Absintdrinkaren av Victor Oliva.

Absint – dekadensens dryck nr 1

De svenskar som vill frammana en air av dekadent fin-de-siècle kan sedan en tid köpa den mytomspunna absinten på Systembolaget. Men i ursprungslandet Frankrike är drycken fortfarande förbjuden.

11 juli 2002 av Anders Martvall

Absint – som fått sitt namn efter den latinska benämningen på malört, Artemisia absinthium – är en örtbaserad, bittersöt apéritif med en alkoholhalt på cirka 60 procent. Malört är huvudingrediensen i den turkosgröna drycken, som även innehåller stjärnanis.

I likhet med andra, beskedligare, anisdrycker – till exempel pastis – blir absinten simmig när den blandas med vatten. Absint innehåller ämnet tujon, som utvinns ur malörtens blad.

I Sverige har malörten sedan gammalt använts som medicinalväxt för att främja matsmältningen och aptiten. ”Är du mager som en lövgroda, mager som en poppel, minskar du varje dag i vikt och kastar du slutligen ingen skugga mer, så tag genast din tillflykt till malörten”, heter det i en örtabok från 1400-talet. Uråldrigt är ju också bruket att krydda brännvin med malört för att få en ”bäsk”.

Den allt annat än ordinära drycken skapades i slutet av 1700-talet av den franske läkaren Pierre Ordinaire. I den schweiziska byn Couvet blandade doktor Ordinaire drycken för första gången. Malörten var alltså sedan länge nyttjad inom läkekonsten, främst vid matsmältningsbesvär. Övriga ingredienser som upphovsmannen tog med i sin brygd var anis, isop, mynta, lakrits och koriander.

Doktorn ordinerade sin dryck vid magbesvär, men blandningen fick snabbt rykte om sig att vara något av ett universalelixir. Efter Ordinaires död köpte en major Dubied receptet och med hjälp av sin svärson Henri-Louis Pernod (de franska anisdryckernas fader) grundade han den första absintfabriken 1797. Det dröjde dock nästan hundra år innan absintens verkliga storhetstid kom.

När de konstnärer och författare som samlades i Paris i slutet av 1800-talet smakade absinten, menade de sig ha funnit en dryck som gav musan vingar. Kärt barn fick snart många namn;

absinten kallades bland annat ”den gröna fen”, ”häxan” och ”papegojan”.

På kaféerna i bohemernas favoritkvarter Montmartre flockades de törstiga under l’heure verte, ”den gröna timmen”, generöst utsträckt från fem på eftermiddagen till sju på kvällen, ofta längre. Några sockerbitar balanserades på en sked ovanför det halvfulla glaset med absint; man brände av sockret och lät lågan brinna ut, varpå man fyllde upp med vatten. Vissa kaféer hade silverskedar med stämplar föreställande Minerva, konsternas gudinna, skedar som i dag är mycket eftertraktade samlarobjekt.

Bland poeterna var Baudelaire och Verlaine två av de mest hängivna tillbedjarna av ”den gröna fen”. Kanske var det under ett absintrus, eller i bakfylleångest och svartsjuka, som Verlaine sköt sin unge älskare Arthur Rimbaud i foten. Rimbaud är mest känd för dikten Le bateau ivre, ”Den berusade båten”, ett poem med ett nyskapande och egenartat bildspråk, som fått somliga läsare att associera till den ökända dryckens påverkan. Vår egen August Strindberg har i Inferno berättat om hur han fann tröst i absintruset under sina mardrömsvandringar i den franska huvudstaden.

Författaren till den absurdistiska pjäsen Kung Ubu, Alfred Jarry, var känd för att dricka sin absint oblandad. Jarry hävdade att ”absint är rent vatten är smutsigt”. Beviset för detta var att absinten grumlades då den blandades med vatten.

Efter att ha gjort skandalsuccé med sin pjäs tog den unge författaren för vana att iförd väl synlig revolver röra sig från det ena absintkaféet till det andra. Jarry var inte så noga med detta med den gröna timmen – han drack absint i kolossala mängder i en medveten strävan att, som han själv sade, ”smälta samman konsten och livet”. Under middagar hemma hos Jarry bjöds det ofta på fisk – och absint.

Konstnären Henri de Toulouse-Lautrec, känd för sina bilder av varietéartister på Moulin Rouge, förordade att drycken skulle intas ”ofta och i små mängder”. I syfte att kunna stärka sig under sina nattliga vandringar i Montmartre lät han tillverka en käpp som han fyllde med älsklingsdrycken. Toulouse-Lautrecs favorit var annars att blanda hälften absint och hälften konjak till en tremblement de terre, ”jordbävning”.

Drycken blev allt populärare, även utanför de excentriska konstnärskretsarna. Vid 1800-talets slut producerades 30 000 liter absint om dagen i Frankrike. Det stora flertalet absintkonsumenter var vanliga medborgare i städer som Stockholm, Berlin och Köpenhamn.

I takt med att skadeverkningarna av absintbruket blev mer och mer synliga började dock synen på drycken att förändras. År 1915 förbjöds absinten i Frankrike på grund av sina påstådda skadeverkningar. Drycken ansågs ge skador på nervsystemet och orsaka kramper och demens, sjukdomstillståndet ”absintism”. Föreningar bildades mot ”den gröna faran”, le péril vert, som ansågs hota hela det franska folket med galenskap. I kampanjerna deltog den franska vinnäringen aktivt: fler och fler restaurang- och kafégäster hade nämligen börjat föredra absint framför vin. Ändå framstår i efterhand de utmålade hoten som kraftigt överdrivna. Absintkonsumtionen utgjorde som högst några procent av den totala spritkonsumtionen i Frankrike vid den här tiden.

Det är också omdiskuterat hur farligt absint verkligen är. När drycken förbjöds hänvisades det till att den innehåller tujon. Vid långvarigt missbruk anses tujon ge skador på nervsystemet. Tujon påminner om det hallucinatoriska ämnet i cannabis (tujon finns för övrigt också i vanlig vermouth).

En anledning till att absinten fick dåligt rykte var dess ovanligt höga alkoholhalt. Lika troligt som att ett dagligt intag av några glas sextioprocentig sprit skänker ögonblick av rus då allt tycks möjligt, lika troligt är det att detta på sikt förstör såväl nervsystem som hjärnans funktioner. Dessutom var ganska många i bohemkretsarna kring sekelskiftet smittade av syfilis, en sjukdom som ger symtom liknande ”absintism”.

Den absint som finns i dag på Systembolaget har doser som ligger under EU:s gränsvärden för tujon. Trots dryckens diaboliska rykte finns inga studier som visar att absint i sin moderna tappning är skadlig. Drycken är emellertid fortfarande förbjuden i sitt hemland Frankrike.

Publicerad i Populär Historia 6/2001

Fakta: Absint

Franska absintuttryck: Renverser son absinthe, ”att stjälpa sin absint”, betyder att gå i graven, att dö. Faire l’absinthe, ”att göra en absint”, betyder att oavsiktligt spotta på någon vid samtal.

Missuppfattning: Absint har aldrig varit uttryckligen förbjuden i Sverige. På förfrågan från en spritimportör för en tid sedan undersökte Livsmedelsverket saken och meddelade därefter att inget förbud föreligger.

Kutym: Absint dricks ren alternativt med is eller sodavatten.

Publicerad i Populär Historia 6/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också