Svenska förnamn genom historien – från Eskil till Estelle

Redan på 700-talet hade invånarna i vad som nu är Sverige, börjat använda den yngre av de två runraderna, som fungerade som alfabet i Norden under förkristen tid. Den yngre runraden har varit betydligt lättare att läsa för forskarna, som också har hittat många namn i vikingatidens runinskrifter.

Under 900- och 1000-talen restes många runstenar i Norden, och de innehåller oftast ett eller flera namn. Utöver de ovan nämnda exemplen har även flera tvåledade namn överlevt, som Eskil, Sigvard och Torsten. Mansnamnen dominerar på runstenarna, men det förekommer också kvinnonamn, som Gunhild och Ingegerd.

Namnvariationen var ganska stor under den här tiden, eftersom föräldrar valde barnens namn efter olika mönster. Redan då fanns den så kallade ”uppkallelseseden”, det vill säga att den förste sonen fick farfaderns namn, och den andre morfaderns, medan första dottern fick farmoderns namn och så vidare.

Men barn kunde också namnges efter allitteration, det vill säga att alla barn i en familj fick namn som började på samma bokstav. En tredje metod var att använda liknande varianter – syskon kunde till exempel kallas Torsten, Torhild och Torgil.

Kunskapen om den här tidens namnskick är ändå begränsad. Det var bara inom samhällets elit som det fanns resurser nog för att resa runstenar. Troligen använde även lägre samhällsklasser liknande namn, men vilka namn trälarna hade vet forskarna väldigt lite om, eftersom de inte omnämns i några skriftliga källor.

Under förkristen tid var namnskicket i stort sett gemensamt för hela Norden. Vissa utomnordiska influenser har hittats även på runstenarna. Namnet Johan, baserat på Bibelns Johannes, är ett av få kristna namn som förekommer på runstenar.

Eftersom rätt många sådana restes även efter kristnandet är det inte ovanligt med kristna symboler och ord på dem. Även namn på några kända kristna missionärer finns inristade.

Jungfru Marias namn hade under den katolska medeltiden i Sverige ansetts vara alltför heligt för att bäras av vanliga människor, men det blev vanligare efter reformationen. Namnets spridning i Sverige tog fart när Karl IX gifte sig med Maria av Pfalz, och detta verkar ha börjat i de södra och östra landskapen.

Under samme kung, Karl IX, blev landet slutgiltigt protestantiskt, och det fick också effekter på namnskicket. Den första svenska bibelöversättningen hade vid 1600-talets början varit i bruk i drygt ett halvsekel, och ungefär lika länge hade prästerna predikat på svenska.

Även om en del av Gamla Testamentets berättelser hade varit kända från medeltida kyrkmålningar var det nu namn som Abraham, David, Rut och Ester började att användas mer allmänt av svenskarna.

Ändå var namnvariationen ganska liten under 1600- och 1700-talen, eftersom seden med ”bunden uppkallelse” då var väldigt vanlig i Sverige.

Det är inte helt klart om sedvänjan att ge den äldste sonen farfars namn, äldsta dottern farmors namn och så vidare, verkligen blev vanligare, eller om det bara är så att forskarna kan se den tydligare nu, eftersom arkivmaterialet är så mycket rikare vid denna tid än det var under medeltiden.

Det var också på 1600-talet som kyrkböckerna började föras, och där kan man lätt se hur namnen går igen med en generations mellanrum. Uppkallelseseden gav svenskarna ett relativt begränsat namnförråd, eftersom släktens namn hela tiden återbrukades.

Landskapet Dalarna är ett extremt exempel på detta. I en dalasocken som Katharina Leibring har studerat användes endast 13 olika flicknamn under en tioårsperiod i slutet av 1600-talet. De gavs till 300 flickor och allra vanligast var namnen Anna, Brita och Karin.

Situationen inom den svenska adeln var lite annorlunda. Adelsmän reste utomlands och gifte sig över nationsgränserna, vilket ledde till att nya namn kom in i familjerna. Men även inom adeln gick namn i arv mellan generationerna.

I adelsfamiljer gav man ofta sina barn flera förnamn och den seden spred sig till resten av befolkningen under 1700-talet. I första hand var det döttrarna som fick två namn och då kunde ofta andranamnet komma utifrån, exempelvis från någon adelsfamilj som man kände till.

Lite senare blev det även vanligt att sönerna fick andranamn. Andranamnet kunde också komma från någon av dopfaddrarna. Det är dock svårt att helt säkert avgöra vad som var en persons tilltalsnamn. Om det i dopboken stod Kristina Katarina kunde flickan kanske gå under namnet Stina-Kajsa.

