År 1520 hann Kristian II både att invadera Sverige, krönas till svensk kung och iscensätta Stockholms blodbad.

© Statens museum for kunst

1520 – från slaget vid Bogesund till Stockholms blodbad

Ett av de mer symbolladdade åren i svensk historia är 1520. De flesta kommer osökt att tänka på Stockholms blodbad i november. Men året rymmer mycket mer dramatik än de ökända massavrättningarna på Stortorget. Händelseutvecklingen tog fart redan på nyåret.

20 juni 2020 av Dick Harrison

År 1520 har gått till historien som sista gången Sverige erövrades. Det är en vattendelare i vår historia, början på slutet av den epok vi kallar medeltiden och det första blodiga steget på vägen mot den svenska nationalstaten. Året förknippas med slaget vid Bogesund, Stockholms blodbad och Kristian Tyrann – det dramatiska förspelet till det befrielsekrig under Gustav Vasas ledning som tog sin början år 1521.

Bakom händelseutvecklingen låg sju decenniers konflikter inom den skandinaviska trerikesunion som upprättades i Kalmar 1397. Ända sedan 1448 hade Sverige och Danmark – som också kontrollerade Norge – dragit åt olika håll. Svenska kungar och riksföreståndare hade värjt sig mot att behöva böja sig för kungarna i Köpenhamn, med otaliga fälttåg och belägringar som följd. Endast under några få år hade unionskungarna Kristian I och Hans förmått utöva makt i Sverige.

Kristian II:s invasion

Nu var det Kristian II:s tur. Han hade två misslyckade försök bakom sig, men 1519–20 var han redo för en större och mer påkostad invasion än tidigare.

Nyckeln till seger låg i pengar. Innan kriget kunde bli verklighet behövde Kristian II ta lån, införa skatter, höja Öresundstullen och konfiskera kyrkliga avlatsmedel. Dessutom förberedde han sig genom militära operationer vid gränserna. I början av 1519 invaderade danskarna Västergötland och ockuperade därmed Sveriges lilla fönster mot väster. Fästningen Älvsborg, som hade förstörts år 1502, återuppbyggdes.

Därmed var Sverige isolerat från Västerhavet. På sommaren stormades Borgholms slott på Öland, samtidigt som franska trupper började belägra Kalmar. Fransmännen höll ut mot den svenska undsättningsexpeditionen och intog staden, men garnisonen på Kalmar slott lyckades driva tillbaka fienden genom ett överraskningsutfall.

Sten Stures bannlysning

Kriget hade också ett kyrkligt element. Kristian II utnyttjade det faktum att den svenske riksföreståndaren Sten Sture och hans riksråd hade gjort ett juridiskt övertramp när de på egen hand avsatte ärkebiskop Gustav Trolle år 1517 – en följd av en längre maktkamp mellan riksföreståndaren och ärkebiskopen.

I Olaus Petris svenska krönika, som nedtecknades några decennier senare med hjälp av i dag försvunnet källmaterial, läser vi att en så kallad »romersk rättegång« om sommaren 1519 hölls mot den svenska riksledningen. Påven Leo X hade överlåtit åt ärkebiskop Birger i Lund och biskop Lage i Roskilde att bannlysa Sten Sture och hans anhängare.

I januari 1520 anföll den danska huvudstyrkan under Otte Krumpen Västergötland och fortsatte upp genom Tiveden, medan en avledande styrka under Simon av Essen och Wittmund gick genom Småland och Östergötland. Den danska flottan under kung Kristian II belägrade Stockholm. Den 7 september 1520 kunde danskarna inta den svenska huvudstaden.

De hade också tillerkänts rätten att sätta hela Sverige i interdikt – det vill säga en territoriellt baserad bannlysning – som straff för att herr Sten och hans förbundna hade avsatt ärkebiskopen och förstört hans borg Almarestäket. Olaus Petri tillägger i sin krönika: »The Suenske achtadhe sådana ban och interdict intet.«

I och med detta fick den planerade invasionen status av heligt krig. För kungen rörde det sig förvisso om krass realpolitik snarare än om en vilja att bestraffa det svenska riksrådets övergrepp mot Gustav Trolle, men den kyrkliga domen från Lund skulle komma väl till pass när det blev tid att göra upp sluträkningen med fienderna.

