TV: Televisionens historia i Sverige

Det är svårt att föreställa sig en värld utan TV. Enligt statistik från Sveriges Television tillbringar en vuxen svensk sammanlagt sju år av sitt liv framför TV-apparaten. Men givetvis har det inte alltid varit så. Det var inte förrän på 1950-talet som televisionen blev ett utbrett fenomen i västvärlden.

Redan under 1920-talet hade de första prov-sändningarna ägt rum och år 1930 demonstrerades television för första gången i Stockholm på biografen Röda Kvarn. Troligen hade TV-sändningar startat i Sverige betydligt tidigare än 1950-talet om inte andra världskriget brutit ut. Kriget bromsade utvecklingen i Europa – men i USA kunde den däremot fortsätta. På det sättet fick amerikanerna ett försprång i utvecklingen av det nya mediet.

TV kom sent till Sverige

Televisionen kom till Sverige relativt sent i förhållande till andra västländer. I England hade BBC börjat med regelbundna TV-sändningar redan 1936. En anledning till dröjsmålet var att man från politiskt håll menade att det fanns betydligt viktigare saker att använda skattebetalarnas pengar till. Ett annat skäl var att det fanns en politisk oenighet om hur televisionen skulle finansieras och förvaltas.

I en stundtals hetsig diskussion beskrev många det nya mediet som en dyr leksak som bara miljonärer skulle ha råd med. En utredning tillsattes och arbetade med frågan i nästan fem års tid. Men det som fick den svenska opinionen att svänga till televisionens fördel var filmbolaget Sandrews. Bolaget placerade ut tusen TV-apparater på olika håll i Stockholm. Den svenska publiken fick nu med egna ögon se det nya fenomen de tidigare bara hade läst om och hört om på radio. Reaktionen var entusiastisk.

Brittisk licensavgift togs efter

Framåt mitten av 1950-talet skedde provsändningarna i allt större skala och pressen ökade på myndigheterna att skapa en svensk television. Till sist blev det det brittiska systemet där staten var ägare som fick fungera som modell för uppbyggnaden av den svenska televisionen.

I Storbritannien hade finansieringen lösts genom att införa licensavgifter; tittarna fick helt enkelt betala för rätten att inneha TV-apparater. På så sätt blev allmänheten uppdragsgivare och televisionen kunde sägas vara en verksamhet i allmänhetens tjänst. Från detta förhållande kommer termen public service.

I det mer kapitalistiskt orienterade USA valdes en annan variant. Verksamheten finansierades genom reklamintäkter och näringslivet fick därmed tidigt ett stort inflytande över televisionens utveckling.

Hyland ledde första programmet 1956

Det blev AB Radiotjänst som fick uppdraget att bygga upp en svensk television. Under ett gemensamt monopol organiserades både radion och televisionen. Den officiella startpunkten kom den 4 september 1956, då den första svenska kanalen startade sina sändningar ”på riktigt”. ”Tänker ni rösta?” hette det första programmet med information inför 1956 års kommande val. Det leddes av Lennart Hyland.

Med public service-uppdraget följde också ett antal krav på televisionen som ansågs vara motiverade av uppdraget från allmänheten. Dimensioner som saklighet, opartiskhet och folkbildningsambitioner förväntades slå igenom i programutbudet. Den tidiga svenska televisionen satsade inte heller på några banbrytande filmiska eller bildmässiga inslag. I stället var influenserna från radiomediet tydliga; nästan alla programidéer hade tidigare prövats i radion. Ändå var reaktionerna inför det nya mediet starka och samhällsdebatten livlig.

– Televisionen innebar en stor förändring i människors liv, och precis som när filmen kom fanns det både rädsla och förhoppningar, säger Leif Furhammar, filmprofessor och TV-krönikör i Dagens Nyheter. Bland skeptikerna framhävde man televisionens passiviserande och fördummande effekter. Särskilt orolig var man för den demoraliserande inverkan som televisionen ansågs kunna ha på ungdomen. Från mer optimistiskt sinnat håll betonades möjligheterna till folkbildning, och det framfördes även förhoppningar om att mediet med sina möjligheter till spridning över hela jordklotet skulle främja världsfreden.

