Blixtlåsets historia

Blixtlåset är ett vardagligt ting, så enkelt att använda att man lätt kan förledas att tro att det är en simpel uppfinning, en snilleblixt som blev en omedelbar succé. Men i själva verket dröjde det flera decennier från det första trevande försöket till den dragkedja vi har i dag.

Nog var den moderna människan redo för blixtlåset när det började säljas strax efter sekelskiftet. Men blixtlåset var inte redo för människan. På papperet var manicken enkel och löste de eviga problemen med långa snören i kängan och oräkneliga knappar i klänningen. Men i praktiken var det en helt annan sak.

Första patentet på blixtlås 1891

Det första kommersiellt gångbara blixtlåset kom ut på marknaden 1905. Uppfinnare var Whitcomb Judson, mångsidig ingenjör och tekniskt snille, som bland annat konstruerat en spårvagn som drevs med pneumatiska pumpar monterade mellan spåren. Blixtlåset, som han kallade ”Clasp Locker Or Unlocker” i sitt första patent från 1891, var avsett för skor.

Till skillnad från dagens blixtlås satt inte löparen fast, utan fick tas loss efter det att man stängt kedjan. Den kunde sedan bäras i fickan (eller rent av som en berlock) tills man skulle öppna dragkedjan, då löparen vändes om och drogs ned. Allt hade kanske varit väl om inte häktorna varit så komplicerade, vilket Judson möjligen insåg. Inget tyder nämligen på att detta första patent någonsin omsattes i ett tillverkat blixtlås.

För komplicerade lösningar

Judson vidareutvecklade uppfinningen i flera steg, men på grund av hans förkärlek för invecklade konstruktioner blev de inte bättre utan snarare allt mer komplicerade. Det andra patentet, från 1893, liknade mest en tandställning med sitt virrvarr av ståltrådar och småhakar. Dragkedjorna var makalöst opålitliga och gick antingen upp stup i kvarten eller kärvade när man skulle öppna dem. De rostade lätt ihop och fick monteras loss när plaggen tvättades. Men framför allt kunde de inte användas utan instruktion.

Det hjälpte föga att dragkedjorna såldes med modernistisk reklam och slagord som ”En 1900-talsuppfinning” eller beskrivningar av produkten som den största nyheten på knäppanordningarnas område sedan bennålarnas tid för 20 000 år sedan. De flesta kunder köpte bara ett blixtlås.

Så här kunde det låta i en tidig svensk instruktion: ”Man griper ringen i högra handen, under det man med den vänstra håller fast nedra spetsen af apparaten samt drager nedifrån och uppåt. Om härunder sliden skulle fasthaka sig, så hvarken skaka eller drag hårdt, men öppna igen, något litet, samt drag på nytt, och apparaten skall arbeta förträffligt.”

Att så inte alltid var fallet illustrerar anekdoten om en verkmästare som inte kunde dra ner gylfen ”vid ett tillfälle då detta var absolut av nöden”, varvid han ursinnig rusade hem och skar bort blixtlåset.

Peter Aronson förenklade blixtlåset

Det var först när svenskamerikanen Peter Aronson tog över som utvecklingen mot ett användbart blixtlås började. Aronson var son till en gruvfogde i Nora i den västmanländska Bergslagen. Sedan han gjort karriär på Karlstad Mekaniska Werkstad sökte han lyckan i Amerika och började 1903 på Judsons firma, Automatic Hook and Eye i Hoboken utanför New York. Han konstruerade en dragkedja som passade bättre för kvinnokläder, företrädesvis korsetter och klänningar.

Aronson förbättrade Judsons blixtlås i omgångar, lämnade firman och begav sig 1910 till Paris för att lansera det i modets huvudstad. Dragkedjan såldes som ”La Ferme-Tout Américain”, vilket försvenskades till ”fermitetslås” när de första dragkedjorna nådde vårt land året därpå. Det sägs att Dramaten köpte in ett antal blixtlås för att göra klädbytena mindre tidskrävande och självaste Anders de Wahl lär ha varit en av de första att använda nymodigheten.

Men reklamen riktade in sig på damerna (och deras påklädare). Så här lät det i den första svenska annonsen från 1912: ”Glädjens äkta män, Befrielsens timme tycks ha slagit för er. En svensk-amerikan A.P. Aronsson har nämligen kommit på den ypperliga idén att uppfinna en snabbknäppare, hvarigenom damerna kunna kläda på sig själfva, dvs. knäppa ihop sig i ryggen.”