Yrkessoldater mot bondeuppbåd

Nu är vi framme vid det dramatiska året 1520. I januari samlades en väldig armé av knektar i Halland. Här fanns alla möjliga nationaliteter – fransmän, brandenburgare, pomrare, sachsare och skottar. De sistnämnda var beryktade för sin bristande disciplin; flera av skottarna tycks ha varit kriminella innan de låtit sig värvas. Fransmännen var elitsoldater som deltagit i segern mot schweizarna vid Marignano år 1515. De danska frälsemännen ställde upp med 6 000 man rytteri.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Jämfört med den svenska bondebeväpningen, som i bästa fall utgjordes av armborst, pålyxor och spjut, var Kristian II:s här välutrustad. Knektarna hade långa pikar, svärd, bröstharnesk och hjälmar. Förband med eldhandvapen förekom, liksom ett fältartilleri.

Tidpunkten för invasionen var vald med omsorg. De svenska bönderna kunde inte utnyttja terrängen lika effektivt på vintern som under de varma månaderna, när de kunde gömma sig bakom skogarnas lövverk och överraska knektarna ur bakhåll.

Planen var att först slå ut Sten Stures allmoge och därefter sätta in den avgörande stöten mot Stockholm med hjälp av både armé och örlogsflotta. Den danska huvudstyrkan, som leddes av Otte Krumpen, skulle anfalla Västergötland längs Ätran med riktning mot Tiveden, samtidigt som en mindre och avledande manöver under greve Simon av Essen och Wittmund ägde rum i Småland i riktning mot Östergötland.

Sten Sture den yngre sårades i slaget vid Bogesund och avled den 3 februari 1520 på Mälarens is på väg mot Stockholm. Målning av Carl Gustaf Hellqvist från 1880.

© Nationalmuseum

Slaget vid Bogesund

Sten Sture satte sig till motvärn på Åsundens branta stränder, nära den lilla staden Bogesund, nuvarande Ulricehamn. Otte Krumpen kom marscherande söderifrån över isen, medan svenskarna i sedvanlig ordning skapade terränghinder i form av nedhuggna träd. Styrkorna drabbade samman den 19 januari 1520.

Numerärt sett var Otte Krumpens och Sten Stures arméer möjligen jämspelta, men den förre och hans knektar hade ett tekniskt övertag, särskilt i närstrid. De svenska bondesoldaterna var sämre tränade och kunde inte undvara sina professionella ledare på samma sätt som de tyska landsknektarna och de franska veteranerna förmådde.

När Sten Stures ben sköts sönder av en kula från en lätt kanon, en så kallad halvslanga, kunde han inte längre leda striden. Riksföreståndaren fördes i säkerhet, men de svenska trupperna besegrades.

Medan greve Simon marscherade mot Östergötland nådde Otte Krumpens blixtfälttåg Tiveden och fortsatte till Mälardalen. Redan den 7 februari stod de danska förtrupperna vid Arboga. Sten Sture hade hastigt retirerat och gjort vad han kunnat för att bygga upp ett nytt försvar, men för honom själv var det för sent. Den 3 februari avled riksföreståndaren i sviterna efter krigsskadorna.

Kristina Nilsdotter tar över försvaret

Sten Stures änka, Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna), ställde sig i spetsen för det fortsatta motståndet. Men det fanns en ödesdiger spricka i den svenska politiska ledningen. Många stormän föredrog tanken på att lyda under Kristians styre, som man inte visste mycket om, före Sturefamiljens. Sten Sture hade fört en i mångas tycke alltför egenmäktig politik.

Till de mest fredsvänliga svenskarna hörde biskoparna, i synnerhet Hans Brask i Linköping och Otto Svinhuvud i Västerås. Även biskop Mattias i Strängnäs, som varit Sten Stures kansler, sällade sig till den opinion som ville att man skulle gå kung Kristian till mötes.

 Kristina Nilsdotter Gyllenstierna ledde det svenska försvaret sedan hennes make Sten Sture den yngre dött i strid mot danskarna.

© Emil Behrens/Svenska Familj-Journalen

Uppsala dagtingan hyllade Kristian

Den 6 mars kom de danska befälhavarna och representanter för det svenska riksrådet överens om att det senare skulle hylla Kristian som kung. »Uppsala dagtingan«, som händelsen brukar kallas, gick ut på att man skulle samarbeta med danskarna mot de svenskar som höll fast vid den fallne Sten Stures politiska linje. I gengäld lovade Kristian att svenskarna skulle få allmän amnesti.