VM i fotboll 1958 genombrottet

Oavsett de skiftande ståndpunkterna i debatten blev TV-mediet en populär nymodighet. Den 1 oktober 1956 hade tusen licenstagare betalat avgiften på tjugofem kronor och mindre än ett år senare hade antalet tiodubblats.

Några program bidrog mer än andra till de tidiga sändningarnas framgångar. Frågeprogrammet ”Kvitt eller dubbelt”, med den för tiden oerhörda prissumman på tiotusen kronor, var ett av dem. Televisionens definitiva publika genomslag kom dock med en av den svenska historiens största idrottshändelser: VM i fotboll i juni 1958. Världsmästerskapen arrangerades av Sverige, som också gick till final, och innebar att antalet TV-licenser steg från 23 457 till 148 000. Ytterligare ett år senare betalade 405 803 personer sin avgift och succén för det nya mediet var ett faktum.

Ungdomskultur tog avstånd från TV:n

En av det nya mediets mest tydliga konsekvenser drabbade biograferna och filmbranschen. Filmen hamnade i en djup kris, eftersom publiken valde att stanna hemma och titta på TV istället för att gå på bio. Det var bara en grupp som fortfarande valde biografen framför vardagsrummet – tonåringarna. Televisionens genombrott sammanföll i stort sett med den så kallade ungdomsrevolten i västvärlden.

Det kom en ny generation ungdomar som på ett helt annat sätt än tidigare markerade sitt avstånd till de vuxna; det uppstod för första gången en markant ungdomskultur med egna värderingar och handlingsmönster. I denna kultur ingick också ett avståndstagande från televisionen. TV:n representerade för tonårsungdomarna det skötsamma och stillsamma familjelivet – de valde i stället biografen.

Detta ledde också till att tonåringarna blev biografernas viktigaste publik. Denna fokusering på ungdomspubliken sätter än i dag en stark prägel på biografernas val av repertoar.

TV:n förändrade inredningskulturen

På 1960-talet var TV:n inte alltid något som dominerade i vardagsrummet. Många av oss minns de mahognybruna apparaterna med vikdörrar, så att skärmen skulle kunna döljas och TV:n förvandlas till en möbel bland andra. Men den blev ändå snabbt betydligt mer än bara en del av vardagsrumsinredningen. På några få år blev televisionen ett betydelsefullt och självklart inslag i människors vardagsliv. Länge fanns bara en enda kanal, och denna knöt samman det svenska folket i en stor mediegemenskap.

– Förändringarna skar över ett betydligt bredare sammanhang än när radion kom. Radion var en möbel bland andra, den betydde inte att hemmet måste göras om. Med televisionen förändrades en hel inredningskultur, säger Leif Furhammar. Och TV:n blev inte bara hemmets viktigaste möbel; den skapade också nya ritualer för det vardagliga livet. Mattider, barnens sovtider, umgänget med familj och vänner – allt anpassades efter TV-programmen. Till och med det traditionella svenska julfirandet förändrades och inramades av Disneys tecknade kavalkad.

Hyland, Arne Weise och Ria Wägner

Först och främst riktades TV-underhållningen till familjen och på detta område blev Lennart Hyland den store förgrundsfiguren. Olle Björklund blev en omtyckt nyhetsuppläsare i Aktuellt. Arne Weise var idol i ungdomsprogrammen och Ria Wägner vinkade baklänges till publiken. Alla tittade på samma program, och dagen efter var det man sett på TV det självklara diskussionsämnet på arbetsplatserna.

De tidiga programmen var i stort sett alltid direktsända. Det fanns ännu ingen användbar metod att spela in för att sända senare. Denna begränsning upplevdes dock inte som någon större nackdel och när det gällde de populära sportprogrammen var ju dessa sällsynt väl lämpade för direktsändning.

Segertåget för televisionen fortsatte in på 1960-talet, men inte utan bakslag och protester. Framgångarna för det nya mediet fick följder inte bara för biograferna utan också för andra fritidssysslor. Studiecirklar och föreningar förlorade deltagare, dansrestauranger tappade publik. Det snabbt ökande TV-tittandet fick politikerna att oroa sig för det svenska folkets hälsa. Inte minst ansåg man att barnen kunde ta skada av att titta för mycket på TV. För att blidka televisionens motståndare beslutade man 1960 att införa en i stort sett TV-fri kväll en gång i veckan. Denna radikala åtgärd varade i ungefär ett och ett halvt år.