Nymodigheter slag i slag

Konstruktionen tycktes ha kommit i rättan tid. Under 1910-talet slog bilen definitivt igenom sedan Henry Ford infört löpande bandet 1907 och pressat ned priserna rejält. Flyget fick sitt genombrott efter det att Louis Blériot korsat Engelska kanalen 1909 och den första plasten – bakelit – lanserades.

Elektricitet drogs in i allt fler hem och radiomottagaren blev snart oumbärlig. Allmänheten var med andra ord mottaglig för innovationer.

Gideon Sundbäck löste blixtlåsets problem

Men inte heller Aronsons blixtlås var tillräckligt pålitliga. Den verkliga snilleblixten lät vänta på sig till 1913, då hans svärson Gideon Sundbäck löste problemet med att dragkedjorna ständigt gick upp vid de mest olägliga tillfällen.

Gideon Sundbäck var född och uppvuxen på Sonarpsgård i Ödestugu församling några mil sydöst om Jönköping. Fadern Jonas Magnusson Sundbäck var en välbärgad skogsägare och hade råd att skicka sonen till Tyskland för studier. Gideon läste elektroteknik vid tekniska högskolor i Berlin, Sachsen och Bingen och tog examen 1903. Att han hade ett gott läshuvud och affärssinne stod också klart när han året därpå gjorde rekryten som malaj vid Jönköpings infanteriregemente.

En lumparkamrat drar sig även till minnes Sundbäcks kroppshydda på sidan ”Marginalen” i Svenska Dagbladet 1938: ”Han var en synnerligen ›fullvuxen› beväring. Ehuru han inte var särdeles lång, fanns det dock på regementsförrådet icke någon uniform, som gick på honom. Men man fann en vapenrock, vars två översta knappar kunde knäppas om honom”, skriver signaturen ”Jien” och konstaterar på sluttampen att ”hr Sundbäck i Amerika blivit både smärtare och smartare”.

Lanserade dragkedjan Plako

Till Förenta staterna kom Sundbäck 1905 och började sin karriär på firman Westinghouses generatoravdelning i Pittsburgh, men lockades sommaren därpå till Hoboken av Peter Aronson och dennes dotter Elvira. Tämligen omgående gav han sig i kast med att förbättra Aronsons blixtlås. 1908 tog han över företaget och lanserade dragkedjan Plako som fick sitt genombrott på den europeiska marknaden, även om det dröjde några år innan produktionen sköt fart.

1909 gifte sig Sundbäck med chefens dotter – men knappast av beräkning för att ta över ett blomstrande affärsimperium. Affärerna gick minst sagt knackigt. Ett stort problem var bristen på riskvilligt kapital, inte minst efter börskraschen på Wall Street 1907. Efter de många misslyckade försöken var det inte heller många som längre trodde på blixtlåset. Bankerna drog öronen åt sig och svensken fick svårt att finansiera produktionen.

Efter två års äktenskap födde Elvira Sundbäck dottern Ruth men dog i barnsäng. Gideon grävde efter tragedin ner sig i arbete och skickade den lilla flickan till hennes farmor i Ödestugu. Ruth blev kvar i Jönköping med omnejd tills hon var 17 år och avslutat skolgången. Under tiden byggde den driftige fadern upp sitt eget imperium, ”från två tomma händer” som det brukar heta i modernismens mytologi.

Automatic Hook and Eye i kris

Under några svåra år i början av 1910-talet tvingades Automatic Hook and Eye skära ned i flera omgångar och Sundbäck var den ende som blev kvar i ledande ställning. Han brottades ständigt med att förbättra blixtlåset men tvingades också ta extraknäck för att få både firmans och sin privata ekonomi att gå ihop. Här fick han nytta av sitt praktiska handlag.

Att Sundbäck var en verklig ”uppfinnarjocke” vittnar dottern Ruth om. Hon berättar att han konstruerade en ränna från källaren för ved och ett system med sängbottnar som gjorde att han kunde bygga om sofforna i sommarstugan till sängar. Han byggde ett frysrum i källaren där man kunde frysa in mat. Han ritade alla möbler i sommarstugan själv, bland annat ett runt matbord för 15 personer med en motoriserad serveringsvagn. Med dessa färdigheter klarade Sundbäck krisåren, för en uppfinnare är naturligtvis aldrig rådvill. Han ritade maskiner åt ett tryckeri, han byggde modeller åt andra uppfinnare, han gav sig till och med på att tillverka gem.

