Folkhemmets arkitekter: Alva och Gunnar Myrdal

Det var under en kylig och regnig sommar i juni 1919 som Alva Reimers och Gunnar Myrdal möttes första gången. Hon 17 år, han 21. Gunnar var student på cykelsemester och övernattade hos bönder längs vägen. En av de lador där han och kamraterna slog läger tillhörde Alva Reimers familj. På morgonen när studenterna vaknade bjöd Alva och hennes syster Rut på morgonkaffe, och tycke uppstod.

Senare bestämdes det att Alva skulle följa med studenterna på cykelturen – ett avancerat beslut med tanke på att det var 1919 och fina flickor vanligen inte semestrade utan förkläde med unga män. Men Alva fick följa med.

I Dalarna kom den första kyssen och 1924 gifte de sig. Då hade Alva hunnit med att ta en fil kand. Året innan hade Gunnar fått sin jur kand. Han ägnade sig nu åt sin avhandling i nationalekonomi, som blev klar 1927 – samma år som första barnet Jan föddes.

Nobelpris och ministerposter

I dag är Myrdalarna ett av den moderna svenska historiens mest kända par. Båda har tilldelats nobelpriset – han fick ekonomipriset 1974 och hon fredspriset 1982. Efter andra världskriget tog de i olika omgångar plats i regeringen. Han blev utsedd till handelsminister direkt efter kriget och hade sin position till 1947. Hon fick sin chans senare som konsultativt statsråd och minister för nedrustningsfrågor 1966 till 1973.

Båda hade också höga internationella poster och var på olika sätt engagerade i FN. Gunnar Myrdal vid Europakomissionen och Alva fick poster både i New York och Paris. Dessutom var hon ambassadör i Indien från 1949 till 1955.

Paret Myrdal internationella kändisar

Att de tidigt blev nationella och delvis också internationella kändisar är kanske därför inte förvånande. Familjen Myrdals liv följdes i pressen redan under 1930-talet. Och kändisfaktorn blev inte mindre när deras son Jan långt senare skrev om sin barndom. Hans mindre smickrande minnesbilder av uppväxten och av sin kända mamma var inte helt angenäma för Alva Myrdal, som ju ägnat stora delar av hans barndom åt att propagera för barnen i samhället.

Därför är det kanske inte så konstigt att paret Myrdal – i synnerhet Alva – i dag förföljs av en rad olika rykten om vad de gjort och inte gjort.

Det började med Kraschen – börskraschen i USA – vars följder syntes också i Europa och Sverige i den alltmer globala ekonomin. Inte minst drabbades Sverige när tändstickskungen Ivar Kreugers imperium rasade som ett korthus sedan han begått självmord i Paris 1932.

Men ur kriser kan nya lösningar och nya idéer födas om hur framtiden bör formas. Lösningarna och viljan till en annan väg började skönjas under den tidiga krisen, ja, faktiskt redan ännu tidigare. Samhället inte bara borde förändras – det gick också att åstadkomma en förändring, hävdade unga intellektuella överallt i Europa.

Och det passade både Alva och Gunnar Myrdal med sin starka tilltro till vilka förändringar som de själva kunde åstadkomma. Gunnar Myrdal hade redan i sin forskning och med sina kopplingar till ekonomerna i Stockholmsskolan börjat fundera i helt nya banor om hur samhället skulle se ut och hur staten skulle påverka och styra ekonomin. Alva hade utifrån sina studier, som inriktades på familjesociologi och psykologi, också tankar om hur samhället kunde bli bättre genom att människor lärdes att leva på ett annat sätt.

Gunnar Myrdals nya ekonomiska politik

Efter en vistelse i USA och en inblick i de klyftor som fanns där blev paret Myrdal engagerat i politiken. Först 1932 gick de med i Socialdemokraterna, men redan 1930 föreslog Gunnar Myrdal partiet en ny typ av ekonomisk politik. Han gjorde det i form av en partimotion tillsammans med Ernst Wigforss, den man som senare skulle bli socialdemokratisk finansminister. Samtidens problem var enligt dem att man byggt in en olönsamhet i vardagslivet. I förslaget ingick planhushållning – eller som Wigforss uttryckte det i samband med att han övertygade s-kongressen:

”Bygga hus lönar sig inte, eftersom hälften av de gamla stå tomma. Nya möbler vill ingen ha och inte husgeråd heller. Kläderna sliter man på de gamla och radio och grammofoner äro överdriven lyx. Ännu mindre lönar det sig att bygga nya fabriker, då de gamla inte på långt när kan komma till användning.”