Kristina Nilsdotter vägrade dock att ge upp, och därför fortsatte kriget. Hennes regim kontrollerade ännu Finland och flera slott, bland andra Västerås, Kalmar och Nyköping. Nya bondeuppbåd satte sig under våren i rörelse mot Mälardalen. En bondehär från Dalarna och Västmanland ryckte vid påsktiden in i Uppland och anföll på långfredagen den 6 april de danska trupper som var förlagda i Uppsala. Bönderna besegrades.

Kristian belägrar Stockholm

Likväl var kriget ännu långt ifrån avgjort när Östersjön blivit isfri och Kristian II anlände till Stockholms utkanter med sin flotta. Belägringen blev en utdragen och besvärlig historia, inte minst eftersom det svenska försvaret under Kristina Nilsdotters ledning hade goda kanoner som kunde bita ifrån sig.

Kriget fortsatte under sommaren, utan att något militärt avgörande kunde uppnås. Kung Kristian utnyttjade emellertid tiden till att sprida propaganda och falska löften. En efter en föll de svenska slottsbefälhavarna till föga. Slutet för motståndet kom i början av september, då Kristina Nilsdotter och hennes anhängare utlovades amnesti. Den 7 september tågade Kristian II in i Stockholm som segerherre.

Kristian II kröns i Storkyrkan

Därefter, med ett kuvat Sverige bakom sig, for Kristian tillbaka till Köpenhamn för överläggningar. Senare under hösten återkom han för att fullborda triumfen. Kröningen ägde rum i Storkyrkan i Stockholm på söndagen efter allhelgonadagen, den 4 november 1520. Stämningen var överlag mycket god, även bland förlorarna. Kristian II hade skänkt amnesti till i princip samtliga fiender, och den allmänna åsikten var att de fejdande parterna i Sverige och Norden äntligen skulle försonas. Kriget var slut.

Kröningen följdes av ett par dagars uppsluppna festligheter, och det sparades inte på slantarna. Ett överflöd av mat och dryck dukades fram. Alla lät sig väl smaka, och man kunde njuta av såväl tornering som gyckelspel. Kungen föreföll vara på gott humör, och han var älskvärd mot sina gamla vedersakare.

I den danska armén fanns knektar av olika nationaliteter, bland andra frans-män, branden-burgare, pomrare, sachsare och skottar.

Gustav Trolles klagan

Sedan, när festligheterna var över och vardagen ånyo tog vid, på onsdagen den 7 november, samlades riksrådet till överläggningar med unionskungen på Stockholms slott. Och nu förändrades scenariot fullständigt.

Kristian II gav order om att slottets portar skulle låsas. Ingen rådsherre skulle kunna lämna förhandlingarna utan kungens uttryckliga medgivande. Förmodligen anade ingen av de närvarande herremännen vad som väntade. De lär knappast ha blivit förvånade när Gustav Trolle framträdde med en klagoskrift över det sätt på vilket han blivit behandlad under de föregående åren, men de fick en chock när de insåg vidden av faran.

"Uppenbara kättare"

Ärkebiskopen anklagade borgmästaren och rådet i Stockholm samt sexton män och två kvinnor för att ha åsamkat kyrkan i allmänhet och honom själv i synnerhet omfattande skadegörelse. Det skadestånd han krävde var astronomiskt. Skrivelsen avslutades med att Gustav Trolle definierade sina fiender som »uppenbara kättare«.

Terminologin låg i linje med att unionskungen hade fört ett heligt krig mot bannlysta svenskar. Ett löfte om amnesti som getts till kättare saknade enligt kanonisk rätt all giltighet och kunde brytas utan påföljder. När konsekvenserna av detta gick upp för svenskarna lär de ha insett att de riskerade bekymmer, men inte ens i detta läge torde de ha anat vad som var att vänta.

När ärkebiskopen tystnat övergick de församlade till att ingående diskutera de beslut som fattats på det möte då Gustav Trolle blivit avsatt från posten som ärkebiskop. Dokument undersöktes i detalj. Detta gällde inte minst den ödesdigra urkund som biskopar, frälsemän, borgare och bönder hade låtit utställa år 1517, när de förbundit sig att gemensamt agera mot Gustav Trolle och solidariskt stå vid varandras sida om det skulle uppstå problem. Biskopen i Linköping, Hans Brask, räddade sig ur knipan genom att ta fram en så kallad protestation mot avsättningsbeslutet, en »brasklapp«.

