Mänsklighetens omstridda vagga: Sydafrika

Under apartheidtiden brukade berättelsen om Sydafrika börja år 1652 när det holländska ostindiska kompaniet anlade en ”rastplats” för sina skepp vid foten av Taffelberget i Kapstaden. I dag går historien betydligt längre tillbaka i tiden.

Hayden Proud, kurator vid South African National Gallery i Kapstaden, har sagt att ”mot bakgrund av den enastående mänskliga arkeologiska dokumentationen i regionen, som nu sträcker sig 70 000 år tillbaka, så är historien om den holländska koloniseringen av Sydafrika 1652 och demokratins födelse 1994 bara små fragment i tidens oändlighet”.

Men människan har funnits längre än så i Sydafrika, så länge att somliga talar om delar av landet som ”mänsklighetens vagga”. Från det perspektivet sett är till och med de 70 000 åren bara en liten del av berättelsen.

Hominider för tre miljoner år sedan

I grottorna vid Sterkfontein väster om Johannesburg har man hittat fossil som tyder på att tidiga hominider fanns i regionen för mer än tre miljoner år sedan. Platsen är viktig också för att arkeologerna där har funnit de äldsta stenverktygen i Sydafrika. De är cirka 1,6 miljoner år gamla och påminner om fynd från samma tid som gjorts i Tanzania.

PRENUMERERA PÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Ett hopp en miljon år framåt i tiden och vi befinner oss i mellanstenåldern när Homo sapiens använder handyxor i jakten på antilop. För omkring 100 000 år sedan befolkades landet slutligen av Homo sapiens sapiens, alltså moderna människor.

Khoikhoi- och sanfolken

Tack vare en ny syn på historien har Sydafrika också fått en erkänd ursprungsbefolkning: khoikhoi- och sanfolken. Skillnaden mellan dem är långtifrån självklar – därav samlingstermen khoisan – men går tillbaka på en förändring som började för omkring 1 800 år sedan när ”avknoppningen” khoikhoi började hålla boskap medan san förblev jägare och samlare. Uppdelningen skedde i ett utdraget möte med de bantutalande folk från centrala Afrika som nådde söder om floden Limpopo omkring år 200–300 e Kr.

Mapungubwe mäktig stadsstat

Omställningarna var till en början ekonomiska. Med sina färdigheter i järnsmide, boskapsskötsel och jordbruk blev bantufolken Sydafrikas första bönder. Med tiden skedde också politiska förändringar. Mäktigast av de tidiga rikena blev stadsstaten Mapungubwe som låg där Sydafrika, Botswana och Zimbabwe möts i dag.

Staden etablerades runt 1220 och byggdes då på de rikedomar som hade samlats under minst trehundra år genom handel mellan inlandet och kusten i nuvarande Moçambique. Den som i dag besöker norra Krugerparken är inte långt från dessa handelsvägar.

När Mapungubwe upplöstes flyttades makten i regionen till Zimbabwe längre norrut och mot Khami i nordväst där guldfynd bidrog till rikedom och stabilitet. Ett skäl till stadsstatens fall var sannolikt också de klimatförändringar i slutet av 1200-talet som krympte inkomsterna från jordbruket.

Möjligen bröt våld ut bland de bantutalande grupperingarna då, något som i så fall kan förklara att bosättningen av savannen i inlandet började på allvar – liksom att arkeologer har funnit rester av bebyggelse från 1300-talet på bergssidor där positionerna varit lättare att försvara.

Det etniska landskapet i Sydafrika förändrades vidare när sotho och tswana (undergrupper till bantu) började etablera sig i större mängd i de västra delarna av nuvarande Gauteng och nguni (som senare i sin tur blev xhosa och zulu) i KwaZulu-Natal. I det som i dag är Östra Kapprovinsen pågick ngunifolkens expansion ännu när de europeiska kolonisatörerna invaderade västerifrån på 1700-talet.

Khoikhoi mötte européer

Såvitt känt var det dock khoikhoi och inte bantufolk som mötte de första européerna när den portugisiska kaptenen Bartholomeu Diaz i augusti 1487 rundade Afrikas södra spets och landsteg i Mossel Bay. Det kunde ha gått bättre. Khoikhoi vägrade att ge tillgång till färskvatten och Diaz lät avfyra avskräckande kanonskott och sköt sedan ihjäl en khoikhoiman på stranden.

