Tidernas uppfinning för syns skull

Under 1200-talets sista decennier gjorde en för eftervärlden okänd person en uppfinning vars kulturella och vetenskapliga betydelse knappast kan överskattas. En uppfinning som i ett slag förlängde intelligentians yrkesverksamma liv med flera decennier.

Innan glasögonen fanns tvingades merparten av de skriftlärda, vetenskapsmännen och konstnärerna att sluta arbeta någon gång i 40–50-årsåldern därför att ögonen svek dem.

Än i dag är glasögon en nödvändig förutsättning för hundratals miljoner människors dagliga aktiviteter, men de är så självklara att vi inte reflekterar över hur livet skulle vara utan dem. Redan för mer än tvåtusen år sedan klagade Cicero över sina dåliga ögon, vilket gjorde att hans enda alternativ var att låta en slav skriva efter diktamen och läsa högt för honom. Det var ett dåligt alternativ för författaren, politikern och vältalaren Cicero. Så var det dock för de flesta och det skulle så förbli i många hundra år.

Spekulationerna om vem som uppfann brillorna har varit många. Vad man någorlunda säkert kan säga är att den person som lärde människan att med glaslinser kompensera den av ålder stelnade linsen torde ha levt någonstans i trakten av Venedig. Det var också där glasögontillverkning i större skala startade omkring år 1300.

Neros smaragd

Ett vanligt men felaktigt påstående är att kejsar Nero använde glasögon. Uppgiften stammar från en mening ur Plinius den äldres Historia naturalis där han skriver att ”Nero betraktade gladiatorstriderna genom en smaragd”.

Smaragden var känd i Romarriket för sin vederkvickande effekt på trötta ögon och möjligen kan man hävda att Nero använde smaragden som solglasögon när han njöt av hur gladiatorerna slaktade och slaktades på arenans vita sand i det starka italienska solljuset. Någon förstorande effekt har inte smaragden.

Det går drygt tusen år efter Nero innan det för första gången dyker upp spridda noteringar i vetenskapliga verk där man påpekar att en glaskula eller en vattenfylld klotflaska har en förstorande verkan.

1267 skriver den engelske munken Roger Bacon i sin Opus majus: ”De bilda ett ypperligt instrument för gamla människor, ty med dem kunna de se de allra minsta bokstäver i tillräcklig förstoring.”

Eftersom man inte kände ljusets brytningslagar förklarade man den förstorande effekten med en hos glaset eller vattnet inneboende kraft. Att anordningen inte var särskilt praktisk att använda vid läsning är lätt att inse.

Ungefär samtidigt med Bacon dyker de första noteringarna om riktiga glasögon upp i litteraturen. I en sydtysk dikt skriver Konrad von Würzburg om en kristall som ”har den stora och underbara förmågan att även den minsta skrift förstoras då kristallen täcker skriften, för så vida någon slipar den tunn och håller den över skriften, så synas små bokstäver förstorade”.

Under 1300-talets första år vittnar flera bevarade beslut från Venedigs rådsförsamling om att glasögontillverkning förekom i relativt stor skala. Från början var det troligen av kostnadsskäl oftast frågan om ett glas, antingen som en monokel eller som ett läsglas man höll i handen. Det är inte säkert att man under den första tiden ens reflekterade över att sätta förstorande glas framför bägge ögonen.

Läkarna skeptiska

Bland läkarna var inställningen till glasögon skeptisk eller till och med direkt avvisande långt fram i tiden. Brillorna ansågs skada ögonen och skulle i det längsta undvikas.

Professor Bernard de Gordon i Montpellier är den förste medicinaren som 1305 nämner glasögon. Men hans rekommendation till de synsvaga är ett ögonbad, ”så effektivt att det tillåter gamla män att till och med läsa små bokstäver utan glasögon”. Andra läkare hade andra kurer som alternativ till brillor. Uppmaningen att inte använda glasögon var vanlig.

Det var först under 1800-talet som de läkekunniga tillsammans med hantverkare började intressera sig för att utveckla glasögonen och det var först då som utvecklingen tog fart. Förvånansvärt länge var glasögonen primitivt konstruerade. Två typer utvecklades – först nitbrillor och sedan bågbrillor.

