Gustaf Dalén framför sin mest kända uppfinning: AGA-fyren. Den obemannade fyren spreds snabbt över världen och förbättrade sjösäkerheten betydligt.

© Sjöberg Bild & Tekniska museet

Gustaf Dalén: Fick han nobelpriset som tröst?

Som skolpojke ansågs inte Gustaf Dalén tillräckligt begåvad för att få läsa vidare. Men smarta innovationer hemma på gården gjorde att han till slut tog en examen på Chalmers, blev en av Sveriges viktigaste uppfinnare och och historiens kanske mest otippade nobelpristagare.

8 augusti 2020 av Mats Carlsson-Lénart

Den 10 december 1912 ägde den tolfte nobelprisutdelningen rum i stora salen i Musikaliska Akademiens fina hus vid Nybrokajen i Stockholm. Men fysikpristagaren fattades. Han representerades av sin bror, en man som satt närmast bysten av Alfred Nobel och talarstolen på podiet.

Pristagaren själv, den 43-årige Gustaf Dalén, befann sig dock bara några hundra meter bort från den högtidliga ceremonin. Han låg och vilade i sin brors våning på Drottninggatan, ett stenkast från Stockholms ström. I september samma år hade Dalén svävat mellan liv och död, efter att en acetylengastub exploderat alldeles intill honom. Nu, tre månader senare, var han på bättringsvägen men synen hade han förlorat för alltid. De berömda AGA-fyrarnas fader skulle komma att leva resten av sitt liv i mörker.

Gustaf Dalén berömd före olyckan

Gustaf Dalén hade redan före den fruktansvärda explosionen varit en berömd och ansedd person i Sverige, men det som hände hösten 1912 – först olyckan och sedan nobelpriset – gjorde honom större än någonsin. Han var något av en nationalhjälte. Blott åtta–tio år tidigare var han en ung, okänd och lite vilsen ingenjör – om än mycket begåvad.

Visserligen hade Gustaf Dalén nominerats av en ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien för fysikpriset redan under vintern 1911–12 men akademiens fysiker (»Fysikklassen«) hade inte övervägt honom som en seriös kandidat, då han ju var uppfinnare och företagsledare, inte fysiker i vanlig mening.

Fysikklassen hade i stället bestämt sig för att föreslå den nederländske grundforskaren Heike Kamerlingh Onnes. Men när förslaget skulle antas av hela Vetenskapsakademien ställde sig en av ledamöterna upp och argumenterade för att den svårt skadade Gustaf Dalén borde få 1912 års fysikpris i stället för den tilltänkte Kamerlingh Onnes.

Skräddaregården i Västergötland var Gustaf Daléns barndomshem. Foto från 1890-talet.

© Sjöberg bildbyrå

Ledamoten som nominerat Dalén var den mäktige Erik Johan Ljungberg, sedan nästan 40 år chef för Stora Kopparberg, Sveriges då största företag. Huruvida det var samme Ljungberg som lyckades övertyga Vetenskapsakademien om att gå emot fysikklassens förslag och i stället välja Dalén är okänt, eftersom det inte finns några protokoll som visar hur diskussionerna gick på sammanträdet.

Så exakt hur Ljungberg eller eventuellt någon annan kunde få den ärevördiga skaran av forskare med sig är ännu i dag en gåta.

Kom från Västergötland

Alldeles oavsett nobelpriset var Gustaf Dalén ett av de svenska snillen som förde landet ur det gamla bondesamhället och in i den moderna tiden. Han såg dagens ljus 1869 i en släkt som i många generationer hade ägt Skräddaregården i Stenstorps socken, belägen på de bördiga åkrarna mellan några av Västergötlands platåberg.

Den nya tiden pockade tidigt på familjen Dalén. Alldeles utanför gårdsplanen hade stambanan mellan Stockholm och Göteborg dragits några år tidigare och familjen hade varit tvungen att sälja en del av den gamla släktgårdens mark med anledning av järnvägsbygget. Pengarna var välkomna, inte minst för Gustafs mor Lovisa, en framsynt kvinna som ville att hennes barn skulle få viktiga roller i det nya Sverige som börjat gry. Att ta studenten och sedan läsa vidare på högre nivå kostade.

Fick inte fortsätta läsa

Gustaf fick dock inte bli »Skaradjäkne« (gymnasist i Skara) som sina bröder. Han ansågs som ganska obegåvad av sin skollärare. Och någon skulle ju trots allt ta över gården, tänkte pojkens föräldrar.

Men även om han inte var klassens ljus märktes det tidigt att Gustaf inte var någon »dussinpojke«. Han var påhittig som få, byggde dammar och vattenhjul, och uppfann ett tröskverk för bruna bönor.

Dalén 1895, under tiden som student vid Chalmers tekniska läroanstalt i Göteborg.

