Diamanternas historia

Det var en gång tre grova förbrytare, som av den portugisiske kungen blev förvisade till Amazonas i Sydamerika. En vacker dag hittade de en diamant stor som ett gåsägg i en flodbädd. De visste att de kunde få ett hårt straff om de försökte sälja den. Därför visade de den för en präst, som i sin tur kontaktade guvernören. Denne vidarebefordrade rådiamanten till kungen, som benådade männen.

7 februari 2008 av Folke Schimanski

Detta är en av många myter om den sagolika stenen. Det klassiska diamantlandet var visserligen Indien, där stenen lovordades för sin lyster i en sanskrittext redan ett par hundra år före Kristus. De indiska diamantgruvorna i Golconda började dock sina i början av 1700-talet, samtidigt som den första verkliga diamantruschen startade i Brasiliens floddalar. Fynden hade portugisiska kronan monopol på, vilket förklarar bovarnas försiktighet.

Mot slutet av 1800-talet övertogs Brasiliens ledande roll av Sydafrika. 1869 fann en ung fåraherde en sten på 83.5 carat. Den, tillsammans med fynd av andra stora diamanter, satte igång den andra ruschen. De närmaste tio åren sökte sig cirka 50 000 diamantjägare till Norra Kapprovinsen i Sydafrika, där oöverträffade mängder av den ädla stenen låg och väntade. Enligt diamantspecialisten Matthew Hart hittade man i Indien diamanter på 20 miljoner carat under en tidsrymd av tvåtusen år. I Brasilien tog samma sak tvåhundra år. I Sydafrika klarade man det på femton.

De flesta grävare lämnade landet tomhänta, några få blev stenrika. De två frontalgestalterna i diamantruschen var Barney Barnato och Cecil Rhodes. De var ganska olika. Barnato var en fattig jude från East End i London, Rhodes son till en anglikansk småstadspräst. De slogs om makten över gruvorna, vars högborg var staden Kimberley. Men Rhodes gjorde ett berömt samarbetsavtal med Barnato och 1888 bildade de firman De Beers Consolidated Mines Ltd. Vid förra sekelskiftet kontrollerade företaget hela 90 procent av världens diamantproduktion.

De Beers policy grundlades av Cecil Rhodes. Han insåg att diamanten i sig var värdelös, att det var knappheten som gjorde den dyrbar. Rhodes stoppade konkurrenter, begränsade utvinningen i Sydafrika till hälften, avskedade massor av anställda och bekämpade med drastiska åtgärder möjligheterna för de svarta arbetarna att stjäla diamanter. De kläddes av efter avslutat pass, deras munnar och analöppningar undersöktes. De måste både arbeta och leva i gruvområdet, som de inte fick lämna så länge de var bundna av sitt kontrakt. De bodde i en form av koncentrationsläger, i trånga smutsiga baracker. Maten var usel.

Men det gick aldrig att stoppa svinnet. Matthew Hart skriver att diamanter till ett värde av hundratals miljoner dollar stals varje år i De Beers-drivna gruvor. Tricken var legio. När företaget efter första världskriget tog över Tyska Sydvästafrikas diamantförekomster, fick de inspärrade arbetarna hålla brevduvor som hobby. Förmännen förstod inte varför intresset var så stort, tills en duva inte kunde lyfta – fullpackad med diamanter.

På Charterhouse Street 17 i London ligger än i dag De Beers kommersiella centrum. Hit kommer varje år ett åttiotal så kallade sightholders, det vill säga diamanthandlare som har firmans förtroende att köpa upp en viss mängd rådiamanter. De Beers maktsträvanden gick så långt att man under andra världskriget vägrade att leverera diamanter till den amerikanska krigsproduktionen, därför att man var rädd för att världsmarknadspriset skulle gå ned efter kriget. Detta väckte president Roosevelts vrede. De Beers beteende gick stick i stäv med den amerikanska antitrustlagen, och dess företrädare har under ett femtiotal år inte vågat besöka USA av fruktan för att dras inför domstol. Istället slussades De Beers diamanter in i USA via mellanhänder.

Dock är USA en viktig marknad. Efter andra världskriget bedrev man en kampanj som uppmanade alla unga män att köpa en diamantring åt sin tillkommande. Det var marknadsföraren Frances Gerety som 1947 fick i uppdrag av att utforma en slogan till kampanjen. Trött som hon var kom hon inte på något bättre än ”A diamond is forever”.