Vändningen för Gideon Sundbäck

Men 1913 kom vändpunkten. Sundbäck lyckades sälja rättigheterna för europeisk licenstillverkning av Plakolåset, samtidigt som han finslipade idén ytterligare. Den variant som patenterades 1914 är i allt väsentligt identisk med dagens dragkedja.

Dessutom konstruerade han den maskin som gjorde att blixtlåset kunde börja massproduceras. Tidigare hade häktorna fått sys fast i dragkedjan en och en, av flickor i Judsons och Aronsons fabriker. Men Sundbäck förde på allvar in blixtlåset i den moderna epoken med en maskin som stansade ut ”tänderna” på löpande band och sydde fast dem automatiskt i tyget. Detta var genombrottet som blixtlåset väntat på i över 20 år.

Gusums bruk, den första svenska tillverkaren, beskriver maskinen så här:

Häktorganen stansades ur mässingsplåt, skurades och polerades, förnicklades och voro sedan färdiga för uppsättning på textilband. Detta åstadkoms med tillhjälp av en s.k halvautomat, en maskin, som bestod av tre delar, nämligen matrisen eller schablonen, där textilbandet fastsattes för vidare befordran till magasinet, som hade den viktiga uppgiften att förvara resp. leverera häktorganen, bestämma avståndet mellan dem på textilbandet samt även antalet häktorgan per blixtlås samt slutligen pressen, som klämde fast häktorganens skänklar på textilbandet. Matrisen, magasinet och pressen betjänades av var sin flicka.

Smidigare häktor löste problemet

Det som skilde Sundbäcks blixtlås från tidigare försök var att häktorna på ömse sidor av bandet var identiska. Detta var en idé som han fått från ett schweiziskt patent från 1911. Dessa häktor hade en fördjupning på ena sidan och en utbuktning på den andra, precis som våra moderna blixtlås. Men Sundbäck insåg varför även det schweiziska låset tenderade att gå upp: häktorna var för klumpiga.

Sundbäck gjorde dem betydligt smalare, till lameller, medan utbuktningarna fick bli elliptiska. Det ledde till att böjligheten i längsled ökade väsentligt och därmed hade det första driftsäkra blixtlåset sett dagens ljus.

Medan Sundbäck byggde upp ett nytt företag i Pennsylvania med pengar från europalicenserna bröt världskriget ut. Den viktiga europamarknaden rycktes bort i ett slag och framtiden såg åter dyster ut. Men samtidigt blev kriget en möjlighet, rent av själva förutsättningen för företagets expansion.

Blixtlås för militära ändamål

Soldaternas behov av att vara snabba och lättrörliga spelade förstås blixtlåsindustrin rakt i händerna, kan tyckas. Under första världskriget fick exempelvis armbandsuret sitt genombrott; vilken soldat hade tid att hala fram ett fickur och öppna detta för att se vad klockan var? Men det var faktiskt inte behovet av tidsbesparing som först gjorde militären intresserad av blixtlåset.

En annan nymodighet under första världskriget var stridsflygplanet. Men förarkabinen var ingen behaglig miljö; den var dragig och kall och för den stackars piloten kändes det som om vinden blåste rakt igenom honom via gliporna mellan jackans knappar. Här uppstod det första rent militära användningsområdet för dragkedjan: i flygardräkten.

Redan i den första svenska annonsen (”Glädjens äkta män” etc) beskrevs att militären kunde använda blixtlås för ”hastigt och säkert hopfästande af tältdelar”, men detta är nu inget renodlat krigiskt ändamål.

Första världskriget blev genombrottet

USA:s inträde i kriget 1917 tycktes bli ytterligare ett avbräck för Sundbäck. Regeringen gick in och detaljstyrde produktionen så att bara det nödvändigaste tillverkades och helst inga modeflugor som blixtlås. Men inom kort lades de första militära beställningarna på dragkedjor till flygardräkter, overaller, persedelpåsar och sovsäckar, samtliga med ny robust design av Sundbäck.

Kriget kom att bli dragkedjans genombrott. Efter krigsslutet kom den första stora försäljningssuccén, som överraskande nog inte var ett plagg utan det penningbälte som USA:s soldater hade utrustats med och tagit med till Europa. Kort därefter lanserade europeiska modehus damhandväskor med den nya knäppanordningen.

