Jakten på etruskerna

Hösten 1955 hade amiral Wetter (1889–1985) bestämt sig för att göra en resa genom centrala Italien, i det uråldriga landskapet Etrurien. Han var inte obekant med regionen och dess kultur. Redan som ung örlogskapten, trettio år tidigare, hade han tjänstgjort i den italienska flottan. Efter att ha klivit av tåget i Florens tog han sig nu med bil mot Rom. Och det var alltså när han passerade en plats kallad San Giovenale – ett stenkast från den lilla staden Blera, sju mil nordväst om Rom – som han kände sig tvungen att att meddela professor Axel Boëthius (1889–1969) sina tankar om ställets potential. Boëthius var Svenska Institutet i Roms första föreståndare. Han hade varit så sedan 1925, när institutet grundades – för i år 100 år sedan.
Genom sitt brev blev Erik Wetter alltså den första svensk att uppmärksamma de etruskiska lämningarna i San Giovenale, dit även kung Gustaf VI Adolf skulle återkomma årligen för arkeologiska utgrävningar. Sedan 1948 var Wetter styrelseledamot vid Svenska Institutet i Rom, och senast under våren 1955, samma år som upptäckten norr om Rom, hade amiralen sammanstrålat med kungen på Sicilien.

Wetter antog att den etruskiska fyndplatsen San Giovenale tidigare var okänd, och ett förslag presenterades till de italienska myndigheterna som gick ut på att platsen skulle döpas till "Amiralens nekropol". Förslaget drogs dock tillbaka när det visade sig att platsen faktiskt inte var okänd. Erik Wetter var varken arkeolog eller historiker, men kom att göra djupa avtryck i Svenska Institutets verksamhet och de svenska utgrävningarna i San Giovenale, liksom i det näraliggande Luni sul Mignone samt i Acquarossa 2,5 mil därifrån. Arbetet skulle komma att pågå åren 1956–75. Wetters styrka låg i hans genuina kulturintresse och att han kunde fungera som en länk mellan institutet och näringslivet. Han satt i olika företagsstyrelser i bolag som kunde bidra till finansiering av utgrävningarna. Sedan Axel Boëthius hade fått klartecken från de italienska myndigheterna inleddes det arkeologiska arbetet i San Giovenale. Även om man inledningsvis intresserade sig för gravar, så skulle svenskarna snart bli kända för sina utgrävningar av etruskiska stadslämningar. Genom åren kom många studenter att få träning i fältarkeologi, och invånare i närliggande orter erbjöds avlönat arbete vid grävningarna.

De arkeologiska utgrävningarna fick en självklar medial förgrundsgestalt i form av den svenske kungen. Gustaf VI Adolf var ett spännande inslag i den småstadsmiljö där arbetet ägde rum. Enligt Svenska Institutets intendent Gino Filipetto, låg det första årets budget på drygt 7 000 kronor, ett belopp som inom några år skulle rusa i väg tiofalt. Med tiden kom många namnkunniga arkeologer och föreståndare att bidra till institutets "flaggskeppsgrävning", och 1960 presenterades den första stora boken om projektet: San Giovenale – etruskerna, landet och folket – svensk forskning i Etrurien. Efter att utgrävningarna upphörde i San Giovenale 1965, och det var dags att ta itu med det enorma utgrävningsmaterialet (inklusive fyndregistrering, tolkningsarbete och så vidare) startade Wetter utgrävningar på Acquarossa. Dessa undersökningar liksom efterföljande delprojekt (några pågår ännu) har skapat och skapar en allt tydligare bild av den etruskiska kulturen. De nya rönen bidrar till att sy ihop de många frågeställningar som genom åren har uppstått i kölvattnet av Erik Wetters bilresa mot Rom 1955 – ofta med helt nya infallsvinklar. Den ursprungliga målsättningen, att besvara den "etruskiska frågan" – att klargöra vilka etruskerna egentligen var – har idag fallit väl ut. I stället för att som tidigare gräva fram etruskiska praktobjekt i gravar, blev svenska arkeologer pionjärer när det gäller att pussla samman etruskernas vardag. Mystiken kring den etruskiska kulturen håller med andra ord på att skingras, sakta men säkert.

