Ukraina, Ryssland och Belarus har alla samma ursprung: Kievriket

Det medeltida Kievriket bildades av ruserna. I den här artikeln får du bakgrundshistorien om det rike som Ukraina, Ryssland och Belarus en gång tillhörde, och berättelsen om floderna, Volga och Dnepr, som har haft en avgörande betydelse.

Rurik och varjagernas ankommer till Staraja Ladoga. Byn var belägen omkring tio mil öster om dagens Sankt Petersburg.

I begynnelsen var floderna: Volga och Dnepr. De har sina källor nära varandra, i de ryska Valdajhöjderna, som är ett höglandsområde beläget mellan Sankt Petersburg och Moskva. Medan Volga, Europas största vattenled, är en rysk flod som har sitt utlopp i Kaspiska havet, rinner Dnepr, Europas fjärde största flod, längre västerut och i huvudsak genom Ukraina till Svarta havet. Via bifloder står Dnepr mer naturligt än Volga i förbindelse med Finska viken och Östersjön.

Mindre floder och kanaler binder samman de båda floderna. I alla tider, också i dag, spelar flodsystemen en viktig roll för Rysslands och Ukrainas energiförsörjning, ekonomi och transporter. Som symboler i skärningspunkten mellan natur och kultur är de oöverträffade. Att Volga är Rysslands nationalflod är oomtvistligt. Däremot finns inte alls samma enighet om att Dnepr symboliskt tillhör Ukraina.

Svensk inblandning i Kievriket

I rysk kulturhistoria har Nestorskrönikan, även kallad Berättelsen om svunna år, ansetts som en nationell klenod. Det är den äldsta östslaviska skrift som finns bevarad, och därtill den enda skriftliga källan till östslavernas tidigaste historia. Ändå har den vållat huvudbry bland dem som står den närmast. Orsaken är att den bekräftar den så kallade nordmannateorin, den historiska tolkning som ger vid handen att namnet Ryssland står i förbindelse med Roslagen, kustlandskapet i Uppland, och med de rorslag som därifrån tog vikingarnas farkoster nedför Dneprs flodsystem.

Det är samma ord som de estniska och finska namnen på Sverige, Rootsi respektive Ruotsi. Den östromerske kejsaren talade om sitt personliga vikingagarde som ”rus”, och gav dessutom forsarna längs Dnepr både ”rusiskt” nordiska och slaviska namn. Det ”rusiska” indikerar alltså ”svensk” inblandning när Kievriket grundades.

Striden om nordmannateorin

Denna nordmannatolkning har ryska historiker alltid förkastat, eftersom det strider mot en hävdvunnen princip i historieskrivningen att ryssarna sedan urminnes tider har varit herrar över sitt ryska land. Därför har man följaktligen antingen helt förnekat den skandinaviska kopplingen, eller utifrån en historiematerialistisk ”antinordmannism” deklarerat att det visserligen ägde rum ett konstruktivt möte mellan vikingar och östslaver längs Dnepr på 700- och 800-talet, men att basen för mötet var det östslaviska jordbruks- och hantverkssamhället, under det att vikingarna utgjorde en betydelselös krigisk överbyggnad.

Ett ryskt problem har varit avsaknaden av en konkurrerande grundningsteori. Ett annat har varit att man från ukrainsk sida tvärtom ofta välkomnat den historiska anknytningen till Sverige och Skandinavien, som man sett som ett bevis för att det egna landet varit vänt mot Östersjön och Europa.

Fejder mellan furstarna

Vi har numera bättre kunskap om flera av de beskrivna historiska processerna. Vi vet att det omfångsrika Kievriket var ett slags stamförbund som hade ständiga problem med fejder mellan furstarna och deras stater. Denna splittring bidrog till inre instabilitet och att riket blev utsatt för yttre hot. Kröniketextens oändliga rikedom på furstenamn vittnar om denna brokighet och konfliktbenägenhet som bland annat gick tillbaka på en osäkerhet om arv och successionsordning bland Kievrikets furstar.

Vi vet att integrationsprocesser av det slag som krönikan skildrar är långt mer komplexa än att den rurikska furstedynastin fick ett konkret bud om att överta makten på andra sidan havet. Det är en mytologisk skapelse som även dyker upp på andra håll i den tidiga historieskrivningen, och som utgår från den bibliska principen ”ur kaos skapas ordning”.

Vikingarnas roll i världen

Vi tror inte heller att vikingen Ingvar for i österled och nådde Dnepr, där han efter en tid i östslaviskt sällskap hade förvandlats till Igor, på samma sätt som Helga hade blivit Olga. På territoriet fanns också baltiska och finsk-ugriska stammar att möta, handla och kriga med. Vem som betalade tribut till och påverkade vem skiftade över tid.

