Arméer i rörelse under folkvandringstiden

Senantikens och den tidiga medeltidens källor saknar underlag för statistiska beräkningar, men tack vare skildringarna av händelseförlopp, arkeologiska lämningar och analyser av språkliga förskjutningar kan vi uttala oss om de övergripande proportionerna beträffande folkvandringen som inträffade cirka 370–600 e Kr.

Ett besvärande faktum är att de romerska skribenterna använde sig av samma terminologi när de uttalade sig om truppavdelningar som när de berättade om folk i nutida bemärkelse.

"Gentes" feltolkades

I båda fallen beskrevs främlingarna som gentes (singular: gens), ett ord som vi brukar översätta med ”folk” eller ”stammar”, men som i själva verket endast syftade på grupper av människor som upplevdes som annorlunda i förhållande till övriga. Förr insåg inte historikerna detta utan tolkade alla gentes som folk i nutida bemärkelse, vilket resulterade i mängder av missförstånd.

Det hände faktiskt under folkvandringstiden att större grupper, omfattande tiotusentals människor, förflyttade sig över det romerska rikets gräns – men det var ovanligt. Det mest kända exemplet är visigoternas immigration över Donau på 370-talet, som kan liknas vid en flyktingström undan hunnerna.

Oftare arméer än folk som vandrade

På grund av behovet att skaffa fram mat till folket var det dock omöjligt att leda sådana massor någon längre sträcka, och så skedde inte heller. De som förflyttade sig över stora områden var snarare arméer än regelrätta folk, och ofta var de inlemmade i det romerska rikets struktur.

När ostrogoterna erövrade Italien under Theoderik den store skedde det som den östromerske kejsarens underordnade allierade, och när visigoterna tog kontroll över Akvitanien (i dagens Sydfrankrike) var det närmast i rollen som den romerska ordningens upprätthållare.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Gentes utgjordes i dessa fall av militära styrkor som kom att utgöra en besutten överklass och vars relation till den provinsromerska majoritetsbefolkningen reglerades genom avtal, till exempel hospitalitas-systemet, som gav nykomlingarna rätt till en specificerad andel av de skatter som vilade på skörden.

Erövrarnas språk dog ut

Småskaligheten blir uppenbar om vi vänder blicken mot de språkliga lämningarna. Där språket permanent förändrades, som i Britannien och i nuvarande västligaste Tyskland, skedde betydande permanenta invandringar av nykomlingar, men annars inte.

Att provinsromarna förblev i majoritet framgår av att deras språk – föregångarna till italienska, spanska, franska, med flera – i regel triumferade, medan erövrarnas språk (gotiska, langobardiska, frankiska, etcetera) är utdöda.

Väl att märka är detta sätt att bedriva forskning behäftat med problem. Gentes utgjorde sällan språkligt homogena grupper. Det var vanligt att krigare som talade olika språk gick samman under gemensamma benämningar, om dessa termer förknippades med framgång. Långt ifrån alla som kallade sig ”goter” under detta folks storhetstid talade gotiska. Med detta sagt är det uppenbart att inte ens erövrarnas huvudspråk överlevde annat än i fragment.

Langobardiska låneord i italienskan

I dag återstår endast drygt trehundra langobardiska lånord i italienskan, vilket faktiskt är ovanligt mycket om vi jämför med hur många ord som återstår av exempelvis svebiska och vandaliska.

Det faktum att de trehundra lånorden återfinns inom en mängd sfärer – i vokabulär avseende juridisk praxis, jord- och skogsbruk, teknologi, byggnadsverksamhet, hantverk, krig, djurvärlden, familjeliv, personnamn och ortnamn – vittnar om att de krigare som invaderade Italien år 568 utövade ett icke föraktligt inflytande över samhället. Men de lingvistiska lämningarna är och förblir en droppe i det romanska havet.

Publicerad i Populär Historia 2/2015