Denna blev dock De Beers slogan nummer ett. Den gav genklang inte minst i Hollywood, där diamanter utgjorde lysande medelpunkter i filmer som Diamonds are forever, Gentlemän föredrar blondiner, Rosa Pantern, Schindler’s List och många andra.

Sydafrika och ett antal andra afrikanska länder, alla under De Beers färla, var de områden som de flesta diamanter kom ifrån. Men under 1990-talet började De Beers maktställning hotas. Ett konkurrentland dök upp: Kanada.

I början av 1500-talet styrde upptäckaren Jacques Cartier kosan mot dess arktiska vidder och tog med sig hem en sten, som han trodde var en diamant. Men så var det inte. Han blev utskrattad och begreppet un diamant de Canada blev liktydigt med en bluff.

I dag fungerar inte det uttrycket. I början av 1990-talet upptäcktes nämligen ansenliga diamantförekomster i en sjöbotten i Kanadas nordvästterritorium, och ytterligare ett exploateringsfält tillkom. I dag är Kanada världens tredje största diamantproducent, och dess diamanter tar inte vägen via Charterhouse Street.

En annan konkurrent till de Beers i dag är faktiskt det gamla diamantlandet Indien. Men nu handlar det inte om sägenomspunna lyxstenar utan om masshantering. I Indien, särskilt i staden Surat och dess omgivningar, sitter en halv miljon indier och slipar pyttesmå diamanter med mycket primitiva maskiner. Det här ”diamantgruset” har fört med sig en demokratisering av diamanthandeln. Värdemässigt omfattar den indiska produktionen hälften av världens utbud av slipade diamanter. De flesta av dessa stenar kommer dock inte från Indien utan från Argyle i Australien, där den största delen av världens diamanter skördas.

Det finns även sentida tragiska kapitel i diamanthistorien. Under förra decenniet var Sierra Leone i Afrika ett eldorado för handeln med vad man kallar conflict diamonds. Beväpnade banditer for härjande fram genom landet i ett skoningslöst krig, som bekostades av inkomster från landets diamantfält. Filmen Blood Diamond med Leonardo di Caprio, som gick på biograferna i våras, handlar om denna ljusskygga hantering. Den fokuserade problemet att västerlänningar, genom köp av diamantsmycken, i praktiken understödjer tredje världens konflikthärdar.

Diamanter har varit en viktig komponent i praktiskt taget hela södra och västra Afrikas efterkoloniala krig, där hundratusentals människor dödats. Det klassiska exemplet på så kallade diamantkrig är inbördeskriget i Angola. Upprorsarmén Unita såg till att erövra diamantfloderna och kammade där in cirka 600 miljoner dollar per år på diamanter, som byttes mot vapen. Men även i andra afrikanska länder, som Demokratiska republiken Kongo, har diamanter varit kopplade till banditarméers vapenköp.

Krigsdiamanterna slussas via Liberia, som är en kolossal ”tvättinrättning”, till Antwerpen i Belgien eller Tel Aviv i Israel. Länge pågick denna märkliga handel ostört. Men 1998 publicerade en brittisk organisation, Global Witness, en studie av handeln med krigsdiamanter i Angola. Här fanns ett foto på en gruva där krigets offer låg begravda i leran. Ett annat visade kedjor av slavarbetare som langade hinkar ur en gruva. De Beers blev plötsligt samvetsömma och lovade stänga sitt kontor i Angola. Firman hade köpt diamanter från Unitagerillan, medan Sydafrika stödde den militärt.

Rapporten satte igång något som kallas The Kimberley Process. Det är ett initiativ av afrikanska diamantproducerande länder, som vill skapa ett samråd mellan regeringar, företag och andra för att möta problemet med den smutsiga diamanthandeln. Målet är att utforma en certifieringskedja från gruva till disk, så att konsumenten tydligt kan se att det inte rör sig om krigsdiamanter. FN, USA och EU deltar i processen.

Fakta – Oövervinnelig sten

Ordet »diamant» kommer från grekiskans adamas, som betyder oövervinnelig. Diamant är en form av kol och ett av de hårdaste ämnen man känner till. Den har ett mycket högt ljusbrytningsindex, vilket ger det glittrande utseendet. Bildandet sker under oerhört tryck och höga tempera­turer (över 1 400 °C) mer än 15 mil ner i jordmanteln. Diamant­förande bergarter når jordytan i samband med vulkaniska utbrott som ger upphov till så kallade pipes, en sorts stenfyllda, morotsformade kratrar. Den yngsta pipen är 47 miljoner år gammal. Diamanter kan även spridas till flodbäddar och kustområden.