Nitbrillorna bestod av två glas med varsin skalm som fogades samman med en nit. Glasögonen klämdes fast på näsan och tillät inte några häftigare huvudrörelser.

Bågbrillorna var smidigare. Ofta användes läder för att infatta glasen och en fjädrande båge över näsan höll glasögonen på plats. Bågbrillorna hade flera fördelar: de var lättare, hållbarare och satt säkrare på plats.

Men varken nit- eller bågbrillor var avsedda för annat än stillasittande läsning och skrivning.

Synonymt med snille

Trots olägenheterna blev det snabbt status att bära glasögon, vilka blev synonyma med lärdom och snille. Bevarade brillor utan förstoringseffekt från 1500-, 1600- och 1700-talen vittnar om att även människor utan synfel sökte bättra på sin framtoning med ett par glasögon.

I vissa fall fick glasögonen en nästan magisk innebörd. Historien om gumman som ville köpa sig ett par trollbrillor för att kunna tyda de för henne obegripliga bokstäverna kan mycket väl vara sann.

Glasögonen som symbol för visdom gjorde också att konstnärerna gärna nyttjade dem som ett medel för att karaktärisera de avbildade personernas förnämliga egenskaper. Under medeltiden fick till exempel Moses då och då ett par brillor fastklämda på näsan. På samma sätt avbildades ofta evangelisterna Matteus, Markus och Lukas med glasögon.

Med boktryckarkonsten och utgivandet av böcker i större upplagor steg efterfrågan på glasögon och hantverket blev industri. Fortfarande var Venedig glasögonens huvudstad eftersom man ingen annanstans kunde framställa så fint glas. Även i Tyskland och England etablerades under 1400- och 1500-talen små glasögonfabriker men till de finare brillorna fortsatte man att importera glasen från Venedig.

Snart kunde alla förnäma som ville bära glasögon. Det kunde även alla som ville verka förnäma göra och glasögonen blev hos vissa betraktade som ett taskspeleri. Goethe, som själv hela livet led av dålig syn, gör i många sammanhang häftiga utfall mot glasögonbärare. ”Jag talar ej ett allvarligt ord med någon genom brillor”, skriver han i ett sammanhang och uppger att han låtit besökare gå ifrån honom med oförrättat ärende därför att de burit glasögon.

I början av 1500-talet kommer de första noteringarna om konkavlinsen som ett hjälpmedel för närsynta som ville se bra på längre håll och det ställde nya krav på glasögonens utformning eftersom konkavlinserna inte bara skulle bäras vid stillasittande arbete.

Ett alternativ som bland andra den spanske kungen Filip II nyttjade var glasögon som fästes i hatten. En snusförnuftig samtidskommentar var att bruket bäst passade furstar som inte behövde ta av sig hatten i tid och otid.

En annan variant var att binda fast brillorna vid öronen med snören och någon gång i slutet av 1500-talet blev det allt vanligare att på olika sätt fästa glasögonen vid öronen. Likväl skulle

det dröja nästan 200 år innan dagens glasögonkonstruktion med skaklar som vilar på öronen började användas. När så skedde i slutet på 1700-talet var fördelarna så uppenbara att alla andra principer snabbt slogs ut.

Franklins idé

Ända fram till slutet av 1700-talet var många tvungna att alltid ha två par brillor till hands. Ett par för läsning, ett par för seende på håll. Då konstruerade politikern, diplomaten, författaren, bokförläggaren och uppfinnaren Benjamin Franklin ett kombinationsglas för eget bruk som snabbt kom att kopieras världen runt.

Franklin lät helt enkelt skära glasen i sina två par glasögon mitt itu. Avståndsglasen satte han i den övre halvan av bågen och närglasen i den nedre.

Resten av glasögonens utveckling fram till våra dagar är egentligen bara vidareutvecklingar av framförallt linsernas kvalitet med bättre och individuellt utprovad skärpa, bättre härdighet mot repor och lägre vikt.

Glasens och bågarnas form har följt modesvängningar än hit och än dit med extremerna mycket tunna bågar i ovala glas och överdimensionerade runda glas i så kallade amerikanska goggles.

Tord Ajanki, frilansjournalist med medicinhistoria som specialitet, medarbetar regelbundet i Populär Historia.