Ökad konsumtion lösningen

Lösningen var enligt Gunnar Myrdal naturligtvis att ge de många vanliga människorna, de som slet gamla kläder och inte unnande sig en radio, mer pengar att konsumera för. Det skulle i sin tur sätta igång produktionen av kläder, grammofonskivor, ja, till och med av bostäder.

Wigforss och Myrdal ville satsa framåt i en kombinerad ekonomisk och social politik. Det skulle satsas på folket. Och man skulle satsa på det som Myrdal kallade en profylaktisk socialpolitik. Enligt honom var det samhället – det vill säga staten – som skulle ta ansvar för kriser. Det skulle staten göra genom att låna pengar. Det var en ny tanke och gick stick i stäv med rådande idéer.

Socialpolitiken kopplades på

Den nya svenska ekonomiska politiken hade kusiner runtom i världen. I USA hade börskraschen lett till att liberalismens tre heliga ben – det privata ägandet, individualismen och motståndet mot regeringsmakt och byråkrati – utmanats av president Roosevelts New Deal, som lanserades 1933. I Storbritannien arbetade den engelske ekonomen John Maynard Keynes på ett nytt sätt att se på kriser och politik, och det är hans namn som kommit att ge namn åt keynesianismen, som i många avseenden påminde om Stockholmsskolans idéer.

När Socialdemokraterna 1932 vann valet blev Gunnar Myrdal inte minister, men han fick inflytande över hur politiken skulle se ut. Det fick även Alva Myrdal som sakkunnig och expert. De kopplade den nya ekonomiska politiken till socialpolitiken, vilket var något helt nytt.

Fokus på att förhindra fattigdom

I Kris i befolkningsfrågan, som kom ut två år efter valsegern, legitimerades en utvecklad socialpolitik av rädslan för en befolkningskris. Boken slog kanske inte ned som en bomb, men blev en omedelbar succé.

I den beskriver Alva och Gunnar Myrdal hur Sveriges födelsetal minskade kraftigt, vilket staten borde göra något åt om inte befolkningen skulle riskera att dö ut. Lösningen hette socialpolitik. Genom att ge människor bättre villkor skulle det födas fler barn, och därmed skulle den svenska befolkningen överleva.

Fokus låg på en förebyggande politik, som – om den fungerade – på sikt skulle förhindra att människor hamnade i fattigdom och nöd. Det var bland annat detta Gunnar Myrdal menade när han pratade om den profylaktiska politiken – den väjde inte för det radikala och för att ingripa drastiskt så länge det handlade om att verkligen förändra och förebygga olika typer av problem.

Tog initiativet från högern

I och med sammankopplingen mellan befolkningskrisen och socialpolitiken gjorde boken det politiskt möjligt att driva igenom många av de sociala reformer som genomfördes under 1930-talet. En utvecklad socialpolitik och en därmed mer ingripande statsapparat hade diskuterats länge, men fastnat i motståndet mot statliga ingrepp och rädslan för att systemen skulle överutnyttjas. Nu vände det. Tack vare rädslan för att svenskarna skulle försvinna fick staten möjlighet att ingripa på långt fler områden än vad som tidigare varit möjligt.

Enligt flera forskare kan man se Kris i befolkningsfrågan som ett myrdalskt trick. De tog, genom att koppla ihop befolkningspolitik och socialpolitik, initiativet från högern. I och med att socialpolitiken kopplades till den vanligen konservativa frågan om nativiteten blev den en allmän angelägenhet, och därmed öppnades dörren för fler och större reformer.

Ny roll för familjen

Yvonne Hirdman tror att detta var just fråga om ett trick. Ofta hänvisas till socialminister Gustav Möllers ord om att han inte hade något emot att borgerliga lurades till en mer ingripande politik:

”Jag får säga, att jag inte ett ögonblick tvekar att skrämma hur många högermän och hur många bondeförbundare och folkpartister som helst med hotet om att vårt folk eljest kommer att dö ut, ifall jag med det hotet kan förmå dem att rösta för sociala förslag, som jag framlägger. Det är min enkla syn på befolkningsfrågan, och det räcker för mig.”

