabrikanters Riksförbund, där 113 vattenfabriker från hela landet ingick. Eftersom läsk inte längre ansågs som medicin utan som livsmedel, blev det viktig att övervaka att den nya industrin uppfyllde de moderna kraven på hygien och teknik. Ordet ”läsk” härstammar antagligen från det tyska ordet löschen, som betyder »släcka«. Och det är just det som läskande drycker ska göra – släcka törsten.

Läskförsäljningen ökade och läskdrickandet spred sig nedåt i samhällsklasserna. På 1920-talet började ölbryggerierna ta över produktionen av läsk i Sverige, i samarbete med essenstillverkarna. De senare hade ofta en bakgrund inom apoteksnäringen och var företag som fokuserade på att ta fram recept på smaker och framställa essenser som bryggerierna sedan använde i sin läskproduktion.

Under 1920-talet var så kallad ”champagnedricka” populär, och de flesta aromföretagen hade sina egna varianter – som till exempel Champis och Guldus.

Affärsmannen Anders Lindahl (1860–1932) hade drivit verksamhet i Hudiksvall, men efter en konkurs flyttat ned till huvudstaden. År 1919 grundade han Fructus Fabriker i Stockholm, och tanken var från början att tillverka både essens och läskedrycker i fabriken.

Snart ingick Lindahl dock ett affärssamarbete med Apotekarnes, där Fructus förband sig att bara tillverka essensen medan Apotekarnes skulle producera, distribuera och sälja den färdiga läsken. Det var ett avtal som höll i över 50 år.

Fructus största succé blev ”champagnedrickan” Pommac. Essensen, som får mogna tre månader på ekfat, innehåller bland annat äpple, vindruvor, apelsin, citron och päron. Eftersom Anders Lindahl tidigt hade insett vikten av hård marknadsföring, blev lanseringen av Pommac något i hästväg. Under Göteborgsutställningen 1923, med invigningen av Götaplatsen, uppfördes ”Pommactornet”, en besynnerlig byggnad som tagen ur Tusen och en natt, krönt av en hög spiralformad tornspira.

Här fanns ett provsmakningsrum där besökarna fick testa ”de tjugofem frukternas sköna dryck”, och se hur läsken skapades. Attraktionen blev utställningens största succé, och man räknar med att en halv miljon människor besökte Pommactornet.

Anders Lindahl fortsatte sedan med en storslagen annonsering för läskedrycken. Reklambilderna tecknades för hand av Fructus skickliga illustratörer, och föreställde ofta vackra kvinnor omringade av dignande fruktklasar. Pommac var – inledningsvis – inte tänkt som en dryck för ”vanligt folk”, utan man vände sig i första hand till mer välbärgade kunder, som sökte ett alkoholfritt alternativ till vin och champagne.

Under 1950-talet ändrades dock tonen i reklamen – Pommacen blev mer folklig. I samband med en pr-kampanj lanserades en ny slogan: ”Först en Pommac.” Reklammakarna lade bort extravaganserna och riktade sig till vanligt folk i annonsbilderna. Populariteten ökade och än idag är Pommac en omtyckt läskedryck, även om den sedan 1970-talet har tappat sin plats bland toppsäljarna.

Fructus största konkurrent var länge extrakt- och essenstillverkaren Roberts i Örebro. År 1910 startade Harry Roberts tillsammans med sin far essensföretaget som finns kvar än idag. Här uppfanns recepten till svenska klassiker som Champis och Julmust.

Harry Roberts hade under sina kemistudier i Tyskland lärt sig att tillverka essenser, och det var antagligen där han fick inspirationen till julmust. Roberts var nykterist och sökte ett alkoholfritt alternativ till öl. Drycken lanserades i början av 1910-talet under namnet Roberts Jul-öl. Den blev snabbt omtyckt och bytte senare namn till Julmust. Roberts julmustrecept står än idag för majoriteten av marknaden för essens till julmust, och receptet är topphemligt.