Andra möten fick andra konsekvenser. Khoikhoijägare sålde elfenben till Vasco da Gama vid Mossel Bay i juli 1497 och troligen fick de tyg, järn och koppar som betalning. Men handeln var inte alltid ömsesidigt lukrativ och i­bland ska portugiserna ha lurat till sig varor med glasbitar och annat krimskrams.

Det hände också att khoikhoi slog tillbaka med oväntad kraft. Till exempel år 1510 då Francisco de Almeida, den första vicekungen av portugisiska Indien, anföll en by och beslagtog både boskap och småbarn. Kort därefter mötte han och femtio andra portugiser döden i en hämndattack på stranden.

I de samtida vittnesmål som nådde Europa gick man sällan in på detaljer om sådana nederlag. Där hette det kort och gott att khoikhoi åt upp besökare. Berättelserna om kannibalism var exotiska överdrifter men fick ändå till följd att handelskompanierna helst undvek Afrikas sydkust.

Kapstaden anlades 1652

Somliga besök gick dock inte att undvika – särskilt inte skeppsbrotten. År 1648 förliste det holländska handelsfartyget Haerlem utanför nuvarande Kapstaden, vilket aktualiserade behovet av en säker hamn nära Godahoppsudden. Fyra år senare anlades rastplatsen där och Kapstaden blev då Sydafrikas ”första stad”, enligt bosättarnas synsätt. Föga visste de om Mapungubwe.

Guvenör för den nya Kapkolonin var kaptenen Jan van Riebeeck och i uppdraget från Amsterdam ingick att anlägga en fästning. Den var tänkt som en avskräckande symbol – riktad inte mot khoikhoi utan mot de konkurrerande engelska och franska handelsflottorna.

Men fästningen var ett hastverk av trä och lera och inte starkare än att ett oväder år 1663 fick murarna på fall. En ny fästning, byggd av slavar från Asien, fick tio meter tjocka väggar och en vallgrav. Den var knappast ointaglig men ändå mer funktionell som symbol.

Utdraget folkmord på khoikhoi

Khoikhoifolket fortsatte att spela en viktig roll i Kapregionen. Deras boskap gav dem tillträde till kolonins handel och de tjänstgjorde också som tolkar mellan säljare och köpare av kött och frukt. Detta ömsesidiga beroende av khoikhoi upphörde dock successivt under 1700-talet. År 1774 började holländarna expandera Kapkolonins område genom ett krig mot khoikhoi – en konflikt som från dagens perspektiv liknar ett utdraget folkmord.

Expansionen av kolonin blev starten på ett konfliktfyllt århundrade i Sydafrikas historia. Bara några år senare, 1779, inledde makthavarna i Kapkolonin – ibland med stöd från khoikhoi – det första av nio frontkrig mot xhosabefolkningen som bodde österut.

Enad zulunation under Shaka

Ungefär samtidigt, omkring 1780, samlade sig flera större klaner norr om nuvarande Durban i ett slags konfederationer som kom att dominera mindre folkgrupper. Zulu var först bara en av flera sådana klaner men när Shaka blev ledare i konfederationen Mthethwa runt 1816 blev zulunationen en kraft att räkna med. I en rad stora och små krig och konflikter splittrade Shaka konkurrerande grupper och drog med sig deras anhängare i sina led.

Shaka var en djärv strateg. Men de händelser som tidigare beskrevs som en våg av brutalitet och terror och förklarades av hans och zulufolkets obändiga stridsvilja betraktas i dag snarare som regionala konflikter med många aktörer. Termen mfecane, krossningen eller splittringen, används fortfarande om dessa händelser men säger egentligen inte särskilt mycket om orsakerna.

Kapkolonins krig mot xhosa spelade in, liksom överbefolkning, torka och de olika grupperingarnas strävan efter att kontrollera handeln i regionen. En tredje faktor var kolonisatörernas slavräder bland grannfolken som var olagliga eftersom endast slavar importerade från Asien tilläts i Kapkolonin. Få var antagligen oskyldiga till mfecane.

Boerna sökte sig inåt landet

Det var genom detta politiskt laddade landskap som flera följen med kapholländska bönder, boer, bestämde sig för att migrera med början på 1820- och 30-talen. På jakt efter obrukad mark och säkrare försörjning sökte de sig ut från Kapkolonin som kontrollerades av britterna sedan 1806.

