Historiker ser likheter mellan coronapandemin och 1800-talets kolera
Historikern Daniel Larsson forskar om epidemier i det förflutna. Han ser många likheter med dagens pandemi – men när det gäller dödligheten är skillnaderna större.
"Liksom när det gäller corona var kolera en helt ny sjukdom som man inte visste hur man skulle hantera." Det säger historikern Daniel Larsson vid Göteborgs universitet. Illustrationen visar ett tältläger utanför Vesterport i Köpenhamn under 1800-talets kolerautbrott.
Under coronapandemin undervisar historikern Daniel Larsson sina studenter via Zoom. Att hans ämne är just sjukdomshistoria lägger en extra dimension till de digitala föreläsningarna och diskussionerna om äldre epokers febrar, pest-, kolera- och smittkoppsutbrott.
Den digitala undervisningen blir en illustration av hur just vår tid tacklar de epidemier och samhällskriser som följt människan sedan urminnes tider.
Daniel Larsson har intresserat sig för sjukdomars inflytande på historien ända sedan han skrev sin B-uppsats på 1990-talet. Han har gett ut en bok om det första kolerautbrottet i Sverige och forskat kring svält, epidemier och befolkningskriser under tidigmodern tid (en period som brukar sättas till mellan år 1500 och franska revolutionens start, 1789).
Kändes viktigt att skriva om
– Dramatiken i ämnet lockade mig, själva eländet gjorde att det kändes viktigt att skriva om. Men jag ville också sätta in vår egen tid i ett historiskt hälsoperspektiv, säger han.
Under coronapandemin har Daniel Larsson ofta fått frågan om vilka likheter han ser mellan den och äldre tiders stora sjukdomsutbrott. Men även om det finns likheter, är det skillnaderna som är mest frapperande, menar han:
– Om man som jag intresserar sig för tidigmodern tid, så är det mest anslående den skyhöga dödligheten. Under 1600- och 1700-talen var det inte sällsynt att den vid epidemier och svält regionalt steg upp mot tio procent av befolkningen, säger Daniel Larsson och fortsätter:
– Under 1800-talet hände mycket på det vetenskapliga området, dödligheten sjönk dramatiskt, vi fick koll på bakterier och det kom vaccin. Sedan verkar det också som om till exempel smittkoppssmittan blev mindre aggressiv med tiden, redan före vaccineringen. Och malaria försvann från Sverige med utdikningar av våtmarker och sänkningar av sjöar.
Eriksbergsområdet i Stockholm var känt för sina dåliga dricksvattenbrunnar, vilket var förklaringen till de många offren för koleraepidemin på 1800-talet.
Ser likheter med kolerautbrottet 1834
Du har forskat om Sveriges första kolerautbrott 1834. Hur reagerade samhället då?
– Här kan vi se likheter med vår egen tid – liksom när det gäller corona var kolera en helt ny sjukdom som man inte visste hur man skulle hantera. Det blev debatt om det mesta, både kring på vilket sätt den spreds och om hur den bäst kunde övervinnas. Men man diskuterade också, precis som idag, om vad bekämpandet av den fick kosta. Man spärrade av städer och satte upp karantänstationer vid länsgränser och i hamnarna, men ändå tog sig smittan igenom. På vissa ställen utomlands blev det sociala oroligheter och det spreds rykten om att ”överheten” ville förgifta de fattiga, som ju var de som drabbades hårdast.
Ur ett historiskt perspektiv – tycker du att våra försiktighetsmått idag ter sig som en överreaktion?
– Nej, sjukdom och kris ska nog inte relativiseras på det sättet. Vi lever i en annan tid och vår reaktion grundar sig på vår tids normer och känslor. Förhoppningsvis har eländet med corona gjort oss i den privilegierade delen av världen mer ödmjuka inför hotet från mikroberna. Och kanske har vi fått en insikt om och respekt för hur snabbt saker kan förändras.
Forskar om missväxten 1697–98
Vad forskar du om nu?
– Tillsammans med en kollega håller jag på med en bok om den katastrofala missväxten 1697–98, då försörjningen totalt havererade på flera håll i Europa. Det svenska riket, och i synnerhet dess östra del Finland, drabbades fruktansvärt svårt. Bortåt 25 procent av befolkningen dog där. När jag tar del av dessa öden, som framträder i kyrkböckerna, av ohälsan och svälten, så inser jag hur viktigt det är att skriva om detta, säger Daniel Larsson och fortsätter:
– I läroböckerna nämns händelser som den här i bästa fall med ett par rader. Det står kanske att ”farsoter härjade och många dog.” Men bakom orden finns en historia som väntar på att kartläggas. Vilka var det som drabbades, och varför?