TV2 startades 1969

Nästa milstolpe i den svenska TV-historien kom den 5 december 1969 när ännu en kanal startade – TV2. Den nya kanalen skulle enligt statuterna agera i ”stimulerande tävlan” med den gamla. TV2 rekryterade sina medarbetare till stor del från den radikala ”1968-generationen”.

Det brukar ibland heta att ”TV-huset öppnade dörrarna och släppte in ett helt demonstrationståg på redaktionen”. Publiken uppfattade inte alltid denna nya anda som uppfriskande. Under en tid fick TV2 många anmälningar till Radionämnden (det som i dag heter Granskningsnämnden).

Utvecklingen mot en ny typ av program hade dock inletts redan några år tidigare. I kontrast till 1950-talets godmodighet blev televisionens innehåll från mitten av 1960-talet alltmer radikalt och samhällskritiskt. Underhållningsprogrammen och filmerna blev mer utmanande och vågade provocera TV-publiken. Till och med i barnprogrammen talades om en ”vänstervridning”, där klassmönster och etablerade maktstrukturer ifrågasattes.

Norrmalmstorgsdramat direktsändes

Under 1970-talet togs ytterligare steg mot ett modernare TV-medium. Leif Furhammar nämner rapporteringen från Norrmalmstorgsdramat som en viktig händelse i den svenska televisionens utveckling. Den 23–28 augusti 1973 utspelades det berömda gisslandramat i Sveriges Kreditbanks huvudkontor vid Norrmalmstorg i Stockholm. Beväpnad med k-pist krävde rånaren Jan Erik Olsson tre miljoner kronor och fri lejd för den internerade Clark Olofsson. Efter regeringsbeslut togs Olofsson till bankvalvet och dramat sändes direkt i TV ända tills polisen med tårgas tvingade de två männen att ge upp.

– I samband med norrmalmstorgsdramat upptäckte man att nyheter också kunde vara rasande bra underhållning. Det dokumentära fungerade som spänningsunderhållning, och det var ett tidigt exempel på vad CNN gör i dag, säger Furhammar. En annan viktig lärdom var att TV här tappade greppet om rapporteringen. Polisen – och även förbrytarna – utnyttjade mediets genomslagskraft för att få ut sina budskap och det var förmodligen ingen slump att händelsen fick sin dramatiska avslutning lagom för att kunna sändas direkt i TV.

Satellitsändningar på 1960-talet

Under 1960- och 70-talen utvecklades också sändningstekniken. Med hjälp av satelliter utplacerade i rymden blev det möjligt att göra direktsändningar från en kontinent till en annan. Tidigare hade nyhetsinslagen från olika delar av världen fraktats via flygpost till TV-stationerna i olika länder, vilket försenade rapporteringen.

När Neil Armstrong tog de första stegen på månen 1969 sändes händelsen direkt i TV och den blev en viktig seger för USA i propagandakriget mot Sovjetunionen. Några år senare spelade rapporterna från vietnamkriget en viktig roll för att skapa opinion, inte bara i USA utan även i Sverige.

Genomslagskraft i politiken

Som politisk opinionsbildare hade TV visat sin genomslagskraft redan tidigare. Richard Nixon kan ha förlorat det amerikanska presidentvalet 1960 mot John F Kennedy därför att han gjorde ett ofördelaktigt visuellt intryck i en av de avgörande TV-sända debatterna. Nixon ville inte använda smink och såg blek och tärd ut jämfört med den solbrände Kennedy. De som lyssnade på debatten i radio tyckte att Nixon klarade sig bra, men i rutan framstod han som förlorare.

I Sverige gjorde statsminister Tage Erlander inför kommunalvalet 1966 en taktisk miss i TV som kanske bidrog till de dåliga socialdemokratiska röstsiffrorna. Tillfrågad om vilket råd han ville ge ett ungt par som sökte bostad svarade Erlander: ”De får ställa sig i bostadskön”. Detta lakoniska råd framstod som känslolöst i den rådande bostadsbristen. Tidigare under 1960-talet hade dock Erlander utnyttjat det nya mediet till sin fördel och framstått som en folklig och sympatisk ledare när han medverkade i ”Hylands hörna” och drog värmlandshistorier.

