Nobels släktingar ville stoppa Nobelpriset
Industrimagnaten Alfred Nobels donation till ett vetenskapspris väckte sensation i samtiden – summan på 33 miljoner kronor var enorm! Men Nobels släktingar underkände testamentet och snart började en kapplöpning om miljonerna.
Alfred Nobel cirka 1883.
Den 10 december varje år vajar svenska flaggor över hela landet. Det är Nobeldagen, den dag som nobelprisen delas ut. Men det är också den årsdag som Alfred Nobel 1896 avled i sitt hem i San Remo, 63 år gammal.
Han efterlämnade ett globalt sprängämnesimperium och ett kortfattat handskrivet testamente på SEB:s notariatavdelning i Stockholm.
Testamentet öppnades på eftermiddagen den 30 december. Det visade sig att Alfred Nobel donerat större delen av sina tillgångar till ”en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta”.
Ur testamentet har i dag skapats ett väl fungerande och internationellt respekterat maskineri. Det är svårt att tro att Alfred Nobel ens i sin vildaste fantasi kunnat förutse omfattningen av de hyllningar som varje år kommer hans minne till del.
Alfred Nobel föddes 1833
Under 1800-talet förändrades världsekonomin snabbt. Genom förbättrade kommunikationer, enklare handelspolitiska regler mellan många länder och en ständigt växande marknad gick det för ett fåtal personer att tjäna mycket pengar på kort tid.
Alfred Nobel, född 1833, var en av dem. Han hade samhällets modernisering att tacka för sina framgångar och ville bidra till att den utvecklingen fortsatte. Dessutom hade han inga nära arvingar – han var aldrig gift och hade inga (kända) barn.
Mot slutet var Nobels hälsa skral och han led bland annat av återkommande attacker av nitroglycerinhuvudvärk, den yrkessjukdom som också drabbade (och dödade) många arbetare i hans sprängämnesfabriker.
Han hade i flera år funderat på hur han skulle fördela sin förmögenhet, vilken i dagens penningvärde uppgick till omkring två miljarder kronor. I ett testamente från 1893 ville han till exempel skänka merparten till Kungl Vetenskapsakademien för prisbelöningar ”inom vetandets och framåtskridandets vida område”.
I detta räknade Nobel in bekämpandet av ”de besynnerliga fördomar som ännu hysas både av nationer och regeringar mot insättandet av ett Europeiskt fredstribunal”. Enligt detta testamente skulle prisen ”tilldelas den förtjänstfullaste utan ringaste avseende därpå om svensk eller utlänning, man eller kvinna”.
Alfred Nobels laboratorium. På Nobelmuseet i Karlskoga.
Även Rockefeller
Att använda sina ihoptjänade pengar för att uppmuntra verksamhet i en viss riktning var inget unikt för Alfred Nobel. Flera av de stora industrialisterna under 1800-talet och 1900-talets början ville på samma sätt använda sina rikedomar till sådant de menade skulle stimulera vetenskap och rationalitet.
Amerikanen John D Rockefeller (1839–1937) som var ungefär samtida med Nobel lämnade en stor del av sin förmögenhet till olika stiftelser som finansierade medicinsk forskning.
Belgaren Ernest Solvay testamenterade sina tillgångar bland annat till en årligen återkommande internationell fysikkonferens. Skillnaden från äldre tiders välgörenhet var att industrialisterna så tydligt ville stimulera samhällsutvecklingen i en viss riktning.
Nobels slutgiltiga testamente
I sitt slutliga testamente, daterat den 27 november 1895, var Alfred Nobel både avsevärt mer diffus – och mer tydlig – än i tidigare versioner. Obestämd var han när det gällde vem som skulle ta hand om den fond, vars ränta skulle utgöra prispengar. Han var däremot mycket mer explicit när det gällde vad som skulle belönas.
”Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäckt eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän; en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande av fredskongresser”.
