Kartago utmanade Rom

Berättelsen om Kartago är historien om människan och havet. Ibland ger mötet mellan dem upphov till enkla fiskarsamhällen, ibland – som i fallet Kartago – till stora civilisationer. Traditionen berättar att fenicierna grundlade Kartago år 814 f Kr.

Troligt är emellertid att de redan långt tidigare använt platsen som stödjepunkt under sina färder längs Afrikas kust. Kartagos historiska rötter ringlar sig i alla händelser långt tillbaka, ända till tiden för det gamla egyptiska riket under det tredje årtusendet före Kristus.

Fenicier i dagens Libanon

Redan då hade fenicierna slagit sig ned på den smala landremsa som i dag utgör Libanons kust. Det geografiska läget gjorde detta folk till sjöfarare som bland annat försåg Egypten med dyrbart cederträ.

Under lång tid förblev dock fenicierna en relativt liten folkgrupp, inträngd mellan Mesopotamien i öster och Egypten i söder. Först när dessa stormakter försvagades på 1100-talet f Kr kom turen till Fenicien att inleda en kraftig expansion, dock inte militär utan kommersiell och inte över land utan över havet.

Feniciska handelsmän spred sig över Medelhavet och etablerade sina handelsstationer på flera platser, bland andra Kartago i Nordafrika och Cadiz i södra Spanien.

Tyros blev viktigast

Feniciernas viktigaste stad blev nu Tyros, strax söder om nuvarande Beirut, vars storhetstid inföll på 900-talet f Kr. Tyros blev berömt för sin produktion av glas och purpur och en bild av dess rikedomar får vi i Gamla testamentet. ”Du havsfolkens tillhåll, du högtprisade stad, du som var så mäktig på havet”, skriver profeten Hesekiel och nämner några av Tyros handelsvaror: guld, silver, järn, tenn, bly, ridhästar, elfenben, ebenholts, rubiner, koraller och granater.

MER LÄSNING I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Välståndet lyste emellertid de mäktiga grannarna i ögonen. På 800-talet f Kr hade en ny stormakt börjat göra sig gällande i Mellanöstern – det krigiska Assyrien. Assyrierna lade nu under sig Tyros och terroriserade hela regionen i ett par hundra år. Därpå inlemmades staden i det persiska riket för att till sist belägras och förstöras av Alexander den store.

I och med detta var Tyros tid som kommersiellt centrum förbi. Men inte feniciernas. Långt borta och i skydd av havet hade fenicierna byggt upp sin nya maktbas: Kartago.

Kartago grundas av Dido från Tyros

Enligt legenden hade Kartago grundlagts av Dido, en kungadotter från Tyros. Då hennes make mördats flydde hon till Afrika där en härskare erbjöd henne att köpa så mycket mark som hon kunde omsluta med en oxhud. Dido var listig och skar huden i tunna strimlor med vilka hon lät inhägna det område där Kartago anlades.

I Aeneiden låter den antike författaren Vergilius sin hjälte bevittna stadens tillkomst: ”Häpen skådar Aeneas palats som fordom var kojor, varsnar förundrad portar, trafik och stenlagda gator. – Här gräver några en hamn, och där lägger andra den djupa grunden till en teater, enorma kolonner ur klippan hugger man ut …”

Kartago skulle komma att spela samma roll i västra Medelhavet som Genua och Venedig gjorde femtonhundra år senare. Med sina kolonier dominerade fenicierna handeln och band samman Medelhavet med Atlanten. Metaller var viktiga handelsvaror, silver från Tarsis i Spanien, guld från Afrika, koppar från Cypern och tenn från England.

Utvecklade alfabet och järn

Orädda och med ”vildsinta hjärtan” drog de ut på upptäckts- och handelsresor längs Atlantkusten och kan rent av ha seglat runt Afrika. Feniciernas två största kulturella bedrifter var att de utvecklade ett modernt alfabet som grekerna senare tog över och att de förde ut kunnandet om järnframställning, som ännu var okänt i väst, till Grekland och Afrika.