Men varför har den etruskiska kulturen ansetts (och till viss del ännu anses) vara så mystisk? Det går att peka på flera sammanlänkade faktorer. Vi ska beröra några av dem i det följande. Fortfarande pågår det en debatt om etruskernas ursprung. Historieskrivningens fader, greken Herodotos (cirka 484–420 f Kr), skriver att etruskerna kom från Lydien i Anatolien. Men han hävdar också att myror var stora som rävar i Persien. Hans berättar tradition får med andra ord tas med en nypa salt, även om han inte grep saker helt ur luften. Andra antika författare menar att etruskerna var inhemska i Italien. Detta är dock bara toppen av ett mycket komplicerat isberg. Vi behöver konstatera att det som betecknas som inhemskt, allt som oftast handlar om stötvisa invandringar under en tidig epok. Något som dagens forskning inte kan greppa i sin helhet. Folkgrupper är under ständig förändring genom påverkan utifrån, vilket innebär att vi först måste bestämma oss för vilket skede av etruskernas utveckling det egentligen är vi talar om: Den som tar sina första stapplande steg redan under den sena bronsåldern? Eller den från "arkaisk" tid på 700-talet f Kr? Arkeologen Lars Karlsson, som har arbetat med husdokumentation i San Giovenale med Carl Nylander (föreståndare för Svenska Institutet i Rom 1979–97), har diskuterat etruskernas härkomst. Karlsson visar hur den grekiska urbefolkningen (pelasgerna) redan 4 000 år tillbaka i tiden inledde en förflyttning som delvis utmynnade i norra Italien under 1600-talet f Kr. Han visar även hur detta har tolkats av antika författare. Mot bakgrund av detta har den genetiska forskningen kring etruskernas ursprung gett mycket förvirrande resultat.

Den etruskiska mystiken finns även i deras skriftspråk, som endast delvis har tolkats. Det utvecklades ur det grekiska alfabetet på 700-talet f Kr, vilket anlände till södra Italien genom koloniseringen från öst. Bevarade etruskiska texter på detta icke-indoeuropeiska språk, består mestadels av korta gravinskrifter eller rituella skriftalster som väsentligt begränsar vår inblick i den forna vardagen. Det finns emellertid några längre texter, varav en är en dedikation till den feniciska gudinnan Astarte (etruskiska Uni) och uppförandet av hennes tempel. På guldbleck från kuststaden Pyrgi har etruskiska nedtecknats parallellt med det tidigare kända språket feniciska. Detta har bidragit till det etruskiska språkets avkodning, på samma sätt som det berömda fyndet av Rosettastenen bidrog till att fornegyptiskan kunde dechiffreras. Dock har inte etruskerna efterlämnat några bevarade litterära verk, liknande dem från grekisk och romersk kultur. Vår kunskap bygger istället på arkeologiska fynd, gravmålningar och senare romerska skildringar, vilka ofta är fragmentariska, förvanskade eller partiska. Ett exempel är berättelsen om den etruskiska kvinnan som hade relativt hög status och deltog i offentliga evenemang och banketter, något som stod i stark kontrast till grekiska och romerska könsroller. Den antika författaren Livius skildrade detta som skandalöst, vilket bidrog till att exotisera eller förvanska bilden av etruskisk kultur.

Etruskernas dekorerade gravar i staden Tarquinia (Tarchna) innehåller livfulla fresker som antyder komplexa begrepp om livet efter detta. Men detaljer om ritualer, gudar och föreställningsvärld kan vi till stora delar bara spekulera kring. Konst och ikonografi med olika karaktärer och bankettscener förekommer rikligt, men utan ett bredare sammanhang förblir tolkningarna ofta hypotetiska. Etruskernas inflytande på romersk religion är känd, men de andliga nyanserna har sedan länge gått förlorade. Likaså råder det en viss okunskap kring mer pragmatiska aspekter. Etruskernas organisation framstår som en lös samling av stadsstater utan en centraliserad politisk enhet, vilket gör deras styrelseskick och interaktioner svåra att kartlägga. Bilden blir än otydligare i takt med etruskernas införlivande i romarriket, med dess expansion. Sammanfattningsvis har språkliga utmaningar, oklart ursprung, brist på skrifter och kulturell assimilering, gjort etruskerna till en "mystisk" civilisation, som fortsätter att väcka akademisk nyfikenhet, samt leda till nya tolkningar och intensiv debatt.