De största fyndigheterna finns i dag i Sydafrika, Namibia, Botswana, Kongo och Sierra Leone. Mot slutet av 1900-talet har man upptäckt stora fyndigheter i Australien, Kanada och Ryssland. Diamanter slipas ofta till smycken, men används även inom industrin, där de genom sin hårdhet nyttjas som skärverktyg, eller vid borrning och slipning. Det finns också syntetiska diamanter och »odlade» diamanter, där den naturliga processen simulerats.

Viktenheten för diamanter, liksom andra ädelstenar och pärlor, är carat. 1 carat = 0,2 gram. (Karat med »k» betecknar renhetsgraden hos guld)

Berömda dyrgripar

Koh-i-noor Finns i den krona som den brittiska drottningmodern bar under kröningsakten 1937. Enligt en indisk sägen har den burits av guden Krishna och stals från honom medan han sov. Från 1500-­talet ägdes den av mogulkejsarna, varefter den togs över av persiska och afghanska furstar. 1949 erövrade britterna den i ett krig mot sikherna. Koh-i-Noordiamanten kan beses bland kronjuvelerna på Towern i London. När Elisabeth II besökte Indien 1997 krävde sikher att få tillbaka diamanten.

Cullinan och Golden Jubilee Länge var Cullinandiamanten med sina 3 106 carat den största kända rådiamanten. Den skars i tre delar av den skicklige diamantsliparen Joseph Asscher i Amsterdam. Vid den första delningen var han så nervös att han tillkallade en läkare och sköterska ifall han skulle svimma. Den största stenen blev Cullinan I, eller Great Star of Africa, på 530.2 carat. Den sitter i den brittiska kungaspiran i Towern. En mindre sten, Cullinan II, ingår också i de brittiska kronjuvelerna.Cullinandiamanten, hittad i den sydafrikanska Premiergruvan, skeppades 1905 officiellt till London bevakad av detektiver, men det var ett säkerhetstrick. Den verkliga stenen sändes i ett vanligt postpaket! Åttio år senare skulle Cullinan I överträffas av Golden Jubilee­diamanten, som också upptäcktes i Premiergruvan. Den är på 545.67 carat, köptes av thailändska kungahuset och är i dag den största slipade diamanten i världen.

French Blue/Hope Diamanten på 45.52 karat köptes på 1660-talet av den franske köpmannen Jean Baptiste Tavernier i Golconda i Indien. Han sålde den vidare till Ludvig XIV, som bar den vid festliga tillfällen. Hans sentida släkting Ludvig XVI gav den lysande blå diamanten till sin maka Marie Antoinette. När paret fängslats 1792 blev den dock stulen ur kungens skattkammare. Så småningom hamnade den i Henry Philip Hopes juvelsamling i London. Efter många turer köptes Hopediamanten av den kände New York-juveleraren Harry Winston. 1958 donerade Winston den till Smithsonian Institution i Washington, där den placerats på en roterande piedestal i en cylinder av tre tum tjockt skottsäkert glas.

Dresden Green Gröna diamanter är sällsynta. Men i Dresdens skattkammare »Gröna valvet» finns ett unikt exemplar. Det är på 41 carat och har tillhört August II, August den starkes son. Köpet av diamanten lär ha tvingat August att avstå från en belägring av staden Brünn, då han blev barskrapad av affären.

Millennium Star Denna sten på hela 203.04 karat upptäcktes 1990 i en flodbädd i Kongo. Millennium Star ingick i en diamantkollektion som förevisades i London Millennium Dome år 2000. Den blev extra känd genom en rånkupp den 7 november, då gärningsmännen forcerade skyddsanordningarna med bulldozer. De visste dock inte att tvåhundra förvarnade poliser väntade på dem. Vad som kunnat bli den största kuppen i historien gick i stöpet.

Elizabeth Taylors diamant 1972 köpte skådespelaren Richard Burton en diamant på 69.42 karat (bilden till vänster) till sin hustru Elizabeth Taylor på hennes fyrtioårsdag. Den kom, liksom flera andra kända stenar, från Premiergruvan i Sydafrika. När Elizabeth skilt sig från Richard efter deras andra äktenskap, ville hon inte längre ha diamanten utan beslöt sig för att sälja den och donera en del av förtjänsten till ett sjukhus i Botswana.

Folke Schimanski är historiker och författare.

Publicerad i Populär Historia 10/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också