Starten för Coca-cola

På 1950-talet nåddes Sverige av den amerikanska kulturimperialismens främsta symbol. Fram till 1953 hade livsmedelslagens förbud mot koffein och fosforsyra hindrat Coca-cola från att flöda in i Sverige.

Coca cola Sverige

Coca-cola bil tillhörande Trelleborgs bryggeri AB. Folke Hansson vid bilen, utanför Trelleborgs Allehanda. Fotograf: Hå-Be Foto.

© Trelleborgs museum

På 1950-talet nåddes Sverige av den amerikanska kulturimperialismens främsta symbol. Fram till 1953 hade livsmedelslagens förbud mot koffein och fosforsyra hindrat Coca-Cola, redan etablerad i 79 länder världen över, att flöda in i Sverige.

Licensen för Coca-Cola gick till Pripps bryggerier, som började producera i Sundbyberg, Göteborg och Malmö.

Trots rådande läsktrend blev inte Coca-Cola någon omedelbar succé i Sverige. Den skulle ju konkurrera med inhemska storheter som sockerdricka, Champis och 60-talsfavoriterna Festis och Zingo. Det var först under 1970-talets andra hälft som konsumtionen började stiga ordentligt. Fram till dess låg den på mellan sex och tio procent av den totala läsk-förbrukningen.

I USA började Coca-Colan tillverkas redan i slutet av 1800-talet, först som en mixtur att ta teskedsvis blandad med vatten. Koffein från kolanöten, och kokain från cokablad ingick i ursprungsreceptet. Robert W Woodruff, VD för företaget 1923–55, hade en viktig del i Coca-Colans framgångsrika utbredning över världen när han under andra världskriget uttalade följande löfte: »We will see to that every man in uniform gets a bottle of Coca-Cola for five cents wherever he is and whatever it costs.» Enligt Coca-Cola-bolaget känner i dag 98 procent av världens befolkning till den karakteristiska snirkliga logotypen.

Under åren har det bruna sockervattnet fått många konkurrerande kusiner. För klassikern Cuba Cola inföll storhetstiden i Sverige i början av 1970-talet. Ryktet säger att vänsterradikaler köpte den i tron att de därmed stödde Fidel Castro.

Att läsa: Försvinnande god – en svensk läskhistoria av Kenneth Ahlborn och Urban Nilmander (Nordiska museets förlag).

Publicerad i Populär Historia 4/2003