Så försökte adeln motivera sin existens
Vad ska man med adeln till i ett modernt samhälle? Det var en fråga som medlemmar av den svenska aristokratin tvingades att ställa sig vid det första adelsmötet år 1869. Tre år tidigare, 1866, hade adeln röstat bort sig själv som politiskt stånd. Formell makt och formella privilegier var med ens borta. Vad man hade kvar var en medlemsorganisation, Riddarhuset. Samt sin anrika historia.
Axel Oxenstierna står staty framför Riddarhuset i Stockholm.
I en ny avhandling, Att höra det förflutna till, undersöker historikern Magnus Bergman vid Malmö universitet hur adeln tacklade framtiden från 1869 fram till Riddarhusets 350-årsjubilem 1976.
Genom att studera medlemsskriften Arte et Marte och andra dokument identifierar han två olika förhållningssätt. Efter 1866 hittade man framförallt inspiration i det förflutna, helst under 1600-talet, när adelns makt stod på topp.
– Så som våra fäder var, så ska vi fortsätta att vara. Så resonerade man, säger Magnus Bergman. Man ville fortsätta att vara fosterlandets tjänare. Axel Oxenstierna, statsapparatens skapare och Magnus Stenbock, fältherre som segrade över danskarna, blev förebilder.
Magnus Bergman
Med samhällets demokratisering fungerade dessa strategier allt sämre. Från 1920-talet blev förvaltandet av historien allt viktigare för adlig identitet och ett motiv för att man fortfarande hade en roll att spela. En aristokratisk kulturarvspolitik helt enkelt – manifesterad i godsen, släktnamnen och ritualerna på Riddarhuset.
– Historieskrivningen har ofta fokuserat på allt det nya som kom på 1800-talet, framåtskridandet och tankarna på jämlikhet. Men tittar man på adeln syns andra strömningar, och en rörelse som kämpade för att delar av den gamla ordningen borde bestå. Ett konserverande projekt som gick ut på att det ännu var skillnad på folk och folk, säger Magnus Bergman.
Publ. i Populär Historia 8/2021