Han ville att utmärkelserna i fysik och kemi skulle delas ut av Vetenskapsakademien, medicinpriset av Karolinska institutet, litteraturpriset av Svenska Akademien ”samt för fredsförfäktare af ett utskott af fem personer som väljas af Norska Stortinget”. I slutklämmen hette det nu att ”den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej”.
I testamentet, som öppnades den 30 december 1896, visade det sig att Nobel hade skänkt större delen av sin förmögenhet till en prisfond.
Svek mot svenska intressen
Det var mer kontroversiellt än man kan tro att Nobel tydligt markerade att nationstillhörigheten inte skulle spela någon roll. Det sena 1800-talet var ju nationalismens verkliga storhetstid. Att inte sätta fosterlandet främst uppfattades av många som ett verkligt svek – det kunde handla om allt från att emigrera till Amerika, som många svenskar gjorde, till att förespråka nedrustning, vilket ansågs vara att utsätta landet för fara.
I vissa kretsar upprördes man därför av Nobels formulering. Dessutom rådde spänd stämning mellan (delar av) Sverige och Norge, eftersom norrmännen på olika sätt ville förhålla sig självständiga gentemot Sverige trots unionen. Att stortinget skulle utse fredspristagare tolkades därför också, i synnerhet i högerkretsar, som ett svek mot de svenska intressena.
Brevväxlade med Bertha von Suttner
Valet av de fem områden inom vilka pris skulle utdelas kan förstås mot bakgrunden av Alfred Nobels liv.
Uttryckt i modern terminologi var han kemiingenjör med god förståelse för fysikens roll som teknikutvecklare för kemin. Sitt intresse för fysiologi och medicin uttryckte Nobel, som led av dålig mage, bland annat genom att understödja matsmältningsforskaren Ivan Pavlov. I sin ungdom ville Nobel bli författare och han både läste och skrev flitigt under hela sitt liv. Inte minst konstruerade han långa dikter ”i idealisk rigtning”.
När det gäller hans intresse för fredsskapande spelade med största säkerhet hans vänskap och brevväxling med Europas ledande fredsaktivist, Bertha von Suttner, en viktig roll.
Just fredsfrågan är intressant på många sätt. I det nationalistiska sena 1800-talet blev den något av en vattendelare: de som arbetade för fred var också internationellt orienterade, liksom kosmopoliten Nobel själv. Många av de engagerade ville införa folkrätten över den nationella rätten och såg det som en del i upplysningen.
Till och med år 2008 har 754 nobelmedaljer delats ut.
Eftersom fredsfrågan inte hörde hemma i de nationella politiska församlingarna blev den också en väg in i politiken för många kvinnor, som i de allra flesta länder saknade rösträtt (de ansågs inte behöva befatta sig med politik). Men fredsengagemanget kunde knytas till synen på kvinnan som mor. Det var legitimt för en sådan att strida för att hennes söner inte skulle behöva bli soldater, och att göra detta i internationella nätverk och organisationer.
Norge mer radikalt
Valet av de svenska prisutdelarna faller sig rätt naturligt, även om en ingenjörsvetenskapsakademi (om den funnits redan 1895) skulle ha varit en naturligare hemvist för prisen i fysik och kemi. Att fredspriset hamnade i Norge anses bero på att man där visat sig betydligt radikalare i fredsfrågor än i Sverige. Stortinget bad till exempel redan 1890 kung Oscar II att inrätta en skiljedomstol för att på ett fredligt sätt handlägga eventuella konflikter mellan de två unionsländerna.
Men fredspriset kan alltså också ha varit Alfred Nobels sätt att visa sin progressiva politiska läggning, och på så sätt ge det svenska konservativa etablissemanget en knäpp på näsan.
Som testamentsexekutorer namngav Nobel dels sin unge assistent, kemiingenjören Ragnar Sohlman (1870–1948), dels sin affärskollega Rudolf Lilljeqvist. Som expert knöt dessa till sig juristen Carl Lindhagen och i realiteten blev det Sohlman och Lindhagen som fungerade som verkställande exekutorer.