På 500-talet f Kr hade Kartago blivit den starkaste sjömakten i västra Medelhavet med kolonier på Sicilien, Sardinien, Balearerna och Pyreneiska halvön. Samtidigt växte konkurrensen med grekerna som också hade besittningar i området.

När grekerna försökte bemäktiga sig Korsika ställde sig kartagerna (som vi nu lämpligen kallar dem) på etruskernas sida och tvingade grekerna till återtåg. Detta skedde i slaget vid Alalio, sannolikt antikens första stora sjöslag.

Kartago stärkte sin ställning

Därpå inledde Kartago vänskapliga förbindelser med Rom, som vid denna tid ännu var en bondestat. Kampen mot grekerna utspelade sig i fortsättningen på Sicilien där både kartager och greker hade kolonier. Under de två följande århundradena stärkte Kartago sin ställning avsevärt, dels genom sitt växande inflytande i södra Spanien och dels genom att lägga under sig större delen av Nordafrika.

Offrade barn till Tarit

Kartago var vid den här tiden en av de största städerna vid Medelhavet med över 100 000 invånare. Befolkningen var uppblandad, men fenicierna utgjorde den dominerande folkgruppen. Som i alla antika samhällen fanns det också ett betydande inslag av slavar.

Språk och seder hade förblivit feniciska och religionen spelade en viktig roll. Huvudguden var Tarit, himmelsdrottningen, till vars ära man offrade små barn. Baal tillbads också. Politiskt var Kartago en aristokratisk republik, styrd av de ledande köpmannafamiljerna. Även i detta avseende påminner Kartago om medeltidens Genua och Venedig. Försvaret dominerades av flottan och marktrupperna utgjordes av legosoldater.

Kartagos expansion följdes noga från andra sidan havet. Där höll romarna som bäst på att inleda sitt eget imperiebyggande. De hade lagt under sig sin halvö och kastade nu sina blickar på Sicilien. Kartago utgjorde emellertid ett starkt hot, ”vilt i sin krigslust” som Vergilius uttryckte det, och en överlägsen sjömakt som effektivt kontrollerade de strategiskt viktiga handelsvägarna över havet.

Hannibal och första puniska kriget

År 264 f Kr bröt det första av de puniska krigen ut (efter latinets poeni för fenicier). Rom, som av tradition var en landmakt utan flotta, hade genomfört rekordsnabba flottbyggen och överraskade världen med att vinna lysande segrar över kartagerna, som snart såg sina besittningar på Sicilien, Korsika och Sardinien gå förlorade. Det andra puniska kriget bröt ut 218 f Kr.

I Spanien uppehöll sig vid den tiden Kartagos store fältherre Hannibal. Med sina arméer – i vilka ingick ett stort antal elefanter – marscherade denne norrut, korsade Provence och tågade genom bergspassen över Alperna.

På Poslätten välkomnades kartagerna som befriare av de stammar som underkuvats av romarna, och snart hotade Hannibals arméer själva staden Rom. Men invasionsförsöket misslyckades, och senare blev kartagerna besegrade och avtvingade svindlande skadeståndsersättningar till Rom.

Kartago förstörs

Trots att Kartago nu var oskadliggjort fanns det alltjämt en opinion i Rom för fortsatt bestraffning av kartagerna, vilka beskylldes för att vara grymma, giriga och trolösa. Cato den äldre var en av kartagernas mest ihärdiga motståndare och det var han som brukade avsluta sina tal, oavsett ämne, med de bevingade orden ”för övrigt anser jag att Kartago bör förstöras”.

Så skedde slutligen också. År 149 f Kr gick romerska legioner till anfall och denna gång jämnades Kartago med marken. Regionen omvandlades därpå till en romersk provins.