Uppkallelseseden luckrades upp ordentligt vid mitten av 1800-talet, men antagligen skedde det olika snabbt i olika miljöer och familjer – men detta har inte utforskats i detalj. Det man vet är att namninfluenserna nu kom från många olika håll.

Genom att allt fler lärde sig att läsa, började svenskarna hitta namn i litteratur, tidningar och antikens mytologier. Det var också vanligt att plocka ur den tidens almanacka, som innehöll en del ovanliga namn.

Emigrationen hade också stor inverkan, genom att namn som utvandrarna stötte på i USA även hittade hem till Sverige via brev och med de emigranter som återvände till hemlandet.

Urbaniseringen, som innebar att allt fler svenskar flyttade in till städerna, påverkade också namnskicket. Detta kom att bli mindre traditionsbundet när livsmiljön förändrades för många.

Under den här tiden blev det också vanligare att barn fick flera namn, gärna tre och ibland fyra. Den utvecklingen kan man se i alla samhällsklasser och miljöer. Katharina Leibring har noterat att särskilt nybyggare i Norrlands inland gärna gav sina barn ovanliga namn, som till exempel Nikanor och Serudia.

Kungliga namn fick också en förnyad popularitet under 1800-talet, främst via namnet Oscar, som introducerades genom Karl XIV Johans son och tronföljare Oscar I. Ännu flitigare förekommande var det under dennes son, Oscar II:s tid i slutet av 1800-talet.

En bit in på 1900-talet blev de så kallade ”Hagasessornas” namn väldigt populära. Margaretha, Birgitta och Christina var vanliga namn redan när prinsessorna föddes under 1930- och 1940-talen, men de fick en extra skjuts av att de mycket omskrivna ”sessorna” bar dem. Det enda undantaget i syskonskaran var Désirée, vars namn inte slog igenom på samma sätt.

Katharina Leibring har också studerat hur namnen bland de nuvarande kungabarnen har spridit sig inom den svenska befolkningen. Där utgör prinsessan Estelle ett specialfall.

När hennes namn blev känt väckte det viss debatt, och frekvensen av det namnet bland vanliga svenskar gick ner under ett par år.

Däremot ökade det som namn på husdjur. Senare har det blivit fler svenska flickor som har fått prinsessans namn, men det är fortfarande ovanligt.

Under 1900-talet har namninfluenserna breddats, bland annat med hjälp av nöjes- och idrottsvärldens stjärnor. Oftast lånas namnen in från språkområden som många svenskar känner till, som exempelvis engelskan, men även namn från spanskan har blivit allt vanligare även bland svenskar.

Namnet Jasmin är persiskt från början, men används numera i många länder och språkgrupper.

Idag väljs namn inom familjer enligt vad namnforskarna kallar för ett tregenerationssystem. Många undviker att ge sina barn namn efter levande släktingar, utan fastnar istället för namn från någon av deras föräldrars far- eller morföräldrars generation.

Däremot kan namn från senare generationer användas som barnens andra- eller tredjenamn. Det är dock vanligare att söner får ärva släktingars namn, medan föräldrar tycks vara mer benägna att experimentera med döttrars namn.

Ända sedan 1700-talet har det funnits en större variation bland flicknamnen än bland pojknamnen. Katharina Leibring menar att det kan ses som ett uttryck för den patriarkala synen att det var sonen som förde släkten vidare. Skillnaderna mellan könen när det gäller hur ofta nya namn introduceras i familjerna har minskat på senare tid, men det är ännu vanligare med nya flicknamn.

Så kallade frekvensundersökningar, som visar hur vanliga olika namn är i Sverige, publiceras sedan 1998 varje år av Statistiska centralbyrån (SCB). Undersökningarna är tillgängliga på webben via scb.se.

Det är betydligt svårare att få fram namnstatistik för tiden före 1991 när folkbokföringen sköttes av Svenska kyrkan. Här nedan listas de 20 vanligaste förnamnen i Sverige för kvinnor respektive män, enligt SCB-statistik från 31/12 2021.

Kvinnor:

1. Maria
2. Elisabeth
3. Anna
4. Kristina
5. Margareta
6. Eva
7. Linnea
8. Karin
9. Birgitta
10. Marie
11. Ingrid
12. Sofia
13. Marianne
14. Lena
15. Sara
16. Helena
17. Kerstin
18. Emma
19. Johanna
20. Katarina

Män:

1. Karl
2. Erik
3. Lars
4. Anders
5. Per
6. Mikael
7. Johan
8. Olof
9. Nils
10. Jan
11. Gustav
12. Hans
13. Peter
14. Lennart
15. Fredrik
16. Gunnar
17. Thomas
18. Sven
19. Daniel
20. Alexander

Publicerad i Populär Historia 1/2023