Vi vet också att vikingarna verksamt bidrog till att placera in Kievriket i en större kulturell gemenskap. De for nämligen vid denna tid inte bara österut med sina smidiga och lättmanövrerade skepp, utan utvidgade också sitt geografiska område för handel och krigståg till andra delar av Europa, till Atlantkusten och de brittiska öarna, och även till andra delar av världen. Redan i Nestorskrönikan finns imponerande kunskaper om världen utanför det östslaviska området.

Vi är till sist också medvetna om att de sätt att kategorisera den tidens människor i etniska nationer och samhällsklasser som är inbyggda i konflikten om nordmannateorin är anakronistiska. Sådana kategorier hör senare historiska perioder till. Men samlade språkhistoriska och arkeologiska vittnesbörd samt en rad arabiska och östromerska skriftliga källor talar entydigt för att vikingar från det västra Östersjöområdet spelade en viktig roll när Kievriket grundades.

900-talets Kievfurstar hade skandinaviska namn, vilket indikerar de forna vikingarnas starka maktposition och stora inflytande. Ordet ”rus” har inget slaviskt men däremot ett fornnordiskt ursprung.

Arkeologiska fynd bekräftar historien

För detta större historiska sammanhang står vi i tacksamsamhetsskuld till två klassiska historiker, belgaren Henri Pirenne, som belyst hur den islamska framryckningen på 700-talet förändrade de europeiska kontaktvägarna, och lundahistorikern Sture Bolin, som med analys av funna mynt visat hur handeln i denna situation tog andra vägar via Östersjön och flodsystemet i öst. Deras epokgörande tolkningar har kompletterats men knappast i grunden omvärderats.

Arkeologiska utgrävningar i Kiev understödjer deras tolkning. De har visat att Kiev på 1000-talet var en livaktig och materiellt välmående stad som fungerade som en köp- och omlastningsstation för fjärrhandeln. Många resande kom aldrig längre än den Kievrusiska huvudstaden. Andra städer i närheten hade av allt att döma en likartad ekonomisk betydelse. Belarus huvudstad Minsk, även den omnämnd i Nestorskrönikan och belägen längs samma flodsystem, har ett namn som går tillbaka på det slaviska ordet menjat, som betyder ”byta”, vilket med all sannolikhet hänger samman med stadens betydelse för varuförmedlingen från Östersjön till Svarta havet.

På detta sätt ingår Kiev som en av de viktigaste platserna när man vänder det rysk-ukrainsk-vitryska territoriet västerut, bort från Moskva. Även Novgorod, som vi ska titta närmare på, och Sankt Petersburg på 1700-talet, har samma funktion.

Den nya staden – Novgorod

Novgorod, den nya staden, nordbornas Holmgård, figurerar också i Nestorskrönikan. Belägen längre norrut än Kiev, vid floden Volchovs utlopp ur sjön Ilmen, grundades Novgorod på 1100-talet. Staden var en kort tid Kievrikets nordligaste utpost men blev snart istället den östligaste utposten i det nätverk av Hansastäder som från denna tid började breda ut sig längs Östersjöns kuster. Det var en typisk handelsstad, dominerad av skandinaviska och tyska storköpmän och deras gillen. Den styrdes som många Hansastäder av en församling av fria invånare, vetje, och en borgmästare, posadnik.

Staden hävdade sig som självständig statsbildning också sedan transitohandeln till Orienten förlorat sin betydelse och Kievriket under 1000-talets sista år börjat falla sönder. Den övertog Kievs roll som centrum för den grekisk-ortodoxa kyrkan och konkurrerade med det västliga missionsarbetet i det östra Östersjöområdet, och slogs vid flera tillfällen mot svenska korstågshärar. Novgorod var svensk fördragspart i freden i Nöteborg 1323, då gränsen drogs mellan de svenska och ryska rikena. En anledning till att staden kunde bibehålla sin kommersiella betydelse så mycket längre än Kiev var inte bara anknytningen till Hansan och det mer skyddade geografiska läget, utan också att den låg i närheten av och kunde göra bruk av en annan stor handelsväg, Volgaleden. Först 1478 dukade Novgorod under för det Moskvaryska riket, när tsar Ivan III konfiskerade dess rikedomar och deporterade stadens ledande skikt.

Volga och Gyllene horden

Vikingar färdades också på Volga för att nå det abbasidiska kalifatet i Bagdad, men lämnade inte alls lika många spår efter sig som längs Dnepr. De första samhällena längs Volgas strandområden var istället turkiska. De hästburna, nomadiserande turkfolken var spridda över hela det eurasiatiska stäppområdet. I den senare delen av Nestorskrönikan skildras Kievfurstarnas strider mot ett av dessa folk, polovtserna, bosatta sydöst om Kievriket. Man får det bestämda intrycket att Kievs ruser med tiden blev alltmer östorienterade.