År 29 f Kr anlade romarna en koloni på platsen för det gamla Kartago. Mycket snart kom kolonin att bli huvudort i hela provinsen och centrum för den allt viktigare exporten av spannmål till Rom. På 200-talet hade Kartago åter blivit en storstad och tävlade med Alexandria och Antiokia om rangen som imperiets andra stad.

Hela den nordafrikanska kusten utgjorde nu ett väldigt romerskt nybyggarområde som administrerades från Kartago. Här fanns redan ett universitet och dessutom ett rikt nöjesliv.

Nöjesstaden Kartago

En som prövat på båda var den unge kyrkomannen Augustinus. ”Jag kom till Kartago, en stad som överallt omkring mig sjöd som en häxkittel av liderlig älskog”, skriver han och berättar om teaterbesök, diktardueller, tävlingar om vissna segerkransar och skådespel.

Augustinus undervisade en tid vid universitetet men han hade inga höga tankar om studenterna. Bland de unga kartagerna härskade ”en vidrig vanvördighet och laglöshet [...] I sin otroliga råhet gör de sig skyldiga till många kränkningar som skulle vara straffbara om inte gammal sed skyddade dem”.

Trots detta var Kartago ett intellektuellt centrum, och det var också nu som staden kom att få en betydande ställning inom den västerländska kristenheten. Kyrkofäderna Tertullius och Cyprianus verkade båda i Kartago.

Många trosuppfattningar konkurrerade emellertid med varandra. Tarit och Baal liksom de gamla romersk-grekiska gudarna dyrkades fortfarande, samtidigt som flera andra läror hade hämtats in från öster, inte minst kristendomen. Manikeism, mysticism, nyplatonism, epikurism, stoicism och astrologi var andra strömningar på modet.

Vandalernas Geiserik erövrade Kartago

Det kan tyckas märkligt att ett folk från norra Tyskland kunde hamna i Afrika och bli herrar över Kartago. Men det är vad som hände.

De germanska vandalerna kom under folkvandringstiden att röra sig söderut, först till Spanien och sedan till Nordafrika. År 439 hade de under kung Geiserik erövrat Kartago, kuvat dess adel, förföljt katolikerna och beslagtagit en del av jorden.

De nya herrarna byggde snabbt upp en flotta och lade under sig flera öar i västra Medelhavet, och inom några årtionden hade vandalernas Kartago blivit den ledande sjömakten i regionen.

År 455 angrep de Rom som intogs och skövlades. Geiserik lyckades med det som Hannibal gått bet på (det är för övrigt från denna händelse som vi fått ordet ”vandalism”).

Araber förstör Kartago

Knappt hundra år senare återerövrades Kartago av Östrom som gjorde det till en östromersk besittning. Den islamska expansionen i Nordafrika på 600-talet uppslukade emellertid allt i sin väg, och 697 föll Kartago än en gång offer för plundring och förstörelse. Den här gången blev förödelsen definitiv.

De arabiska erövrarna byggde aldrig upp staden igen utan gjorde i stället Kairouan till residensstad i regionen. Däremot fick Kartagos monument och byggnader bidra med byggnadsmaterial till den nya huvudstadens moskéer.

Öde ruiner

Här slutar berättelsen om Kartago. Genom seklerna skulle dess ruiner ligga öde, en plats för några byar, landsvägen och utsikten över det ändlösa havet.

I dag har Kartago åter fått nytt liv tack vare turismen. Men så sent som i början av 1960-talet var platsen ännu nästan orörd och stränderna nedanför ruinerna låg folktomma så långt ögat kunde se.

I det grunda vattnet vid strandkanten kunde den uppmärksamme vandraren hitta små fint huggna stenar av svart och vit marmor, mosaikbitar som vattnet och tidens tand lösgjort från varandra. Vem vet, kanske hade de huggits en gång av hantverkare som utvandrat från Tyros under assyrisk tid.

Publicerad i Populär Historia 3/2001