Fängslades i slottets torn

Diskussionen var inte slut när mörkret föll, men nu lämnade kungen salen. Vaxljusen tändes och debatten fortsatte, under stigande upphetsning, ända tills samtliga misstänkta fördes bort till fängsligt förvar i slottets torn. På morgonen den 8 november ställdes de inför en andlig domstol under ledning av Jens Beldenak, biskop i Odense.

Stockholms blodbad inleds

I tribunalen satt alla lärda män som gått att uppbringa med kort varsel, däribland Gustav Trolle och Hans Brask, vilka gav legitimitet åt en dom som i allt väsentligt redan var fälld. Den finns bevarad i ett dombrev, på latin känd som sententia, i vilken det fastslogs att kätterianklagelsen var korrekt.

Straffet var döden, och den lät inte vänta på sig. Avrättningarna började genomföras i början av eftermiddagen, men straffet fick helt andra proportioner än vad som framgått av tribunalens dom.

Det började med att två biskopar, Mattias i Strängnäs – Sveriges kansler – och Vincent i Skara, fördes ut till schavotten på Stortorget för att halshuggas med svärd, såsom anstod medlemmar av frälset. Domstolens medlemmar trodde inte sina ögon och fylldes av fasa. Ingen biskop hade tidigare mist livet i en offentlig avrättning. Enligt kanonisk lag var det förbjudet för världsliga myndigheter att avrätta biskopar.

Men avrättningen skulle likväl genomföras, i trots mot alla rättsliga och kyrkliga principer. Den nydubbade riddaren Nils Lykke steg ut på rådhusets burspråk vid Stortorget och förklarade för den församlade menigheten vad som nu skulle följa, och varför det var nödvändigt. Biskop Vincent protesterade med hög röst och förklarade att dansken ljög, att kungen var en lögnare och bedragare. Han begärde att domarna skulle läsas upp – men knektarna ignorerade honom.

Biskkoparna avrättas

Skräckslagen bevittnade Vincent hur hans kollega Mattias, som var äldst av dem båda och av högfrälsebörd, tvingades stiga upp på en hastigt byggd plattform och falla på knä inför skarprättaren. Med ett svepande hugg avskilde denne biskopens huvud från resten av kroppen. Ögonblickligen därefter drog man bort kroppen och placerade huvudet, med mitran på, mellan likets fötter.

Sedan kom turen till biskop Vincent, som också han blev halshuggen. Panik utbröt bland de dömda. Desperata rop och skrik ljöd över Stockholm samtidigt som knektarna, med hillebarder i händerna, drev dem framför sig ut på torget. Profossen brydde sig inte om att vara lika noggrann med Vincents kvarlevor som han varit med Mattias. Huvudet kastades i en tunna.

Två scener från Blodbadstavlan. Till vänster avrättningen av biskoparna Mattias i Strängnäs och Vincent i Skara. Nederst liken efter de avrättade bränns tillsammans med Sten Stures och hans söners kistor, som grävts upp ur gravarna.

© Mary Evans/TT nyhetsbyrån

Sex riksråd på schavotten

Näst i tur stod medlemmarna av högfrälset. I rask takt dödades femton av rikets mäktigaste och ädlaste herrar. Först halshöggs de sex riksråden Erik Abrahamsson (Leijonhufvud), Måns Gren, Erik Ryning, Krister Bengtsson (Oxenstierna), Bengt Gylta och Erik Johansson (Vasa). Den senare hade kommit för sent till rådsmötet och krävt att bli insläppt på slottet.

Sedan halshöggs riddarna, därefter väpnarna. Ett efter ett slängdes de avhuggna huvudena i tunnan, och högen av kroppar växte. Blodet flöt ut över Stortorget och blandades med regnet, som nu föll i allt stridare strömmar från den tunga, genomgråa himlen. I röda rännilar rann blodet och vattnet ned genom gränderna och gårdarna, hela vägen till Västerlånggatan, varifrån de letade sig vidare mot sjön.

Borgare och tjänare avrättas

Timmarna förlöpte, och avrättningarna fortsatte. När de häktade frälsemännen mött sitt öde kom turen till borgerskapet i Stockholm. Betydligt fler borgare och tjänare än frälsemän dödades, minst ett fyrtiotal av vardera kategorin. Borgmästarna och rådmännen i Stockholm halshöggs med yxa, medan övriga hängdes. Några borgare hämtades direkt från sina hem, medan andra rycktes upp till schavotten från den folkhop som samlats på Stortorget.