© Sjöberg bild

Mest omtalad blev han för ett trasigt väggur som han inte bara lagade utan lät bygga om till en avancerad väckarklocka, där en mekanism tände en gaslampa vid en viss tidpunkt. Över lampan stod en kaffekanna som värmdes upp av lågan. När lampan brunnit ett tag började klockan ringa. Som pricken över i tänkte Gustaf sig ytterligare en funktion, som skulle välta sängen om ingen gått upp och stängt av väckarklockan efter en kvart. Det är dock oklart om detta sista steg löstes.

Genom sin finurliga driftighet blev Gustaf på Skräddaregårn redan i 12–15 års åldern en känd person i lilla Stenstorp med omgivningar. Då var det dock få som trodde att han skulle »bli« något – han sågs mest som en smula excentrisk.

Uppfann fetthaltsprovare

Han fortsatte oförtrutet att experimentera och utveckla diverse idéer hemma på gården, som han tog över i början av 1892. Modern hade då redan varit död ett par år. Ett av Gustaf
Daléns projekt var att starta ett mejeri i Stenstorp och i samband med det utvecklade han en fetthaltsprovare. Den blev han så nöjd med att han bestämde sig för att åka till Stockholm och visa upp den för Gustaf de Laval, tidens mest berömde svenske uppfinnare, känd för separatorn – en maskin som kunde skilja grädden från mjölken.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Kanske gjorde Dalén resan med hopp om att få jobb hos de Laval. Västgöten var nämligen inte säker på att han ville ägna sig så mycket mer åt jordbruk. Det var i juni 1892.

Gustav de Laval tog emot sin unge namne utan några som helst förväntningar. Men när han fick se vad Dalén hade med sig och hörde honom förklara konstruktionen blev han imponerad. Därpå gick de Laval in i ett angränsande rum och hämtade en ungefär likadan uppfinning, som han själv hade utvecklat.

Dalén blev både nedslagen och glad över att det redan fanns en fetthaltsprovare, han hade ju lyckats göra intryck på den store uppfinnaren. de Laval ville dock inte anställa en självlärd bondpojke i sina företag, utan rekommenderade honom att genast skaffa sig en högre teknisk utbildning. Och sedan återkomma.

Aktiebolaget Gas-Accumulators (AGA) fabrikslokaler vid Järla i Nacka 1904.

© Sjöberg bild

Blev ingenjör på Chalmers

På tåget hem från Stockholm formade Gustaf Dalén sina framtidsplaner. Han skulle inte bli bonde som sina förfäder utan ingenjör. Han sålde gården och kom redan på hösten samma år in på Chalmers tekniska läroanstalt (nu högskola) i Göteborg, efter att ha läst in några ämnen. Fyra år senare, 1896, tog han sin ingenjörsexamen, med utmärkta betyg.

Den nyutexaminerade ingenjören sökte upp sin gamle uppmuntrare i Stockholm, men Gustaf de Laval hade nu sin storhetstid bakom sig och befann sig i karriärmässig utförsbacke. Någon anställning var det inte tal om.

I stället följde några år av sökande för Gustaf Dalén, som fick möjlighet att studera ett år på den berömda tekniska högskolan i Zürich. Under denna tid uppfann han en mjölkningsmaskin, gjorde försök med varmluftsturbiner och utvecklade successivt en mästerlig förmåga att analysera och lösa problem.

Kring sekelskiftet 1900 hamnade han åter i Stockholm där han så småningom började syssla med acetylengas, en av tidens nya sensationella innovationer. Den färg- och luktfria – och mycket explosiva – gasen skulle både bli Gustaf Daléns lycka och olycka.

Dalén konsult till AGA

År 1904 bildades Aktiebolaget Gas-Accumulator (AGA) vars affärsidé var att använda acetylengas för olika uppgifter i olika sammanhang. Gustaf Dalén var som konsult knuten till detta lilla företag i Nacka från första början. Ett av de första projekt som dök upp var när Lotsverkets överfyringenjör Johan Adolf Höjer (1849–1908) hörde av sig till AGA och ville diskutera möjligheterna att använda gasljus i fyrar.

Kring år 1900 var fyrtekniken fortfarande personalkrävande och byggde på olje- eller fotogenlampor som krävde mer eller mindre ständig tillsyn. Samtidigt behövdes fler och även ljusstarkare fyrar för att klara den ökande sjöfarten och för att minska antalet skeppsbrott.


Den banbrytande AGA-fyren spreds över världen. Här är en i Habushiwa i Japan.

© Tekniska museet

AGA-klippen i fyrar

Höjer visste att om den ljusstarka acetylengasen skulle börja användas i fyrar så kunde det inte bli fråga om en ständigt brinnande lampa utan om ett blinkande ljus. Annars skulle det gå åt för mycket gas. Blänk var inget nytt i fyrvärlden, det hade i flera decennier åstadkommits genom att på mekanisk väg skymma ljuset från en fast lysande lampa. Det handlade då om långa blänk.