Det var också efter första världskriget som blixtlåset fick sitt nuvarande svenska namn. Detta lånades från den brittiska firman Kynoch Lightning Fastener Co i Birmingham, som var största europeiska tillverkare till mitten av 1920-talet, då Sundbäck tog över firman och flyttade tillverkningen till Kanada.

Dragkedja symbol för frigjort sex

Till den ökade populariteten under mellankrigstiden bidrog också att Hollywood slog mynt av dragkedjans erotiska koppling. Under 1930- och 40-talen antydde kvinnorna på vita duken sex genom att dra ner sina blixtlås (eller åtminstone greppa dem före klippet). Nu var inte längre argumentet att blixtlåset gjorde det enkelt att ta på sig kläderna, utan tvärtom.

Blixtlåset blev en symbol för frigjort, enkelt sex. Till det bidrog också litteraturen; i exempelvis Aldous Huxleys skräckvision av ett totalitärt samhälle i Du sköna nya värld (1932) slinker hjältinnan Lenina ideligen ur sina kläder med enkla handgrepp. Här symboliserar dock inte dragkedjan erotik utan mekaniskt sex, den totala avsaknaden av erotik.

Uppsvinget i den anglosaxiska världen under 30-talet förklarades också av att dagens behändiga engelska namn på tingesten myntades. Det var från början namnet på en galosch från 1923, The Zip Boot, som försetts med dragkedja. Men det blev inte galoschen utan blixtlåset som gick till eftervärlden med namnet zipper.

Hösten 1935 släppte den omstridda modeskaparen Elsa Schiaparelli, som umgicks i kretsen av surrealister kring Salvador Dalí, en bomb i modevärlden när hon sydde chockrosa blixtlås i eleganta aftonklänningar – ett tilltag som visade sig ligga helt rätt i tiden. Långa klänningar och kappor var högsta mode; här maximerades arbetsbesparingen om alla dessa knappar ersattes av dragkedjor.

Blixlåset i Sverige

1931 började blixtlåset tillverkas i Sverige, då Gusums bruk norr om Valdemarsvik startade produktion, men märkligt nog inte av Sundbäcks dragkedjor utan efter ett schweiziskt patent. Gusum hade svenskt monopol till 1938, då Gideon Sundbäck gav sig in på marknaden via firma J T Bruhn i Göteborg, som blev generalagent för svenskens patent.

”Man har nu marknad över hela jorden, utom i Afrika och Indien, där infödingarna ännu ej lärt sig använda blixtlås till sina mer eller mindre egendomliga dräkter”, hette det i en tidningsartikel om Sundbäcks växande affärsimperium i samband med fabrikens öppnande. I början av 1950-talet slog sig J T Bruhn på egen tillverkning, men omständigheterna kring denna är oklara. Försöket tycks ha blivit kortlivat – den svenska marknaden var helt enkelt inte tillräckligt stor för två tillverkare.

Vid denna tid var Sundbäck sedan många år ägare och VD för världsledande Talon Inc. i Meadville, Pennsylvania. Han var omåttligt förmögen tack vare sina 89 amerikanska patent och de utländska licenser som han under 25 år sålt världen över. Därmed är Sundbäck ett sällsynt exempel på en svensk uppfinnare som samtidigt var en begåvad entreprenör.

Dominerade i damkläder

Kvinnor fortsatte i Sverige att vara den huvudsakliga målgruppen långt in på 1940-talet. Reklamen förklarade hur blixtlåset gjorde livet enklare för kvinnan, inte bara som en attiralj i hennes egna plagg utan även i barnens: inga fler knappar att knäppa eller sy fast. Nu lanserades åkpåsen med blixtlås: ett enda ”plagg” som ersatte småttingarnas knappförsedda byxor, tröjor, jackor och mössor. Men fortfarande var det få svenska män som kom i kontakt med tingesten, trots att den sytts in i varenda amerikansk gylf.

De första blixtlåsförsedda herrplaggen blev sportkläder. Så här lät det i Gusums reklam från krigsåren: ”Sportlås den enda riktiga knäppningen på vardags- och sportkläder”. Men kvinnokläder dominerade fortfarande: ”De i färger lackerade låsen och de söta lilleputtlåsen – så smidiga och lätthanterliga vid alla de raffinerade skärningar på fickor, som nu garnera kläderna.” Först under efterkrigstiden blev dragkedjan accepterad som unisexartikel i och med jeansens segertåg över världen.

