Trendigt strålskydd
”Bakom mina solglasögon, kan jag va’ mig själv” sjöng svenska popbandet Docent Död i låten ”Solglasögon” från 1980. Och solglasögonen tycks ända sedan den kommersiella lanseringen i slutet av 1920-talet ha spelat en dubbel roll: dels att skydda ögonen mot solljuset, dels – och ofta väl så viktigt – rollen som identitetsskapande och effektfull accessoar. De ”rätta” solglasögonen ger sin bärare den ”rätta” imagen, något som otaliga skådespelare, rockstjärnor och andra visat sig vara väl medvetna om.
Solglasögonens äldsta historia är höljd i dunkel. En tidig variant kan ha varit den stora smaragd som kejsar Nero lär ha hållit framför ögat när han tittade på gladiatorspelen i det antika Rom. Nero hade dålig syn och det är möjligt att han använde smaragden för att korrigera synfelet, men det kan också vara så att ädelstenen användes som skydd mot solljuset.
Under häxprocesserna i Salem, Massachusetts 1692 sägs en av de anklagade kvinnorna ha burit något som påminner om solglasögon. Det rapporterades att en ”svart oval” buren över den anklagades ögon ”tydde på en nära förbindelse med djävulen”. Om uppgiften stämmer är den ett tidigt tecken på solglasögonens förmåga att skapa intrycket av en viss identitet, om än i detta fallet en mindre fördelaktig sådan.
Den brittiske sjöofficeren Robert John le Mesurier McLure upptäckte under sin expedition till Arktis 1850–54 Nordvästpassagen, det vill säga sjövägen mellan Atlanten och Stilla havet norr om den amerikanska kontinenten. I sin liggare rapporterade han att han funnit ett par trästycken med smala, horisontella springor. Dessa användes av eskimåerna, skrev han, som skydd mot ”snö och is så genomträngande, hårdhjärtad och oavbruten att den bestående kan måla insidorna av ens ögon i samma obarmhärtiga nyans”.
Någon gång runt 1752 erbjöd glasögonmakaren James Ayscough i London sina kunder att köpa glasögon med färgat glas. Ayscough menade att ofärgat glas gav upphov till oönskade reflexer som kunde vara skadliga för ögonen, och gröna eller blåa glas var det som i första hand rekommenderades. Dessa färgade glasögon tycks ha varit den första moderna varianten av solglasögon, även om de i första hand konstruerats för att korrigera ögats brytningsfel.
Under första världskriget kunde optiktillverkaren Bausch & Lomb erbjuda solglasögon för militärt bruk. Det dröjde dock till 1929 innan solglasögon utan synkorrektion fick sitt kommersiella genombrott, när Sam Foster sålde det första paret FosterGrant solglasögon i USA. Samma år fick Bausch & Lomb i uppdrag av den amerikanska militären att framställa en produkt mot solbländning, som var ett problem för flygvapnets piloter. Resultatet blev de solglasögon som några år senare framgångsrikt började säljas även till civila under namnet Ray-Ban.
Solglasögonen har sedan 1930-talet befäst sin popularitet och säljs i dag såväl till modemedvetna trendsökare som till alla som, helt enkelt, vill skydda ögonen mot solens strålar.