Människoslakten fortsatte hela dagen, varefter man gjorde paus för natten. När morgonen hade grytt på fredagen den 9 november återupptogs avrättningarna. Framför allt inriktade man sig på att komma åt de borgare som inte hunnit avverkas föregående dag. Även tjänare till de avrättade frälsemännen, vilka nu hade lokaliserats och blivit gripna, släpades till Stortorget.

Ett hundratal dödades i blodbadet

På lördagen den 10 november, Sankt Mårtens afton, när alla som skulle avrättas var döda och deras tillhörigheter beslagtagits, blev det äntligen dags att samla ihop liken och forsla dem till Södermalm. Dit tog man även Sten Sture den yngres nyligen uppgrävda kropp, som skulle bestraffas postumt. Alla liken brändes, såsom det anstod de lekamliga lämningarna efter döda kättare.

Denna händelse, som har gått till historien som Stockholms blodbad, slukade omkring hundra mäns liv. Inga kvinnor dödades, men de som uppfattades som särskilt farliga – i första hand riksföreståndaränkan Kristina Nilsdotter – spärrades in i fängelse.

Blodbadstavlan visar Kristian II:s framfart i Stockholm 1520. Den beställdes i propagandasyfte av Gustav Vasa. Huvudbilden är en vy över Stockholm sett från öster, med Södermalm till vänster och Norrmalm till höger om Stadsholmen (Gamla stan). Det ursprungliga träsnittet, gjort av den tyske konstnären Jacob Binck  förstördes vid en brand 1802. Bilden ovan är en kopia från 1670-talet. 

© Mary Evans/TT nyhetsbyrån

Politisk utrensning

Varför? Frågan tillhör de mest diskuterade i svensk historieforskning. En sak står dock bortom varje tillstymmelse till tvivel: det enda som samtliga avrättade hade gemensamt var att de befunnit sig på Sten Stures sida under kriget mot Kristian II. De högfrälsemän som avrättats hade dessutom varit besläktade med riksföreståndaren, eller var ingifta i hans släkt. Det går inte att komma ifrån att blodbadet hade karaktären av politisk utrensning.

I övrigt svävar vi i okunnighet om varför blodbadet ägde rum och fick så stor omfattning. Var Gustav Trolle pådrivande? Eller kanske någon av kungens rådgivare, till exempel den inflytelserike westfaliske sekreteraren Didrik Slagheck?

Källmaterialet är för magert för att händelseförloppet och spelet bakom gallerierna någonsin ska kunna bli tillfredsställande belyst. Redan under månaderna efter blodbadet började olika berättelser om vad som hänt, och varför, att cirkulera i Europa, och diskussionerna har pågått allt sedan dess.

Flera dödade var inte åtalade

Det som verkligen krånglar till det är alla gåtorna. Det är oklart varför flera av de avrättade, däribland de båda biskoparna, dödades trots att de inte ens var åtalade. I den lista över anklagade som Gustav Trolle redovisade den 7 november saknas deras namn.

Ännu märkligare är att biskoparna överhuvudtaget blev avrättade, liksom att de som dödades blev förvägrade rätten att bikta sig. Detta gick tvärtemot all vedertagen praxis och rättsuppfattning.

Att Kristian II var ytterst ansvarig måste under alla omständigheter betraktas som säkerställt. För övrigt blev Stockholms blodbad bara den första av flera utrensningar. När Kristian II red sin eriksgata fortsatte dödandet i Norrköping, Linköping, Vadstena och Jönköping.

Munkar dränktes i Nydala kloster

Mest beryktad blev aktionen mot Nydala kloster i Småland, som inträffade i januari 1521. På kungens order dränktes abboten och flera munkar i sjön Rusken eftersom de misstänktes för att ha sympatiserat med ett misslyckat uppror i Finnveden. När de förfärade munkarna nedtecknade händelsen i sin minnesbok skrev de kortfattat:

»År 1521 led vår vördade fader abbot Arvid martyrdöden och dränktes tillsammans med sina konventsbröder av den skändlige tyrannen Kristian, som även lät halshugga ett stort antal biskopar och ädlingar.«

Här ser vi den – tyranntermen. Cisterciensmunkarna i Nydala var de första som uttryckligen kallade Kristian II »tyrann«, vilket har förblivit kungens vedertagna tillnamn i svensk historia in i modern tid.

Publicerad i Populär Historia 1/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också