Blixtlås i nya material

På 1940-talet kom de första blixtlåsen i syntetmaterial, eller konstharts som plast kallades på den tiden. Men inte heller de tidiga plastlåsen fungerade riktigt som de skulle. Under 1950-talet lanserades lås i polyester, men de smälte ihop eller deformerades när man strök plaggen. Först på 1960-talet började man tillverka dragkedjor i hårdplast, den typ med breda och tjocka lameller med cirkelrund topp som är vanlig i dag. Samtidigt blandades polyestern ut med nylon och därmed fick man den vanligaste typen, den med smala lameller som mest liknar Sundbäcks blixtlås i metall.

Gideon Sundbäck gick ur tiden 1954 och i början av 1990-talet gick hans företag samma väg sedan japanerna fullständigt tagit över världsmarknaden.

Då hade redan den svenska tillverkningen upphört ett tiotal år tidigare och Gusums bruk lagts ner 1988.

Publicerad i Populär Historia 2/2000

Fakta: Blixtlåsmannen

Den så kallade ”blixtlåsmannen” blev under några månader kring årsskiftet 1941–42 en följetong i den svenska pressen. Den tragikomiska historien illustrerar hur blixtlåset i allra högsta grad fortfarande var i ropet under andra världskriget och att det fortfarande gick att slå mynt av Sundbäcks uppfinning.

Upprinnelsen till det hela var en annons från ett göteborgsföretag som dök upp i pressen 1941. Den lanserade ”århundradets sensation på kuvertmarknaden”, nämligen blixtlåskuvertet. Kuvert som förslöts med blixtlås skulle enligt reklamen ha tre fördelar: det sparade tid, erbjöd ”ett absolut säkert skydd för innehållet” och kunde öppnas ”utan papperskniv eller dylikt”.

Argumenten känns bekanta och uppfinningen tycks ha sprungit ur den moderna tanken att tekniken är till för att göra livet bekvämare. Eller som det står om blixtlåset i Metallarbetaren 1940: ”Det representerar en livets protest mot det så kallade tjuvsamhället, där en massa tid, pengar och energi stjäles från de breda lagren genom opraktiska anordningar på olika områden.”

Kuvertet har patenterats i flera länder av en ingenjör Torsten Guldstrand, en man som förefaller ha många strängar på sin lyra. Men något stämmer inte. I slutet av 1941 grips Guldstrand i Göteborg ”sedan han på ett av stadens största hotell intagit förtäring för nära 50 kr, trots att han inte hade ett öre att betala notan med”. Detta förklarar ingenjören med trassliga affärer i USA, där hans kompanjon ska ha blivit mördad av gangsters.

En man som med spänt intresse följer historien är ingenjör Per Lindquist. Han har gjort rekryten tillsammans med Guldstrand på Ljungbyhed och där berättat för sin ingenjörskollega om planerna på att lansera ett blixtlåskuvert. Guldstrand nappade på idén och sa att han skulle kunna bli generalagent om uppfinningen blir verklighet. Det blir den också, men inte riktigt som Lindquist tänkt sig.

När annonserna dyker upp i pressen förstår Lindquist att lumparkamraten stulit hans idé. Han kontaktar Guldstrand, som för- svarar sig med en historia om två guldgrävare som tillsammans hittar en fyndighet, men den ene glömmer bort platsen. ”Den andre som var med då guldet hittades glömmer emellertid ej fyndet utan begiver sig vid tillfälle ut och upptäcker det på nytt så att säga. Vem är då ägare till guldet? Svar: Jo, den som fann det sist.”

Lindquist imponeras inte av sagan utan polisanmäler Guldstrand. Det är han inte ensam om, ska det visa sig. Notan i Göteborg var långt ifrån den första som Guldstrand smitit ifrån. Han ska också ha haft ”en tämligen enastående förmåga att smita från bilräkningar”, enligt polisrapporten. I förhör säger Guldstrand att han kan betala när som helst, eftersom han har en halv miljon i New York och 600 000 kronor i Berlin. Han framhåller även att han är vän med ”ett stort antal högtstående personer” och genast bör släppas.

Under polisförhören framgår det att Guldstrand är mytoman. Bland annat passade han på att i samband med göteborgsmiddagen skicka ett telegram till Adolf Hitler, vilket dock stoppades genom ett meddelande från hovmästaren till telegrafverket.

Guldstrand spärras in på Beckomberga, där historien om blixtlåskuvertet slutar för hans del. Hur det gick för Lindquist förtäljer inte hävderna. Hans kuvert förblir en pikant parentes i blixtlåsets historia.

Publicerad i Populär Historia 2/2000