Mystiken till trots omfattar etruskologin idag ett enormt forskningsfält. Inte minst har vi nu en bredare kunskap om de högkulturer med vilka etruskerna interagerade, till exempel egyptier, fenicier, greker och romare. När etruskerna träffade andra på den merkantila spelplanen presenterade de inte sig själva som "etrusker", utan snarare som Rasenna eller Rasna, det vill säga "folket". Grekerna kallade dem för Tyrsenoi eller Tyrrenoi. Och vi kallar som bekant fortfarande vattnen väster om Italien för Tyrrenska havet. Namnet "etrusker" kommer av latinarnas namngivning Tusci eller Etrusci, med hänsyftning på regionen Toscana. Den etruskiska civilisationens utbredning var dock större än Toscana, och efter några sekels expansion kom den att kulminera under 500-talet f Kr. I huvudsak bestod det etruskiska området av tre större konfederationer av städer: Etrurien (Latium, Toscana och Umbrien), den kring Podalen med östra Alperna, samt den i Kampanien.

Återgången började efter 500 f Kr, till förmån för den framväxande romerska republiken. De etruskiska städerna i dessa regioner, som av romarna framställs som ett löst förbund av tolv dominerande städer (Dodecapolis), kan bäst beskrivas som självbestämmande stadsstater som delade ekonomiska, språkliga och kulturella strukturer. En av de etruskiska städerna var kustnära Fufluna (dagens Populonia), känd för sin metallhantering nedanför kopparbärande kullar och med järn från den närliggande ön Elba. Vi känner också till de fertila landskapen kring centralt belägna Clevsin (Chiusi) och det märkbart väl befästa och fortfarande iögonfallande Velatrhi (Volterra).

Den viktigaste staden i sammanhanget var Tarchna (Tarquinia). Tillsammans med den närliggande och burgna staden Cisra (Cerveteri), flankerade man här det malmrika och kustnära Tolfamassivet. Även San Giovenale ligger vid foten av dessa berg, ett par mil från havet. Staden Tarchna lånar sitt namn från den etruskiska hjälten Tarchon, som ska ha lagt grunden till "tolvstäderna" tillsammans med sin bror Tyrrhenus. Omnämnd av Vergilius i det romerska nationaleposet Aeneiden från 20-talet f Kr, beskrivs Tarchon som en kung och härförare som stred mot latinska stammar. En gängse uppfattning är att Rom grundades av latinarna, vilka senare slog sig samman med etruskerna. Den historiska traditionen gör gällande att sju kungar regerade Rom, från Romulus i mitten av 700-talet f Kr fram till Tarquinius Superbus före upprättandet av den romerska republiken år 509 f Kr. Den historiska riktigheten i detta är omdiskuterad, eftersom mytologiskt stoff ofta är sammanflätat med mer gripbar historia. Legenden om staden Tarchna nämner en speciell upptäckt i jorden som hade fått den mest luttrade arkeolog att tappa hakan. Det handlar om den profetliknande Tages, en ung pojke med en gammal mans visdom som uppenbarade sig för Tarchon ur en plogfåra. Tages förevisade Etrusca disciplina, en uppsättning regler för utförandet av olika slags spådomar och teckentydning – själva grunden för etruskernas livsåskådning. Genom att tolka olika fenomen eller objekt kunde ett särskilt utfall utläsas. Hit hörde väderfenomen, fåglars flykt eller studiet av inälvor från offerdjur, där präster (haruspex) studerade leverns (haruspicium) utseende.

Regelverket dikterade inte vilka lagar som skulle stiftas eller hur människor skulle bete sig, utan handlade snarare om hur frågor till gudarna kunde ställas och svaren tolkas. Den romerske filosofen Seneca (cirka 55 f Kr–39 e Kr) fångar kanske det etruskiska kynnet bäst: "Medan vi [romare] tror att blixtar utlöses som ett resultat av molnens kollision, tror de [etruskerna] att molnen kolliderar för att frigöra blixtar …" På samma sätt var det ingen tillfällighet att Tages dök upp i en plogfåra i den blivande staden Tarchna. Den romerska ritualen att plöja den första plogfåran – sulcus primigenius – för att inviga och markera gränsen för en stad har alltså etruskiskt ursprung. Vi känner den redan från berättelsen om Romulus grundande av Rom, där tvillingbrodern Remus trotsade den okränkbara stadsgränsen (plogfåran) och dödades. I de etruskiska anvisningarna om en stads grundande (Ritus Etruscus, som är en del av Etrusca disciplina) angavs att riten skulle utföras med hjälp av två oxar som drog en bronsplog motsols. Fåran symboliserade vallgraven och den uppkastade jorden innanför representerade stadsmurarna.