Norr om Kaspiska havet upprättade mongolerna på 1200-talet khanatet Gyllene horden, som var den nordvästliga delen av ett större mongoliskt imperium. Huvudstaden Saraj vid Volgadeltat låg långt från Östersjön. Under storhetstiden på 1300-talet omfattade Gyllene horden stora delar av vad som i dag är Ryssland, och även delar av det nutida Ukraina och Belarus, även om man här inte gärna vill höra talas om detta. Enligt myten är Belarus ”vitt” (reds. anm.: Vitryssland) just eftersom det inte invaderades av mongolerna. Men tatarerna, ättlingarna till de mongoler som erövrade det ryska territoriet och som i dag bland annat finns på Krimhalvön, finns utan tvekan med även i Kievrikets smältdegel.

Dödsstöten för Kievriket

Det var de mongoliska erövrarna som gav Kievriket dödsstöten 1240, även om det i det större perspektivet snarare var korstågen och de italienska handelsstäderna som öppnade Medelhavet för handel och åter gjorde Dnepr till ett historiens bakvatten. När Kievstaten försvann, flyttades makten i nordostlig riktning till Moskva, beläget i ett för yttre angrepp bättre skyddat barrskogsområde men ändå placerat längs flodsystemet. Ett ryskt tsardöme växte fram ur relationen mellan det östslaviskt ryska och det mongoliskt tatariska. Moskvafursten var den ryske härskare som med störst diplomatisk skicklighet hanterade mongolkhanen, tills han 1480 hade byggt upp en tillräckligt stark maktposition för att besegra mongolerna. Då hade samma Moskvastat just underkuvat Novgorod.

I Ryssland har det mongoliska arvet varit svårhanterligt och traumatiskt, inte minst för att det inbegripit diskussioner om ”asiatisk despoti”, om en regim som behärskar ett stort land genom en ytterst brutal maktutövning, med en enväldig härskare som med hjälp av en kuvad byråkrati styr sina undersåtar som slavar och livegna. Att den mongoliska tiden också gav ryskan ekonomiska termer som dengi, pengar, och tamozjnja, tull, eller att de muslimska mongolerna var religiöst toleranta och gav den rysk-ortodoxa kyrkan stort expansionsrum, påpekas mindre ofta i denna historieskrivning. Denna mörka bild av ett Ryssland under mongolernas ok har istället bidragit till att rikta ett positivt ryskt intresse mot det ännu tidigare Kievriket.

Förankringen i ett landområde

Urhemshistorier är sällan triviala. Till och med i Sverige satte en debatt om var Sveriges vagga en gång stod många sinnen i brand för ett par decennier sedan. Etnogenetiska frågor om vilket folk som varit först på ett specifikt territorium, eller vilka som innehaft det under längst sammanhängande tid, handlar om historiska rättsanspråk. Sådana är viktiga i en nationalistisk föreställningsvärld där huvudpoängen är att visa en så nära relation mellan ett folk, en stat och ett territorium som möjligt. Ur förankringen i ett landområde hämtar en folkgrupp sin legitimitet, är nationalismens idé.

Kievrus är ryssarnas, ukrainarnas och vitryssarnas urhem. De har alla en kulturell identitet som gärna hämtar sin kraft därifrån. De tre folken har inte bara en gemensam historia, utan talar också östslaviska språk som är så lika varandra att människor obehindrat kan växla mellan dem. Men att vara delägare till ett urhem har sina komplikationer, inte minst i tider av konflikt. Då ifrågasätts det gemensamma, till förmån för det som kan göras unikt.

Stridande tolkningar om identitet och ursprung

Identitetskonflikterna om Kievriket går tillbaka till själva det ryska och sovjetiska imperiebygget, med de etniska ryssarna som grundval, och med ukrainska ”lillryssar” och vitryssar som mindre viktiga. När tusenårsminnet av kristnandet av Kievrus skulle celebreras 1988, förlades firandet av den rysk-ortodoxa kyrkan till maktcentrumet Moskva, trots att ukrainska Kiev och dess kyrkor rimligen borde ha haft förstarangsplatsen.

Den sittande makten bestämmer alltså inte bara sin samtid, utan också sin härkomst och sitt ursprung. När den ryske presidenten Vladimir Putin talade om Kiev som ”Rysslands moder” i en tid när ryska truppede annekterade Krim, blev ett sådant uttalande påtagligt hotfullt.

Från ukrainskt – och i någon mån vitryskt – håll har det, inte minst efter Sovjetunionens fall, framförts en avvikande tolkning. Man har hävdat att man måste skilja mellan två historier: den tidiga ukrainska, som sedan historiens början har haft utbyggda kontakter med Östersjöområdet och påverkats av europeisk demokrati, och den senare ryska, som saknat dessa kontakter, varit orienterad mot Asien och blivit mindre demokratisk. Medan Dnepr satte Ukraina i förbindelse med väst, satte Volga Ryssland i förbindelse med öst. Det är tolkningar som inte låter sig förenas, bara stridas om.

Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet.

**Publicerad i Populär Historia 6/2014