»Hur korta kan blänk få vara?« frågade Dalén.

»Hur korta som helst«, sa Höjer som byggt och konstruerat fyrar i nästan 40 år.

Det var detta replikskifte som på allvar förlöste snillet i Gustaf Dalén. På mindre än fem år skapade han ett nytt fyrsystem, för en ny tid.

Systemets kärna var »AGA-klippen«, en genialisk men enkel anordning som med jämna mellanrum släppte fram en liten mängd gas för att skapa ett blänk på 0,3 sekunder.

Flera innovationer i AGA-fyren

En annan innovation var »AGA-massan« – en lösning som gjorde den explosiva gasen säkrare. Vidare såg den smarta »solventilen« till att fyren bara blinkade när så behövdes, det vill säga inte i fullt dagsljus. (Anordningen bygger på skillnaden i värmeabsorbering och därmed längdutvidgning mellan svarta och blanka metallstavar när de exponeras för dagsljus.)

Slutligen fördelade »Dalénblandaren« acetylen och luft på ett sätt som ytterligare förstärkte gaslågans kraftiga ljus, så att fyrarna syntes bättre långt ut över havet,

År 1909 var Dalén-systemet och AGA-fyrarna färdigutvecklade. Svenska Lotsverket var AGA:s första fyrkund men snart hörde en rad andra länder av sig och ville köpa de nya svenska fyrarna som ansågs extremt tillförlitliga och inte krävde någon personal. Sjösäkerheten förbättrades drastiskt, inte minst eftersom tekniken medgav att fyrar och lysbojar nu kunde finnas på betydligt fler ställen än tidigare.

Gustaf Dalén chef för AGA

Samma år som fyrsystemet var klart utsågs Gustaf Dalén till chef för hela företaget AGA. Han skulle behålla posten livet ut.

År 1912 kom att bli det i särklass värsta – och bästa – i Gustaf Daléns liv. AGA flyttade produktionen till en stor nyuppförd fabrik på Lidingö, och man tog hem en mycket stor och prestigefull order: fyrarna till Panamakanalen, som USA höll på att bygga för att länka samman Atlanten och Stilla havet.

En bild tagen minuter före olyckan som kostade Dalén synen. Man experimenterade med gasflaskor i ett stenbrott i Botkyrka. Dalén till höger med käpp.

© Sjöberg bild

Gasflaska exploderade 

Det var i samband med ett experiment som skulle visa hur gasflaskor tål värme som han så när miste livet i ett stenbrott i Botkyrka den 27 september detta år.

Uppfinnaren gick fram till en av gasflaskorna för att kontrollera den då den exploderade. En tryckmätare hade visat fel och han utgick från att det var säkert att gå fram.

Halvannan månad senare, sent på kvällen den 12 november, ringde en av Vetenskapsakademiens ledamöter till Dalén och talade om att han tilldelats Nobelpriset i fysik. Han hade då lämnat sjukhuset och befann sig i sina syskon Hjalmars och Hildurs våning i Stockholm.

Dagen efter tog Gustaf Dalén emot pressen, fortfarande med stora bandage runt huvud och händer. Vid den här tidpunkten hade han fortfarande hopp om att återfå synen på ena ögat – en förestående operation skulle avgöra det. Av pressuppbådet uppfattas han som ganska oberörd, trots att priset kommit som en fullkomlig överraskning för alla.

Nobelpriset ett tröstpris?

Huruvida det var rätt eller fel att tilldela Gustaf Dalén nobelpriset diskuteras fortfarande. Det har beskrivits som ett »tröstpris« han fick i spåren av den svåra olyckan, och det har hävdats att han aldrig skulle ha kommit ifråga annars. De som å andra sidan försvarar att han blev Sveriges förste fysikpristagare pekar på att få eller ingen annan nobelpristagare varit till mänsklighetens största nytta på samma sätt som AGA-fyrens fader.

Hur som helst betydde nobelpriset att Gustaf Dalén började beskrivas som vetenskapsman och forskare, inte bara som uppfinnare, ingenjör och företagsledare. År 1913 valdes han in i Kungliga Vetenskapsakademien och från 1918 kunde han även titulera sig filosofie doktor, sedan han blivit hedersdoktor i Lund.

Efter olyckan ledde Dalén AGA fram till 1937 då han insjuknade i cancer. Han avled samma år och ligger begravd på Lidingö kyrkogård.

Och hur gick det för Heike Kamerlingh Onnes, han som snuvades på fysikpriset 1912? Jodå, han fick välförtjänt utmärkelsen 1913.

Publicerad i Populär Historia 12/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också