Televisionen har stärkt sitt grepp

De bildbaserade medierna, med televisionen i spetsen, har under 1980- och 90-talen inte bara behållit utan stärkt inflytandet över människors liv. Även i Sverige har vi sedan flera år reklamfinansierade kanaler och kan välja mellan en lång rad svenska och utländska kanaler. Televisionen genomsyrar vår verklighet på ett mer genomgripande sätt än någonsin tidigare; den har blivit något som inte bara skildrar nya livsstilar utan kan rentav ses som en livsstil i sig.

”Du är ingen i Amerika om du inte är med i TV”, säger programledaren, spelad av Nicole Kidman, i den amerikanska mediesatiriska filmen Till varje pris. Och det budskapet verkar ha gått hem, särskilt hos den unga generationen. Att bli programledare i TV är för många unga den stora önskedrömmen. Detta betyder inte att televisionen inte kritiseras, tvärtom. Larmrapporterna om mediets fördärvliga inflytande levereras minst lika tätt som i dess barndom.

Kommersialisering och trivialisering

Kritiken riktar sig ofta mot en kommersialiserad ytlighet, som sägs prägla TV-mediet. Den franske sociologen Pierre Bourdieu har hävdat att ett av televisionens problem är att den lider av brådska. På TV förpackas såväl kultur och politik som snabbmat, och till sin hjälp har man en stab av ”snabbtänkare” som ständigt förser publiken med förenklade och banala budskap. Och ”där brådska råder”, skriver Bourdieu med stöd av Platon, ”är det omöjligt att tänka”. Följden blir en utarmning och trivialisering av televisionen som i längden kan vara farlig för demokratin, eftersom medborgarna får en falsk och ofullständig bild av verkligheten.

Men den desillusionerade bild som ges av Bourdieu och andra mediekritiker är inte entydig. Parallellt med den kommersiella utvecklingen görs TV-dokumentärer och angelägen undersökande journalistik med en helt annan skärpa än i televisionens godmodiga barndom. Och fortfarande ger televisionen oss unika möjligheter att ta del av nyheter från fjärran platser och blicka in i andra människors vardag.

De pessimistiska framtidsvisionerna kan alltså fortfarande blandas med optimism om televisionens möjligheter till mänsklig kommunikation. Att tittandet måste förenas med en kritisk hållning till de budskap som presenteras är – eller kommer förhoppningsvis en dag att vara – en självklarhet. TV-apparaten intar fortfarande hedersplatsen i de flesta svenskars vardagsrum, även om vårt förhållande till den kanske har blivit mer kluvet genom åren.

Publicerad i Populär Historia 8/2002

Fakta: Vägen till digital-TV

• 1954 Det inofficiella startåret för svensk television. Premiären sker fredagen den 29 oktober kl 18.00 via en provisorisk sändare på Tekniska Högskolan i Stockholm.
• 1955 En sydsvensk nyhetsjournal startar och sänds en gång i veckan från köpenhamnssändaren.
• 1956 Riksdagen fattar beslut om införandet av television i Sverige. Det officiella födelseåret för svensk TV.
• 1957 Reguljära TV-sändningar.
• 1958 TV får sitt definitiva genombrott i Sverige med sändningarna från VM i fotboll på hemmaplan. Nyhetsprogrammet ”Aktuellt” börjar sändas.
• 1962 Satelliten Telstar skjuts upp och via denna görs den första direktsändningen över Atlanten. Den 11 juli sänds bilder från USA till Europa. De första bilderna från Europa till USA sänds den 23 juli.
• 1966 Den första TV-sändningen i färg genomförs.
• 1968 Riksdagen beslutar om att införa reguljär färg-TV.
• 1969 I juli sänds månlandningen. TV2 startar den 5 december.
• 1970 Reguljära sändningar i färg införs. ”Sydnytt” från Malmö blir det första regionala nyhetsprogrammet.
• 1972 Regionala nyhetssändningar från ”Västnytt” (Göteborg), ”Mittnytt” (Falun/Sundsvall) och ”Nordnytt” (Umeå/Luleå).
• 1978 Text-TV införs på försök och det fattas beslut i riksdagen om reguljära regionala nyhetssändningar.
• 1980 Text-TV införs permanent.
• 1985 Det som ska bli TV4 startar som Nordisk Television.
• 1987 TV3 börjar på nyårsafton sända via satellit från London.
• 1988 Sveriges Television blir först i världen med permanenta stereosändningar med Nicam-ljud.
• 1989 Kanal 5 grundas och startar satellitsändningar under namnet Nordic Channel.
• 1990 TV4 inleder programverksamheten via satellit.
• 1991 TV4 tillåts bli den tredje markbundna svenska TV-kanalen.
• 1992 TV4 inleder markbundna nationella sändningar i Sverige.
• 1999 Sveriges Television startar digitala rikssändningar i det digitala marknätet av SVT1, SVT2, SVT24 samt ytterligare fem regionala kanaler. SVT1, SVT2 och SVT24 sänds också digitalt via satellit. Även TV4 börjar sända digitalt.