Paret Myrdal hävdade i Kris i befolkningsfrågan att familjen i det industrialiserade samhället hade förlorat sin gamla roll, och därför måste hitta en ny som var mer anpassad efter den ekonomiska och tekniska verkligheten. Annars riskerade utvecklingen att avstanna. Anledningen till att folk inte skaffade barn var helt enkelt de dåliga framtidsutsikterna för en familj: dåliga bostäder, risk för arbetslöshet, dåliga villkor för kvinnor på arbetsmarknaden, risk för fattigdom med mera.

Mer konkret innebar detta att man skulle arbeta för att avskaffa arbetslösheten, införa en för folket anpassad planhushållning inom jordbruket, producera många och bra bostäder, skapa en fri barnhälsovård som bidrog till att göra framtidens medborgare mer hälsosamma och friska samt öka moderskapsstödet för att locka unga kvinnor till barnafödande.

Bättre bostäder grunden för folkhemmet

Huset var den liknelse som många använde för att beskriva samhället. Se till exempel på Per Albin Hanssons folkhemsbegrepp: Sverige skulle bli ett hem för alla. Också Alva och Gunnar Myrdal engagerade sig i bostaden, och det är inte en slump att man ofta väljer att tala om samhällets arkitekter vid den här tiden, eller att man använder begrepp som sociala ingenjörer om dem.

Det var genom bostäderna som samhället skulle förändras, menade de. Och den utveckling och förändring av samhället som de tänkte sig, byggde på vetenskapliga beräkningar. Det var inte åsikter, utan analyser, som låg till grund för deras tankar.

Arkitekter skulle planera och bygga bättre bostäder som bättre avpassades för den moderna familjen. Idéerna om hur detta moderna folk skulle bo var ett verk av familjesociologer med kunskap om familjen och om hur folk levde. Genom en sund och ny ekonomisk politik skulle sedan ekonomin växa.

Det skulle bland annat göras genom att man lånade just till att bygga de bättre bostäder där de moderna svenskarna skulle bo. Bostadsbyggena skulle på så sätt stå både för de nya hemmen och för de nya jobben.

Bostadsbyggandet och bostäderna stod i centrum för parets politiska åtgärder, men det var barnen som politiken riktades till. Det var barnen som levde i det nya moderna samhället, det var deras framtid som Alva och Gunnar Myrdal arbetade för att förändra.

Den profylaktiska socialpolitiken

Den profylaktiska socialpolitiken – inte fattigvård, alltså – skulle som generella reformer bidra till att folk valde att föda fler barn och att de barn som föddes var önskade och fick det bättre. Deras idéer handlade inledningsvis om sådant som bostadssubventioner till barnrika familjer, kostnadsfri hälsovård till alla barn, fria skolluncher, billigare priser på vissa viktiga matvaror (kött, smör, mjölk, grönsaker och frukt – men intressant nog inte på exempelvis potatis), gratis barnmorskor, fria dagis och likaså gratis sommarkolonier av hög kvalitet. I planerna ingick också utbildningsstipendier till begåvade ungdomar så att inte ekonomin styrde intaget till högre utbildning.

Många av de förslag som Myrdalarna skisserade i Kris i befolkningsfrågan blev verklighet. Redan i maj 1935 tillsattes en särskild statlig befolkningskommission som skulle utreda orsakerna till de sjunkande födelsetalen och motverka dem. En av experterna i gruppen var just Gunnar Myrdal. Mellan 1935 och 1938 lade kommissionen fram sjutton rapporter!

Moderskapspeng och fri barnavård

Exemplen på lagar som nu kom till är många. Förlossningsvården och den förebyggande mödra- och barnavården blev kostnadsfri. En så kallad moderskapspeng infördes 1938. Det var ett inkomstprövat bidrag som skulle hjälpa särskilt utsatta kvinnor. Pengen betaldes ut till alla kvinnor med en taxerad inkomst på mindre än 3 000 kronor (en eventuell makes inkomster räknades in i detta) i samband med att de fick barn. Summan var lite olika. Normalt betalades det ut 75 kronor, men för nödställda kvinnor helt utan inkomster kunde beloppet uppgå till hela 300 kronor och kallades då mödrahjälp.

Till skillnad från senare mer generella bidragsformer betalades mödrahjälpen bara ut om man ansökte om den hos barnavårdsnämnden. Att ansökan gick till samma myndighet som avgjorde om barnen hade en tillfredsställande familjesituation var naturligtvis ett sätt att också kontrollera de mödrar som var i behov av hjälp.