I efterhand har denna groot trek, stora vandring, blivit en kraftfull symbol, inte minst för att den ledde fram till grundandet av två republiker, Transvaal och Oranjefristaten. De erkändes av den brittiska kolonialmakten som dock sökte fortsatt dominans och periodvis kunde kontrollera republikerna. Under 1879 och 1880 gick britterna hårt fram även i Zululand, med förband av både europeiska och afrikanska soldater, och kunde trots stora nederlag ombilda regionen till egen fördel under 1880-talet.

Men allt var inte krig och konflikter och inte heller var afrikaners möten med européer begränsade till politik, handel och arbete. Under 1800-talet spred sig den kristna missionen över södra Afrika och även om det religiösa budskapet ofta spreds parallellt med den koloniala makten så var en del missionärer självständiga nog för att lokala ledare skulle sända sina barn och adepter till deras skolor.

Det har till exempel sagts om Nelson Mandela, som gick i en metodistisk missionsskola, att han som barn i denna miljö aldrig upplevde den råa och rasistiska vita dominansen och att detta formade hans politiska attityd.

Guldfynd utlöste boerkriget

Inte heller boerkriget (1899–1902) – som numera kallas sydafrikanska kriget – var något okomplicerat fenomen. En utlösande faktor var kampen om kontrollen över guldfyndigheterna vid Witwatersrand som upptäcktes 1886.

Inom loppet av bara några år hade centrum för den ekonomiska makten flyttat från Kapkolonin till Transvaal och den snabbt växande staden Johannesburg på höglandet. Det var en störande faktor för britterna som haft sitt maktcenter i söder. Boerna i Transvaal såg i sin tur risker med att utländska arbetare och investerare skulle strömma in i deras land och beröva dem arbete och intäkter.

Boerkriget blev både en kraftmätning mellan européer på afrikansk mark och ett krig mellan ett världsimperium och en fattig bondebefolkning. I denna konflikt stod boerna mot samma fiende som xhosa och zulu mött tidigare under 1800-talet och förutsättningarna var på sätt och vis mer lika än olika.

I propagandan var boerkriget ”den vite mannens krig” men båda sidor värvade också afrikaner, indier och färgade – de från apartheidregimen kända raskategorierna användes redan då – som soldater, vakter, bärare och sjukvårdspersonal. Som regel försökte dessa andra grupper förhålla sig neutrala till krigets politiska aspekter men inte så sällan uppstod ändå möjligheter att ge igen för gamla oförrätter, exempelvis för stulen mark.

Malan tog över efter Jan Smuts

Freden skrevs under 1902, och 1910 samlades boerrepublikerna och de brittiska kolonierna i Sydafrikanska unionen. Men den nya politiska och ekonomiska situationen var inte gynnsam för boerna och när arbetsmarknaden ansträngdes i de gamla boerrepublikerna under 1920- och 30-talen kokade missnöjet.

Ur det föddes en nationalistisk strategi som gick ut på att hejda vit fattigdom genom att splittra arbetarkollektiven vid gruvorna utifrån hudfärg. Den sittande premiärministern Jan Smuts kunde inte hantera denna kris och förlorade valet 1948. Vann gjorde istället Nationalistpartiet, med D F Malan som ledare, på löftet om apartheid – åtskillnad.

Apartheid, PAC och ANC

Passtvång och lagar som reglerade ägandet av mark både på landet och i städerna fanns redan. Men efter 1948 blev segregeringen mer detaljerad. År 1949 kom en lag som förbjöd äktenskap mellan vita och ”folk av annan ras” och året därpå förbjöds alla ”omoraliska akter” mellan vita och icke-vita.

Det var sådana lagar – förutom bristen på demokrati – som gjorde att motståndsrörelser som Pan-Africanist Congress (PAC) och African National Congress (ANC) organiserade sig. Särskilt ANC hade sympatisörer från många olika folkgrupper och framstår mer som en demokratirörelse än som ett afrikanskt intresseparti.

Parallellt med detaljregleringen fortsatte den storskaliga segregeringen. De socioekonomiska förhållandena i Johannesburg må förklara apartheid som politisk doktrin men det var det ”liberala” Kapstaden som blev den nya regimens pilotprojekt.

