En blond historia
Vad är det för speciellt med blont hår? Den unga blondinen, den sexiga blondinen, den dumma blondinen eller kombinationen av alla tre egenskaperna är stereotyper som de flesta av oss känner igen. Paradexemplet i modern tid är Marilyn Monroe i filmer som Flickan ovanpå och I hetaste laget. Men varför har dessa och andra kulturella schablonbilder uppstått kring den ljusa hårfärgen?
I Joanna Pitmans nyligen utkomna bok On Blondes görs ett seriöst försök att skriva det blondas historia. Och denna historia börjar i antikens Grekland, där kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Afrodite försågs med gyllenblont hår och utstrålade en sådan erotisk energi att det inspirerade till imitationer bland dåtidens mörkhåriga kurtisaner. Genom olika former av färgmedel, bland annat gulaktig lera, åstadkom kvinnorna den eftertraktade ljusa looken. Detta fick en av dåtidens poeter att påpeka att ”ingen kysk kvinna skulle färga sitt hår gult”. Redan här lades alltså grunden till idén om den sexiga blondinen.
Men sexigheten är inte den enda aspekten av blondheten, även om just denna bild visat sig ovanligt seglivad. Varje epok har fyllt det blonda med sitt eget innehåll i linje med tidens rådande villkor. Det finns dock några gemensamma nämnare: det blonda håret förknippas ofta med sexualitet, vitalitet och ungdom. Att blont hår associeras med ungdom är inte utan skäl. Små barn har ofta ljusare hår än sina föräldrar, men för de flesta mörknar hårfärgen i samband med puberteten. Pitman menar att det här kan finnas ett skäl till att den blonda hårfärgen blivit en sexuell attraktionsfaktor hos kvinnor. Det ljusa håret förknippas med fruktbarhet, femininitet och ungdom, och detta blir något som attraherar männen.
En annan anledning till att det genom historien skapats så många myter kring blondheten är att den är relativt sällsynt – det finns inte så många genuint blonda. Bara en av tjugo vita nordamerikaner är blond, och ungefär detsamma gäller enligt Pitman för nordeuropéerna, som annars är kända för sitt ljusa hår.
I dag är det lätt att bli blond med hjälp av blekning eller hårfärgningsmedel. Historiskt sett har det inte varit lika enkelt. I antikens Rom inspirerades man av de grekiska skönhetsidealen, och de mest desperata och oförfärade kvinnorna använde avföring från duvor för att bleka sitt hår. Den romerska gudatraditionen formades i stora drag efter grekisk modell, men namnen ändrades – Afrodite blev till Venus.
Det gyllene hårsvallet behöll dock sin erotiska attraktionskraft, till exempel blev kvinnor och män med blont hår från det underkuvade Germanien efterfrågade inom slavhandeln. Det ljusa håret kunde klippas av och användas som peruk. Kejsar Claudius hustru Messalina – enligt de romerska historieskrivarna en kvinna med avsevärd sexuell aptit – lär ha varit en av dem som på detta sätt förvandlade sig till blondin. Och det var inte bara kvinnorna som bytte hårfärg, kejsar Caligula själv ska ha använt en blond peruk som förklädnad vid sina bordellbesök.
De sexuella utsvävningarna i det antika Rom fördömdes av de kristna och här blev Venus, med sitt gyllene hår, en symbol för omoralen. Tusentals venusstatyer förstördes. Ärbara kvinnor uppmanades av medeltidens prästerskap att dölja sitt hår – en glimt av en blond hårtest kunde vara nog för att väcka det syndfulla begäret. Eva, fresterskan som ansågs ha lockat Adam till synd, avbildades med gyllenblont hår.
Paradoxalt nog blev även jungfru Maria, när hon så småningom visade håret bakom slöjan, ofta porträtterad som blond. Här menar Pitman att den heliga Birgitta hade stor betydelse när hon på 1300-talet i sina uppenbarelser beskrev Maria som ljushårig. Blondheten förknippades med renhet och oskuld, något som kan förklaras med det ljusa hårets koppling till ungdom men som står i kontrast till de erotiska associationerna.
I 1500-talets England förvandlades brunetten drottning Elisabet I med perukens hjälp till blondin – efter segern över den spanska armadan 1588 porträtterades hon med ljust hår. Det ljusa håret spelade en viktig roll för den officiella bilden av drottningen, då det underströk hennes orörbarhet och gav henne ett ungdomligare utseende. Hon blev dessutom en trendsättare: det ljusa håret blev på modet som ett ideal för kvinnlig skönhet.
Mytbildningen kring det blonda har fortsatt in i modern tid. Föreställningarna om den ariskt blonda och blåögda överlägsenheten spreds redan under 1800-talet. Sir Walter Scotts roman Ivanhoe från 1819 följde den rådande mallen: hjälten Ivanhoe och hans hustru Rowena har ljust hår, medan den judiska Rebecca har mörkt.
När en brevskrivare frågade författaren varför Ivanhoe inte gifte sig med Rebecca svarade Scott att ”tidens fördomar i praktiken omöjliggjorde en sådan förening”.
I det nazistiska Tyskland fick som bekant hyllandet av det ariska idealet särskilt ohyggliga konsekvenser.
Kluvenheten mellan å ena sidan oskuld och upphöjdhet, å andra sidan sexualitet och dekadens, har kvarstått genom århundradena. Den har också kunnat utnyttjas av dem som förstått att använda sig av den ljusa hårfärgens makt.
Den dumma blondinen – en kliché som lär härstamma från en beryktad kurtisan i 1770-talets Paris – är sällan särskilt dum, utan en kvinna som likt en Madonna eller en Monroe använder sig av det blonda hårets märkliga makt att förföra och ge intryck av oskuldsfullhet. På samma gång.