Ville ha barnbidrag in natura

Redan under 1930-talet infördes skattelättnader för barnfamiljer, en selektiv föregångare till senare tiders barnbidrag. När det generella barnbidraget infördes 1948 var det på 260 kronor per barn och år.

Syftet med barnbidraget, såväl som med en rad andra av de reformer som genomfördes, var att göra det ekonomiskt och socialt hållbart att skaffa barn. Alva och Gunnar Myrdals ursprungliga idé var bidrag in natura – i form av mat, kläder och liknande – men det färdiga förslaget var ett pengabidrag.

Barnbidrag och annan ekonomisk hjälp borde, menade de, betalas ut i form av mat och varor, så att de som fick bidragen inte riskerade att lägga pengarna på fel saker – och framförallt inte lade dem på saker som inte skulle komma barnen till del. Det fanns hos de allra flesta reformatörer vid denna tid en rädsla för att folk skulle utnyttja de nya systemen. Det talades om en ”understödstagaranda”, som kunde sprida sig om bidrag och socialhjälp blev för generösa. Och den rädslan avspeglades i en rad olika förslag och beslut.

Kontroll och uppfostran

I många nya förordningar fanns ett finstilt undantag och regler om hur de som inte skötte sig skulle hanteras. Tvång och kontroll lurade på sätt och vis bakom knuten, samtidigt som det infördes en rad nya socialpolitiska förbättringar för gemene man. Den nära symbiosen mellan hjälp och kontroll kan till och med ses som en förutsättning för många av de välfärdsreformer som infördes. Detta störde inte Alva och Gunnar Myrdal eller andra reformatörer – tvärtom. Uppfostran skulle inte bara ske av barnen utan av alla medborgare på ett eller annat vis.

Vad gäller de framtida medborgarna, barnen, hade Alva Myrdal ett särskilt intresse. Barnen borde fostras på barnkammarskolor eller i storbarnkammare som helst skulle organiseras offentligt och styras av pedagogiskt utbildad personal. Syftet med att införa sådana offentliga barnkammare var dubbelt, påpekade paret Myrdal i Kris i befolkningsfrågan. Inte bara skulle det förbättra barnens uppväxtmiljö, det skulle dessutom underlätta för de husmödrar som ville söka sig till arbetsmarknaden.

Kvinnan jämställd i Myrdals värld

Som så många gånger i Myrdalarnas värld hade de olika insatserna således flera syften. En ny familj skulle här enligt Alva Myrdal ersätta den gamla. ”Kvinnorna skulle inte längre vara haremsdamer och bli feta och lata”, utan:

”…inom denna nya familj skall (…) hustrun stå vid mannens sida såsom kamrat, även i det produktiva arbetet. (...) Under arbetstiden, de sju–åtta timmarna mitt på dagen, skall i anpassning till det industrialiserade samhällets vidgade arbetsfördelning, familjen vara splittrad: de vuxna arbetande människorna måste vara på sina arbetsplatser; barnen leka, äta, sova och gå i skolan på sitt håll. Gemensam bostad, gemensam fritid, samt det svårgripbara subtila, personliga förhållandet, det tro vi är konstituerande för familjen, och det kommer bestå. Privat hushållsdrift, individualistisk föräldramyndighet, hustruns instängda livsinriktning däremot icke.”

Så fria blev nu inte kvinnorna av den nya politiken, och inte heller blev de storbarnkammare som Alva Myrdal traktade efter verklighet förrän långt senare. Det var också Alva Myrdals sätt att se på barnen och kvinnors roll i samhället som blev föremål för kritik från vänner och i den offentliga debatten under 1930- och 1940-talen, men även senare. Alva Myrdal beskylldes för att vara beskäftig, perfektionistisk, kylig, och effektiv – i negativ mening. Hon blev redan tidigt en symbol för en radikal kvinnosyn, och som sådan både hyllad och hånad.

Pusslet med barnpassning

Det kan därför vara värt att påminna om att många av de barn som framför allt Alva Myrdal riktade sina förslag om tidiga daghem till, inte var hemma med sina mammor under dagarna, vilket man kanske kan tro i dag. Många barn var mol allena, andra passades av släktingar eller grannar – tänk på Bertil i Nils Karlsson-Pyssling. Ytterligare andra lejdes bort.