Nationalistpartiet började ”varsamt” med att införa rasåtskillnad på tåg och postkontor. Projektet uppfattades av många vita som en succé och stärkte förmodligen P W Botha, då minister med ansvar för ”färgade frågor”, så pass mycket att han år 1966 kunde föreslå att centrala Kapstaden skulle bli ett exklusivt vitt hemland. Det skulle visserligen finnas ”en framtid för färgade”, bland dem ättlingarna till både asiatiska slavar och khoisan, men den låg i så fall utanför city.

Snart anlände de första schaktmaskinerna och ödelade District Six, den största och etniskt sett mest blandade stadsdelen.

Uppror i Soweto slogs ner

Motståndsrörelserna var viktiga i kampen mot apartheid liksom andra, mer folkliga grupperingar. Kampen blev hård, framförallt i städerna. Ett studentuppror i Soweto 1976 möttes med brutalt våld men skapade ändå ”en ny situation”, enligt Nelson Mandela, eftersom det radikaliserade en hel generation ungdomar.

De massarresteringar som följde skulle lugna ner situationen men fick direkt motsatt verkan och sände också tusentals aktivister i exil. Många lärde sig där militanta metoder och återvände redo för inbördeskrig.

Men i efterhand kan man också se att apartheidsystemet började krossas under sin egen vikt. Flera faktorer pekade på en allmän ekonomisk försämring. En våg av strejker drog genom Durban på sydkusten under 1973 och alla eventuella förhandlingar försvårades av att svarta arbetare inte ansågs utgöra reguljär arbetskraft.

Utanför Sydafrikas gränser föll samtidigt kolonialismen samman. Portugals kontroll över Moçambique och Angola upphörde 1974–75, vilket ledde till att Sydafrika satsade på kärnvapen för att kontrollera regionen. Statens rustningar för att försvara systemet blev med tiden allt dyrare.

Motstånd i United Democratic Front

1980-talet var de inledande samtalens tid. I Soweto brann bildäcken och sandfärgade pansarbilar patrullerade kåkstäderna dag och natt. Förtrycket och våldet trappades upp men så även det organiserade motståndet, främst i form av den demokratiska rörelsen United Democratic Front (UDF), en ”raslös” koalition mellan fackföreningar, civila och kyrkliga organisationer, som bildades 1983 med ambitionen att göra landet oregerligt.

Vid det laget hade regimen flyttat Nelson Mandela från Robben Island, där han suttit sedan 1964, till Pollsmoorfängelset utanför Kapstaden. Syftet var att han skulle finnas lättare tillgänglig för hemliga förhandlingar.

de Klerk och Nelson Mandela

Mandela kommer att gå till historien som en enastående principfast politiker. Till exempel för att han vägrade acceptera apartheidregimens erbjudande om frigivning i utbyte mot ett avståndstagande från det politiska våldet. Regimen satt på makten men initiativet låg därmed hos honom.

I januari 1989 skrev han ett brev till P W Botha, vid denna tid president, där han föreslog en väg ut ur den politiska låsningen: flerpartiförhandlingar om demokrati. I juli samma år möttes de för första gången. Men det var inte Botha utan F W de Klerk, president från augusti 1989, som skulle bli Mandelas egentliga motpart.

Den 2 februari 1990 meddelade han att de politiska fångarna skulle friges och förbuden mot motståndsrörelserna hävas. Ett första steg var taget, men målet ännu avlägset. Vägen fram till det demokratiska valet 1994 kantades av motsättningar och våld där minst 20 000 människor miste livet.

Nelson Mandela president

I maj 1994 tillträdde Nelson Mandela som president och med honom en koalitionsregering med 27 ministrar varav 16 från ANC. Mandela kommenterade att de alla kom antingen från exil eller från fängelserna i Sydafrika. De var slipade och engagerade men saknade praktisk regeringserfarenhet.

Det tidiga 2000-talets kontroverser om hiv/aids, där regeringen nekade befolkningen medicinering, är bara ett exempel på de politiska komplex som sydafrikaner ställts inför.

Övergången till demokrati blev inte enkel. Ändå är Sydafrika ett slags mirakel. Efter en lång historia av våld och råa motsättningar undvek man faktiskt ett inbördeskrig. ”Regnbågsnationen”, en symbol för 1990-talets försoningsprocess, har många fläckar och saknar ibland nyanser. Men så är också de sexton år som gått sedan de fria valen 1994 som sagt bara ett fragment i tidens oändlighet.