I och kring den moderna staden Tarquinia har flera spännande fynd gjorts i sen tid. I ett monumentalt komplex på den etruskiska stadsplatån har ceremoniella fynd gjorts av arkeologen Giovanna Bagnasco Gianni. Bland annat handlar det om en speciell barngrav. Barnet tros ha lidit av morbus sacer ("den heliga sjukdomen") – med andra ord epilepsi – och hade i slutet av 800-talet f Kr begravts nära en naturlig bergshåla. Rituella barnbegravningar var ovanliga för tiden och bekräftar att bergshålan var en del av komplexets ursprungliga syfte. Minnet av barnet hade bevarats i över tre århundraden, vilket illustreras genom en etruskisk inskription med ordet terela. På etruskiska motsvarar det grekiskans teras – en term som hänvisar till ett "exceptionellt fenomen". Detta återkallar onekligen berättelsen om Tarchons möte med det profetiska barnet Tages. Det är inte orimligt att tänka sig att det verkliga barnet (med sin sjukdom) inspirerade till legenden om Tages – eller att individen associerades med denne.

De etruskiska städerna växte fram ur den tidiga järnåldern och ofta kan det vara svårt att definiera brytpunkterna i denna process som inleddes på 900-talet f Kr. Den första fasen av den etruskiska civilisationen kallar vi för Villanovakulturen. Den hade utvecklats ur en "proto-Villanova-kultur" under den sena bronsåldern, vilken i sin tur kopplade till den centraleuropeiska urnefältskulturen, med de karakteristiska urnebrandgravarna. Under 700-talet f Kr skedde ett "kulturbrott" med tydliga influenser från Medelhavsområdet. Etruskerna började nu tillämpa skelettbegravningar i väldiga tumulusgravar, till förmån för urnebrandgravarna. Under denna period skedde även drastiska förändringar av keramiken.

I San Giovenale avspeglas kulturskiftet i hyddorna. En tidig fas av ovala hyddkonstruktioner med halmtak, övergår till ett skick med rektangulära hyddor och slutligen mer bastanta hus med stenväggar och tegeltak. Teglet nådde sannolikt etruskerna via grekerna på 600-talet f Kr. Teglet var både en teknisk innovation och ett uttryck för flärd, med sina många dekorativa element. Inte minst var tegeltaken utmärkta när det gällde att samla in regnvatten i cisterner.

Att boplatser utvecklades på ett och samma ställe över tid har att göra med Etruriens unika platåer – med branta klippväggar – av vulkanisk tuffsten. Landskapet är nämligen ett resultat av uråldriga askregn från ett av Europas vulkantätaste områden. Floder har därefter skurit genom den porösa slätten och åstadkommit bördiga raviner mellan platåerna – vilka var mer eller mindre intressanta ur försvarssynpunkt.

Men den kanske främsta faktorn bakom placeringen av etruskiska städer var positionen i förhållande till de uråldriga handelsvägarna – leder som hade nyttjats sedan åtminstone tidig bronsålder. De etruskiska städerna i inlandet var helt beroende av vägnätet, vilket fungerade som ådror för socioekonomiska, politiska och religiösa aktiviteter stadsstaterna emellan. Lederna underlättade förflyttning av djurflockar liksom material för krig och byggnation, och var vitala för utbyte av både varor och idéer – liksom för tullintäkter. Arkeologen Barbro Santillo Frizell, tidigare direktör för Svenska Institutet, har beskrivit traktens pastorala ekonomi och vikten av de "transhumans-vägar" (motsvarande fägator), som förband kusterna med det högre inlandet. Växling mellan sommar- och vinterbete var själva grunden för de rika marknadsplatser som växte fram på flera platser kring Medelhavsområdet. Vad hade romarriket blivit utan sitt etruskiska kreaturstorg, Forum Boarium?

Städernas lokala gatunät sammanbands med nekropolerna, "de dödas städer", där korridorer genom tidigare generationers gravmonument gjorde att de döda ständigt var närvarande. Rika och inflytelserika familjer bekostade konstruktion och underhåll för att omvandla ett kaotiskt landskap till vägar, dräneringssystem och broar. Och inte sällan fick höjder utjämnas eller genombrytas av djupa hålvägar. Artikelförfattarna har nyligen funnit spåren av en etruskisk träbro i San Giovenale. Den trettio meter långa bron, som förband nekropolen med själva staden, utgör de äldsta kända lämningarna efter en brokonstruktion på den italiska halvön. Den är samtida med Pons Sublicius i Rom, som ska ha uppförts av kung Ancus Marcius över Tibern under slutet av 600-talet f Kr. Denna bro ledde till Forum Boarium, men dess exakta position är omtvistad och därmed även dess konstruktion.