När dessa i mars 1897 kontaktade de tilltänkta prisutdelarna blev reaktionerna blandade. I Norge accepterades uppdraget och redan sommaren samma år tillsatte stortinget den första nobelkommittén. Men på grund av Stockholmsinstitutionernas tveksamhet fördröjdes processen och den norska kommittén fick vänta i tre år innan den kunde börja arbeta.
Såg Nobel som anarkist
Pressens reaktioner på Nobels testamente lät inte vänta på sig. Socialdemokraten Hjalmar Branting kritiserade valet av Svenska Akademien som prisutdelare eftersom Akademien var så konservativ, medan matematikern Gösta Mittag-Leffler menade att testamentet avslöjade Nobel som anarkist.
Men i både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter berömde man Nobel för de goda intentionerna – SvD jämförde hans donation med Gustav II Adolfs gåva till Uppsala universitet. Också i utländsk press uppmärksammades det hela och man spekulerade i Nobels motiv.
Efter många tvister om Nobels arv kunde den första nobelprisutdelningen ske på Kungliga musikaliska akademien i Stockholm 1901.
Prisutdelarnas problem
Reservationerna mot testamentet var av flera slag. Dels förutsåg de svenska prisutdelarna att Nobels släkt skulle ha invändningar – man ville alltså gärna se att alla juridiska processer först var uppklarade. Dels hade man synpunkter av mer praktisk och principiell art. Inom Vetenskapsakademien fäste man sig vid att Nobel inskränker ett visst års belöningar till arbeten gjorda föregående år.
Man insåg det riskabla i att efter så kort tid bedöma om en upptäckt, uppfinning eller kemisk förbättring var av bestående värde. Skulle man tvingas att begränsa sig till ”det förlupne året” kunde Akademiens prestige sättas på spel.
Karolinska institutet å sin sida hade 1897 fortfarande mycket blygsamma resurser för forskning och behövde ekonomisk förstärkning för att bygga upp den erforderliga kompetensen. Svenska Akademien, slutligen, hade ju som uppdrag att bevara det svenska språket och hade inte någon erfarenhet eller några egentliga möjligheter att bedöma utländsk litteratur.
Nobels släktfejd
Om de tilltänkta svenska prisutdelarna höll sig mer eller mindre avvaktande under 1897 var delar av släkten Nobel desto mer aktiv. Det hade funnits två bröder som gett upphov till egna grenar på släktträdet, dels en rysk härrörande från Ludvig Nobel, dels en svensk från Robert Nobel.
Den svenska grenen ifrågasatte testamentets giltighet och anlitade för sin räkning bland annat D:r Philip Lemans Advokatbyrå i Göteborg. Dramatiska scener utspelade sig när exekutorerna försökte hinna rädda Alfred Nobels tillgångar från att beläggas med kvarstad av släktingarna.
Ragnar Sohlman har själv berättat hur han med laddad revolver vaktade transporterna från Nobels bank i Paris till det svenska generalkonsulatet i staden. Men släkten hann först till de betydelsefulla bankvalven i Hamburg och resultatet blev enkelt uttryckt ett dödläge.
Detta bröts av den ryska grenens huvudman Emanuel Nobel, som förhandlade fram en förlikning. I denna erhöll den svenska grenen cirka 6 procent av förmögenheten.
1969 delades det första ekonomipriset ut. Här får en av de två pristagarna, holländaren Jan Tinbergen, motta medalj och diplom av Gustaf VI Adolf.
Nobelstiftelsens grundstadgar
När även den juridiska processen verkade gå åt rätt håll lyckades det testamentsexekutorerna och Carl Lindhagen att samla representanter för de tilltänkta svenska prisutdelarna. Under tiden 25 januari till 28 april 1899 hölls i rask takt inte mindre än tjugo sammanträden.
Under dessa manglades det regelverk fram som fick namnet ”Nobelstiftelsens grundstadgar”. Dessa innehåller de statuter som är gemensamma för de fyra prisutdelarna. Efter komplettering med särskilda stadgor för de tre svenska prisutdelarna antogs hela paketet av Kungl Maj:t den 29 juni år 1900.