Publicerad i Populär Historia 6/2010

Fakta: Elva officiella språk

I Sydafrika talas ett trettiotal olika språk . Utöver afrikaans (modersmål för 10 procent av befolkningen) och engelska (4 procent) finns det nio officiella bantuspråk. De är: zulu (22 procent), xhosa (17 procent), nordsotho (10 procent), sydsotho (7 procent), tswana (7 procent), tsonga (4 procent) siswati (3 procent), venda (1,7 procent) och ndebele (1,5 procent).

Publicerad i Populär Historia 6/2010

Angela van Bengalen

Angela van Bengalens livsöde är något så ovanligt som en slavhistoria med ett lyckligt slut. Hon kom från Sydostasien till Kapstaden 1657 och köptes då av guvernören Jan van Riebeeck. När hon sedan friköptes blev hon en av de allra första slavinnorna som återfick sin frihet.

I februari 1667 beviljades hon en tomt i centrala Kapstaden där hon drev en trädgård. Den gick så pass bra att hon 1668 själv kunde skaffa en slav. Samma år gifte hon sig med entreprenören Arnoldus Basson och tillsammans fick de sju barn. Bland hennes tre barn från tiden som slav, även de avlade av vita fäder, fanns dottern Anna som sedermera gifte sig med svensken Oloff Bergh och drev vingården Groot Constantia på Taffelbergets östra sluttningar.

Sara Baartman

Den resa som khoikhoikvinnan Sara Baartman gjorde liknar ingen annans. Hon föddes på 1770-talet i nuvarande Eastern Cape. År 1795 eller 1796 kom hon till Kapstaden och arbetade där som hushållerska och amma. Som sådan tillhörde hon en växande skara migrantkvinnor. Men 1810 förändrades allt. Hon fördes då till London och visades upp som »freak», med en stor bakdel som främsta attraktionskapital. Från 1814 visades hon upp även i Paris.

Hon dog 1815 och obducerades av anatomen Georges Cuvier och redan något år senare stod hennes skelett och en avgjutning av hennes kropp på museum. Först 2002 begravdes hon i sin gamla hemregion. Där har hennes grav vandaliserats, kanske av personer på jakt efter anatomiska fetischer, med följden att myndigheterna har täckt den med cement. Sara Baartman är, som någon har skrivit, fånge även i döden.

Coenraad de Buys

Den förste vite mannen som satte sin fot i de norra delarna av Sydafrika (i dag Limpopo) var Coenraad de Buys. Men hans namn raderades från den officiella historieskrivningen under apartheid eftersom han ansågs vara en skam för sitt folk. De Buys hade förklarats statsfiende av både den holländska och engelska kolonin. Han gav sig därför ut på en ensam trek och verkade i olika perioder som rådgivare till folkgrupperna xhosa, san, khoikhoi, sotho, tswana och venda.

Men i grunden var han en tjuv, skojare och uppviglare. Han tros ha slagit sig ner i Limpopo runt 1818, med andra ord minst 20 år före några andra, »officiella» trekboer gjorde det. Han färdades då med ett entourage av konkubiner och fruar, sina »kaffefärgade» barn och bortåt 700 kor. Hans barn och barnbarn stannade kvar i Limpopo efter hans död runt 1838.

Mamphela Ramphele

Mamphela Ramphele föddes 1947 i nuvarande Limpopo och började studera som 19-åring vid en lokal högskola för svarta studenter. Några år senare, 1972, tog hon läkarexamen vid University of Natal. Universitetsmiljön var då grogrund för Black Consciousness-rörelsen och hon mötte där aktivisten Steve Biko. De inledde ett förhållande som fick ett brutalt slut när Biko mördades av polisen 1977 i efterspelet till upproren i Soweto året dessförinnan. Apartheidregimen förvisade henne därefter till hemprovinsen.

När förtrycket väl började släppa blev hon en av de första svarta kvinnorna som fick en hög tjänst i den akademiska världen och efter 1994 har hon också haft ledande positioner i näringslivet och vid Världsbanken. Som demokrati blev Sydafrika en ny röst i Afrika och genom individer som Mamphela Ramphele också i resten av världen.

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Använd ditt specialerbjudande nu!

Publicerad i Populär Historia 6/2010