Fosterbarnssystemet var, som historikern Johanna Sköld har visat, helt annorlunda än i dag. I stället för dagis under dagarna skickades alltså en del barn iväg till landet, släktingar eller avlägsna bekanta så att föräldrarna kunde försörja familjen. Fosterbarnsinstitutionen fungerade helt enkelt som ett sätt att hantera vardagspusslet när det inte gick ihop.

En pedagogisk barnkammarskola var alltså inte enbart ett sätt att låta staten och experter träda i familjens ställe, även om det fanns en stark tilltro till dem hos Alva Myrdal.

Barn skulle vara efterlängtade

I denna anda borde inte heller alla uppmanas att hur som helst skaffa barn. Det handlade om att få rätt typer av ansvarstagande och skötsamma medborgare att skaffa fler barn av bättre kvalitet. Befolkningspolitiken skulle och borde sammanfogas med en modernare sexualpolitik där det gick lättare att få preventivmedel och abort.

Tanken var förstås att de barn som föddes skulle vara efterlängtade A-barn. Men i samma paket fanns också en utökad steriliseringslagstiftning. Den profylaktiska politiken skulle gagna både stat och individ – den skulle, skriver Myrdalarna, ”framskapa ett bättre människomaterial”.

Myrdalarna och steriliseringslagarna

Varken Alva eller Gunnar Myrdal ställde sig negativa till steriliseringslagarna. Men de var inte anhängare av tidens starka idéer om ras. De trodde att det var miljön mer än arvet som påverkade människorna och det var just detta som gjorde reformerna så viktiga.

De betonade att man inte kunde veta exakt vilka det var som behövde steriliseras för att skona samhället från ett farligt och – som det hette i samtiden – ”degenererat” arv. Dessutom, menade Alva, hade samhället ett medansvar, eller en medskuld, för vissa sociala problem, vilket gjorde det svårt att argumentera för steriliseringar i någon större utsträckning.

Samtidigt var Myrdalarna – i likhet med de flesta av sina samtida – för sterilisering av ”idioter”, och kunde tänka sig att de som kallades ”sinnesslöa” också skulle steriliseras om deras problem var ärftliga.

Gunnar Myrdal blev handelsminister

Andra världskriget gjorde att reformtakten stannade av, men vissa delar av arbetet fortsatte som tidigare. Redan 1941 tillsattes Befolkningsutredningen, vars uppdrag var att fullfölja en rad av de frågor som 1930-talets befolkningskommission arbetat med, vilken anknöt på många sätt till paret Myrdals teser i Kris i befolkningsfrågan.

Gunnar Myrdal utsågs direkt efter kriget till handelsminister och fick därigenom möjligheter att pröva sina idéer om ekonomin i praktiken. Alva fick samtidigt stora möjligheter till direkt påverkan, både genom sin plats som ledamot i arbetarrörelsens efterkrigskommission och senare när hon arbetade med det socialdemokratiska partiprogrammet. Här fick hon återigen chansen att omvandla sina idéer till faktisk politik och till reformer.

Samtidigt började parets blickar vändas bort från Sverige, mot världen. Både Alva och Gunnar Myrdal hade ju haft internationella uppdrag tidigare och de hade både före och under kriget varit i USA på stipendier. Men nu ökade engagemangen i utlandsfrågor.

Idéhistorikern Annika Berg som skrivit om Axel och Signe Höjer – ett annat radikalt och framgångsrikt par i folkhemmets Sverige – menar att deras internationella engagemang ska ses som att de vidgade vyerna och att de på en internationell arena försökte skapa det välfärdssamhälle de arbetat för nationellt.

Alva Myrdal högsta kvinnan i FN

Så kan man till en del också se paret Myrdals internationella bedrifter. Bådas engagemang gällde frågor som anknöt till deras intressen i Sverige. När Gunnar Myrdal fick posten som chef för FN:s Europakommission, kände Alva sig redo att tacka ja till tjänsten som chef för FN:s sociala avdelning i New York. Hon var därmed den högst rankade kvinnan i FN. Med de internationella positionerna kom nya intressen och de övergav delvis sitt engagemang för den svenska välfärdsstaten.

När Alva som mycket ung skrev till Gunnar ville hon bli hans sköldmö, hon ville att de tillsammans skulle dra i ut i strid för att förändra världen. Det bestående värdet av deras internationella kamp kan diskuteras, men att Alva och Gunnar Myrdal förändrade Sverige, det är odiskutabelt.

Publicerad i Populär Historia 4/2014