Prisutdelarna fick del av pengarna
Hur gick det då med prisutdelarnas invändningar mot testamentet? Eftersom deras förhandlingssits var stark fick de igenom större delen av sina önskemål. Först och främst innebar grundstadgarna att en betydande del av fondens avkastning kunde användas av prisutdelarna själva.
Dessa medel utnyttjades av Svenska Akademien till att införskaffa utländsk litteratur och bygga upp sitt stora Nobelbibliotek. I Norge köpte man ett praktfullt hus i centrala Kristiania (Oslo) i vilket man anställde personal för att utreda fredsprisförslagen.
Vetenskapsakademien och Karolinska institutet inrättade ett antal framstående forskningsinstitut, kallade Nobelinstitut. Där var tanken att föreslagna pristagares innovationer skulle kunna testas, men i realiteten blev den forskning som bedrevs fri och helt oberoende av Nobelverksamheten.
Nobeldagen 10 december
Låt oss återgå till den 10 december, Nobeldagen. På podiet i Konserthuset sitter kungafamiljen framför prisutdelarnas och Nobelstiftelsens representanter. Pristagarna ledsagas in och tar plats, först fysikerna, kemisterna, medicinarna och författarna (vanligtvis bara en). Men, vad nu då, vad är det för män som kommer och sätter sig bredvid författaren?
Ekonomer, vad har de här att göra? Jo, de har tilldelats Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Nobelstiftelsen och Vetenskapsakademien accepterade 1968 en propå från dåvarande riksbankschefen Per Åsbrink att på bankens bekostnad utvidga de ursprungliga fem prisområdena till sex och det första ekonomipriset delades ut 1969.
Några fler utvidgningar verkar det dock inte bli och tur är väl det eftersom utrymmet på podiet är begränsat!
Publicerad i Populär Historia 12/2009
Marie Curie (sittande) var den första som fick Nobelpriset en andra gång.
Fakta: Nobelpriset
Nobelpriset räknas som världens mest prestigefyllda vetenskapliga och kulturella pris, bland annat beroende på den stora prissumman. Priset delades ut första gången 1901 och prissumman var då 150 800 kronor. Sedan 2001 har prissumman varit konstant 10 miljoner kronor. Varje pristagare får också ett diplom och en guldmedalj.
Den första prisutdelningen ägde rum på Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm och den efterföljande festen, som då kallades middag, hölls i Vinterträdgården på Grand Hôtel. I dag delas prisen ut i Stockholms konserthus, följt av festligheter i Stockholms stadshus på kvällen.
Ett nobelpris kan högst tilldelas tre pristagare för ett gemensamt arbete. Det har vållat vissa problem då många forskare i dag arbetar i lag. En prisutdelare kan också välja att ge två pris med olika motiveringar.
Prissumman delas då först i två lika delar. Sedan kan ett av de två prisen dessutom gemensamt tilldelas högst två personer. Prisutdelaren kan också spara ett prisbelopp ett år och har då två hela belopp att dela ut året efter. Till exempel fick Albert Einstein 1921 års fysikpris först år 1922.
Före prisutdelningen den 10 december 2009 har 754 nobelmedaljer delats ut av prisutdelarna i Sverige och i Norge. Av dessa har 36 tilldelats kvinnor. Dessutom har 62 ekonomiprismedaljer delats ut, alla till män.
Antalet personer och organisationer som tilldelats nobelpris är dock något färre eftersom ett fåtal har fått pris flera gånger. Marie Curie var först ut, år 1903 tilldelades hon ett av två fysikpris tillsammans med sin man och 1911 fick hon priset i kemi. Den enda person som hittills fått två hela prissummor är Linus Pauling, kemipriset 1954 och fredspriset 1962.
Fram till 1970-talet kunde nobelpriset delas ut postumt och två personer fick priset på detta sätt: Erik Axel Karlfeldt tilldelades litteraturpriset 1931 och Dag Hammarskjöld fredspriset 1961. I dag måste pristagaren vara i livet då beslutet fattas.