I mitten av 1900-talet dök flera stora läskmärken upp. Essenstillverkarna Saturnus lanserade bland annat Cuba Cola och Trocadero, och Rockströms tog i samarbete med Pripps fram den omåttligt populära apelsinläsken Zingo. Aromföretaget Flavoring stod för fullträffarna Päronsoda och Passionsfrukt, och man förvärvade även receptet på apelsinklassikern Loranga.

Likt Anders Lindahl på Fructus, anlitade de flesta läsktillverkarna reklambyråer för sina kampanjer. Roberts Champis lockade till exempel med ”å så en Champis” som svar på Pommacs ”Först en Pommac”, och Loranga såldes som ”Försvinnande god”.

Efter att ha varit en blomstrande bransch i över 50 år gick läskkonsumtionen ned en aning på 1970-talet. Detta inte minst eftersom fler och fler forskare började att varna för de mycket sockerstinna läskedryckernas negativa hälsoeffekter. Men så godkändes sötningsmedlet aspartam under 1980-talet, och läskförsäljningen ökade igen. Det var nu som lightdryckerna fick sitt stora genombrott, både utomlands och i Sverige.

Marknaden för läsk och mineralvatten ökade med 56 procent mellan 1985 och 1989. Det berodde dock inte bara på lightdryckerna, utan även på de nya PET-flaskorna i plast som ersatte många glasflaskor. Nu blev det lättare att bära hem och återvinna tomflaskor.

Många bryggerier och läskmärken har kommit och gått genom åren. Vissa insomnade sorter har åter börjat produceras, medan andra lever kvar endast i våra minnen. År 1997 bildades i Sundsvall Vasa Bryggeri, som är en uttalad nostalgiproducent. Efter originalrecept tillverkar man klassiker som Portello, Rio, XL Cola och Haiwa. Här görs även 1980-talsläsken Vira Blåtira. Men lakritsdrycken Big Ben och Zingos chokladläsk får nog stanna kvar i receptarkivet.

När Coca-Cola lanserades i Sverige 1953 fanns läskgiganten redan i 80 länder världen över. Svenskarna gav drycken inledningsvis ett rätt ljummet mottagande, här föredrog man länge fruktbaserade läskedrycker. Men tack vare smart marknadsföring smög sig Coca-Cola ändå in i våra smakhjärtan med tiden, och sedan 1970-talet har läsken varit en storsäljare även här.

År 1886 framställde amerikanen John S Pemberton (1831–88) den första Coca-Coladrycken i Atlanta, USA. Han var apotekare och sålde en mörkbrun dryck som bestod av bland annat koffein från kolanötter, extrakt ur kokablad, aromatiska oljor och kryddor. Drycken sades bland annat kunna bota huvudvärk, impotens och morfinberoende.

Ett år senare sålde Pemberton sitt recept och The Coca-Cola Company började sälja den kolsyrade drycken över hela USA, men nu som en uppfriskande läskedryck och inte som medicin.

År 1916 lanserade Coca-Cola den ikoniska svängda flaskan som så starkt förknippas med varumärket. Bakom den låg svenskfödde Alexander Samuelson (1862–1934), som inledde sin bana på Surte glasbruk.

Till Europa kom Coca-Cola redan på 1910-talet och lanserades i Tyskland 1929. Under andra världskriget begärde den amerikanska regeringen att USA-trupper skulle få tillgång till Coca-Cola, var de än befann sig. Detta för att stärka stridsmoralen. US Army sponsrade ett antal mobila fabriker för att kunna erbjuda drycken till sina soldater.

I Sverige förbjöd en livsmedelslag läsktillverkarna att använda sig av koffein och fosforsyra i läsk. Men när förbudet hävdes 1953 kunde Coca-Cola etablera sig här. Licensen för produktionen gick till Pripps, som satsade stort och förlade tillverkningen till sina bryggerier i Stockholm, Malmö och Göteborg. Andra storsäljare som Sprite och Fanta ingår idag i Coca-Cola-koncernen.