Hypokondri
En sådan redogörelse kan få oss att skratta eller åtminstone småle – vi känner igen oss själva. För vem har inte någon gång oroat sig över något sjukdomssymtom, som senare visat sig vara ofarligt? För den hypokondriske är det dock inte fråga om någon tillfällig oro: han – historiskt sett är hypokondrikern oftast av manligt kön – är ständigt sysselsatt med att bekymra sig över det egna hälsotillståndet.
Hypokondri har kallats för ”den ironiska sjukdomen” – en sjukdom som paradoxalt nog kan sägas kännetecknas av frånvaron av sjukdom. Men vad är då hypokondri? Idé- och lärdomshistorikern Karin Johannisson ger i boken Kroppens tunna skal (1997) en skildring av hypokondrins historia. Innebörden av begreppet rymmer enligt Johannisson minst tre aspekter: en överdriven fixering vid kroppsliga sjukdomssymtom, en orimlig rädsla för sjukdom samt en förvrängd sjukdomsövertygelse som betyder att symtomen felaktigt tillskrivs en viss sjukdom.
Även hypokondrins historia kan delas in i tre delar. Från antiken till 1600-talet sågs hypokondrin som en kroppslig sjukdom, förlagd till magen (grekiskans hypochondrios betyder ”som ligger under revbensbrosken”). Hypokondrin kopplades samman med melankolin och ansågs vara en sjukdom som endast drabbade de förfinade och intelligenta. Det var en sjukdom för de privilegierade, för aristokratin.
Den berömde dramatikern Molières pjäs Den inbillade sjuke från 1673 bör enligt Johannisson inte i första hand ses som en drift med hypokondrin, utan med den dåtida läkarkårens inkompetens. Som parentes kan nämnas att Molière, som ofta själv spelade med i sina pjäser, även spelade huvudrollen som Argan, den inbillningssjuke. Molière var dock sjuk på riktigt. Under pjäsens fjärde föreställning kollapsade han och fick döende föras av scenen.
Under 1700- och 1800-talen sågs hypokondrin fortfarande som en konkret och kroppslig sjukdom, men den lokaliserades till nervsystemet snarare än till magen. För aristokratin hade hypokondrin uttryckt livsleda och melankoli – för den växande borgarklassen blev sjukdomen ett sätt att gestalta tidens sentimentalitet. Genom sina hypokondriska lidanden kunde man uttrycka avstånd till arbetarklassen och samtidigt även oron inför ett samhälle i förändring. Hypokondrin blev något av en modesjukdom för människor som befann sig i kris – den ansågs till exempel sprida sig under epidemiliknande former bland den franska aristokratin under decennierna före revolutionen. Men fortfarande var hypokondrin en sjukdom för en relativt begränsad skara: ”en sjukdom särskilt utmärkande för de lärda”, konstaterade den första utgåvan av uppslagsverket Encyclopaedia Britannica (1768–71). Och som en sjukdom för de lärda sågs den också som en i huvudsak manlig åkomma – för kvinnor med liknande symtom användes den mindre smickrande benämningen hysteri.
Under 1800-talet skedde emellertid ännu en förändring i hypokondrins historia: nu började den drabba även ”vanligt folk”. Runt sekelskiftet 1800 påpekade den amerikanske läkaren Benjamin Rush att hypokondriska besvär ”som förr utmärkte de privilegierades gemak, återfinns nu i våra kök och verkstäder”. I samband med denna glidning började också hypokondrin gradvis att förlora sin egenskap som klassmarkör. När sjukdomen inte längre var ett tecken på utvaldhet och förfining tappade den mycket av sin tidigare status.
Fram till mitten av 1800-talet tolkades hypokondrin som en kroppslig åkomma och inte en själslig. Man ansåg att symtomen hade organiska orsaker. Genom de naturvetenskapliga framstegen blev det emellertid möjligt att fastställa att kroppsliga förändringar saknades, åtminstone var de inte mätbara.
Den enda förklaringen kunde då vara att orsaken till hypokondrin satt i psyket. I stort sett tömd på sitt medicinska innehåll, och dessutom inte längre en sjukdom för särskilt utvalda och högtstående individer, blev hypokondrin mer och mer degraderad till inbillningens värld.
Hypokondrikern själv blev inte sällan sedd som en lite löjlig figur. I Nordisk familjebok från 1910 skrev man att hypokondrikern genom sin överdrivna oro blir ”odräglig icke blott för sig själf, utan ock för sina medmänniskor, och för de läkare som han hugnar med sitt förtroende, är han icke så litet besvärlig”. Till sist blev det rädslan för sjukdom som i sig blev benämnd som en sjukdom: ”sjuklig rädsla för att vara eller bli sjuk”, lyder definitionen i Bra Böckers Läkarlexikon från 1983.
Hur hypokondrin ska uppfattas i framtiden återstår att se. Sannolikt kommer den att uppträda i nya skepnader, men den lär förbli ett uttryck för livets ovisshet och bräcklighet – ”ett språk för den sårbara själen i den sårbara kroppen” – som Johannisson skriver i sin essä.