Men enligt den grekiske författaren Plutarchos – som levde cirka 46–120 e Kr – var den som översåg brobyggandet, Pontifex Maximus, förbjuden att hantera metallobjekt. Denna uppgift antyder att man inte använde spikar i brokonstruktioner. Sannolikt brukades istället träpluggar, en teknik som etruskerna lärde sig tidigt – sannolikt av feniciska skeppsbyggare.

De etruskiska städer som har studerats av svenska arkeologer var förhållandevis små, och vi känner inte deras namn. Men att det inte rör sig om några "byhålor" står klart – platserna upprepar de större städernas dynamik, fast i mindre version. Det handlar om bastanta murverk, komplex infrastruktur och påkostad arkitektur – både i stadskärnan och i de omkringliggande gravfälten. I San Giovenale märks utvecklingen tydligt – från aristokratiska familjegravar i form av 600-talets tumulusgravar, till de efterföljande århundradenas rika kammargravar. Utvecklingen har nyligen studerats och sammanställts av den svenske arkeologen Fredrik Tobin. Under senetruskisk tid – på 300-talet f Kr – och under romerskt inflytande hände det att gravarna förlades nära inpå staden. Detta visar på ett skifte i förhållande till tidigare etruskiska ideal, när de döda separerades från boplatsplatån.

Överallt bland arkitektur, fält och skogar var de etruskiska gudarna närvarande. Allt synbart var en manifestation av gudomlig kraft som ständigt påverkade människans aktiviteter. Några av gudarna var urgamla och hade hängt med under hela etruskernas utveckling på den italiska halvön, andra var starkt influerade av kontakten med grekernas gudavärld, panteon. Ofta utvecklade etruskerna egna skepnader på sina karaktärer. Den grekiske Charon till exempel, som lotsade själar över floden Styx till dödsriket, var i etruskisk tradition mindre förknippad med en flod. Man såg honom som en dyster, kroknäst och demonliknande varelse, ibland blåhyad, där han vaktade ingången till underjorden med sin hammare eller dubbelyxa. Merparten av kunskapen kring den etruskiska gudavärlden har vi fått genom grekiskt vasmåleri. Faktum är att de tjusigaste och bäst bevarade grekiska vaserna inte kommer från grekiska landområden, utan från rika etruskiska gravar. Tyvärr är kunskapsläget sämre när det gäller de etruskiska templen, som började att resas från 600-talet f Kr. Detta eftersom templen ovan jord både har plundrats och krossats i jordbävningar. De uppfördes (till skillnad mot grekiska och romerska tempel) i mindre hållbara material: soltorkat tegel och trä.

I de stora templen, som Portonacciotemplet i Veii, kunde man möta den högre gudaordningen som reflekterade det indoeuropeiska systemet av en gudatriad. I den ingick himmelsguden Tinia, fruktbarhetsgudinnan Uni och dottern, visdomens Menrva. Vi känner dem från Roms första tempel på den lägsta av dess kullar, Capitolium. Från år 509 f Kr tronade där ett tempel tillägnat den kapitolinska triaden: Jupiter, Juno och Minerva. Etruskerna föredrog dock naturaltare med offerritualer utomhus. Där kunde man utföra dryckesoffer till vinguden Fufluns, den etruskiska versionen av Dionysos. Etruskerna skördade sina druvor från vildvin högt uppe i träden, ofta i de bördiga dalgångarna. Det var först under 300-talet f Kr som odling på stock blev vanlig. Till en början planterades träd med jämna mellanrum där vildvinet tilläts att klättra. I Acquarossa och San Giovenale har man hittat uthuggna diken i tuffen för sådana odlingar. När romarna införlivade stora delar av de etruskiska områdena i sitt imperium, uppfördes ofta rika villor där man fortsatte att nyttja den rika jorden och betesmarkerna. Många etruskiska städer föll i glömska även om vinet fortsatte att flöda. Ett halvt årtusende senare när San Giovenales kristna munkar drack vin ur nattvardskalken hade varken formen på kärlet, dess innehåll eller hyllningen till livets fortgång förändrats. Läran om de yttersta tingen och döden var dock en helt annan.

Richard Holmgren & Yvonne Backe Forsberg är arkeologer med mångårig erfarenhet av utgrävningar vid den etruskiska boplatsen i San Giovenale.

Publicerad i Populär Histoira nr 9/2025