Publicerad i Populär Historia 8/2002

Fakta: TV-tekniken föddes på 1800-talet

Under 1800-talet togs många av de första stegen mot dagens högteknologiserade och industrialiserade samhälle. Visionerna och uppfinningarna var åtskilliga, och en av idéerna var att på något sätt överföra bilder från en plats till en annan.

TV-utvecklingen under 1800-talet är dock något oklar. Flera olika uppfinnares namn nämns i de olika källorna. Det är tydligt att ett antal försök gjorts att överföra bilder, bland annat via telegraflinjerna – med varierande framgångar. Dessa försök kan ses som primitiva föregångare till dagens television.

År 1884 togs ett viktigt steg när den tyske ingenjören och uppfinnaren Paul Nipkow skapade den optomekaniska metoden att överföra bilder. Den så kallade ”Nipkows skiva” hade tjugofyra hål som placerades längs en spirallinje. Skivan roterade framför en belyst bild, och genom elektriska impulser från ljuskänsliga celler kunde bilden sökas av linje för linje.

Den allra första TV-sändningen genomfördes i England 1926 (enligt vissa källor 1924) av skotten John Logie Baird. Med hjälp av Nipkows skiva och en tämligen primitiv utrustning lyckades Baird, som arbetade helt på egen hand, sända en bild längs en sträcka av tre meter. Mottagaren kallade han för en televisor. Bilden var bara några centimeter hög och hade endast fem linjer, vilket gav ett minst sagt suddigt intryck. (Som en jämförelse kan nämnas att dagens svenska TV-apparat har 625 linjer.)

Till en början fick Baird ingen större uppmärksamhet för sina experiment, men han arbetade flitigt vidare med att förbättra sin metod. Antalet linjer i överföringen ökade ständigt och bilden blev väsentligt bättre. Baird lyckades också göra historiens första ”videoinspelning” med hjälp av en 78-varvs grammofonskiva. År 1928 sände Baird för första gången bilder över Atlanten. Stora bolag som AT&T, Marconi Company och Westinghouse hade tidigare inte varit särskilt intresserade av televisionen, men nu vaknade man upp och satte egna forskarlag i arbete.

TV-utvecklingen rullade på i allt snabbare fart. Bairds mekaniska system hade dock sina begränsningar. Det visade sig i längden inte ha förutsättningar att producera en bild av tillräckligt hög kvalitet.

Ryssamerikanen Vladimir Zworykin spelade en viktig roll i den fortsatta utvecklingen. Han gjorde om Bairds mekaniska system till ett elektroniskt och uppfann kineskopet, som var det första helt elektroniska mottagarbildröret. Med detta lade Zworykin grunden för den moderna analoga TV-tekniken. En grupp forskare ledd av ryssbritten Isaac Schoenberg tog fram ett system som klarade av att prestera 405 linjer och 25 bilder i sekunden. Systemet började användas av BBC år 1936 och var sedan i bruk ända fram till mitten av 1980-talet.

De senaste årens utveckling inom televisionen har främst inne burit användandet av digital teknik vid sändningarna.

Genom att använda sådan teknik och komprimera bilderna kan fler signaler få plats per sändare. En annan utvecklingslinje inom televisionen är den så kallade HDTV, High Definition Television. I Japan började man redan under 1970-talet utveckla detta system, som möjliggör betydligt större och skarpare bild.

Men framtiden för HDTV är oviss, bland annat på grund av att det visat sig vara svårt att ta fram lämpliga och tillräckligt billiga apparater för hemmabruk.

Publicerad i Populär Historia 8/2002