Duellernas historia

Envig mellan män har alltid funnits. I bästa fall var det bara en av kombattanterna som förlorade – en arm, ett öga, en näsa eller livet. Men inte heller

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

Envig mellan män har alltid funnits. I bästa fall var det bara en av kombattanterna som förlorade – en arm, ett öga, en näsa eller livet. Men inte heller segraren kom helt oskadd ur det hela. Skuld och skamkänslor fick näven att klibba vid stenen, påken, värjan, pistolen. Därför inställde sig tidigt behovet att ritualisera slagsmålet.

Duellen i dess äldsta former finner vi i sagorna, inte minst i vår nordiska mytologi. Och under europeisk medeltid och renässans duellerades det friskt, ibland i den färgstarka version som tornerspelen erbjöd. Dessa var aristokratiska till sin natur, sprungna ur hovets lekar och festligheter men långtifrån ofarliga, och man kunde i kollision med de långa lansarna mista både liv och förstånd.

Henrik II av Frankrike dog när en lans genomborrade hans hjälm under bröllopsfestligheterna för hans dotter Isabel de Valois och Spaniens kung Filip II, och Henrik VIII av England sägs tidigt ha blivit ”punch drunk” av lansarnas stötar, vilket kanske kan förklara något av hans irrationella beteende senare.

Och under kommande sekler skulle duellerna envist överleva – genom upplysningstider och revolutioner – därför att en eller annan privilegierad minoritet satte sin stämpel av godkännande på en akt vars yttersta syfte var mord. Det var nästan alltid en klass, en kår, en klan, som inte bara tillät utan uppmuntrade duellerande. Elitism var själva grunden för dess legitimitet. Precis som de av ödet favoriserade i samhället inte åt och drack som massorna, så tog man inte heller livet av varandra som de – man gick till strid med kallt blod, och med handskarna på.

Sträng etikett kom så småningom att föreskriva varje moment och rörelse, med formellt utstyrda sekundanter som ceremonimästare. Det var en balett för två manliga dansare, alltid likadant koreograferad och med samma tema: en man och hans heder – även om publik och kritiker ibland hade svårt att hitta det temat.

För nog måste man säga att de två barbarer som, beväpnade med knölpåkar, ställde upp sig vid något förhistoriskt träsk och förlitade sig på att gudarna skulle utse den rättmätige segraren, var mer ideologiskt motiverade än 1800-talets duellanter, som visste att det enda som gällde var att skjuta först och rakt.

Ändå har det genom tiderna, kanske till och med inklusive vår egen, vilat ett romantiskt skimmer över dueller och duellanter. Ett återsken kanske från medeltidens riddarbegrepp, generöst påspätt av herrar som Shakespeare och Walter Scott, för dramatiker och romanförfattare har alltid älskat dueller.

Shakespeare och många med honom ironiserade visserligen över de alltmer absurda skäl som angavs som orsak till att duellera, men förfördes samtidigt av dödslekens formella elegans.

Det var 1500- och 1600-talets aristokratiska familjefejder som gav fart åt att formaliteterna utvecklades med alla sina teatraliska facetter, och inte oväntat var det i Italien som det skedde. År 1550 publicerades i Venedig en kodbok, Il duello, där man kunde ta del av vad författaren Girolamo Muzio införstod med en gentlemans heder, så att man rätt skulle kunna avgöra när densamma var sårad.

Att skriva en bok med regler inom ett område som så till den grad styrdes av heta passioner verkar en aning absurt, men kanske fanns det ett behov av att ha ett tryckt ord att kunna peka på, när man avlivat sin fiende. Sålunda hade det fastställts att en definitiv skymf mot en mans heder var ett slag i ansiktet, liksom att bli kallad lögnare.

I vårt tidsperpektiv ser vi hur duellen redan nu är på glid mot att bli något slags artificiellt adelsmärke, för Europa skulle under 1600- och 1700-talet komma att svälla av en jordägarklass, vars ärorika förflutna var oklart, medan dess nuvarande liv var pinsamt tomt. Spel och dobbel, mat och dryck, skvaller och kärlekshistorier utgjorde en tämligen monoton diet, i behov av kryddor.

Duellerna anammades som ett välkommet element av äventyr och fara. De fyllde dessutom en roll som mytbildare – man kunde ju nu visa att man visst hade ett arv från förfäder som med svärd och dödsförakt och ädelmod en gång hade vunnit sina titlar.

Även inom adeln var det noga med att man mötte sin like i rang, eller i varje fall inte nedlät sig till att anta en utmaning från en ovärdig. Själv kunde man inte heller utmana någon av avsevärt högre status, och på det sättet blev monarker skyddade för utmaningar, undantagna dem som kom från deras kolleger.

Kejsar Karl V av Habsburg utmanade vid upprepade tillfällen sin evige fiende, den franske kungen Frans I, kung José av Spanien (Joseph Bonaparte) hade allvarliga planer på att slåss med Englands prinsregent, och vår egen Karl IX ville att han och danske Christian IV på egen hand skulle ordna ett snabbt slut på Kalmarkriget. Ingen av dessa tänkta dueller – de enda som det hade varit någon riktig mening med och som skulle ha sparat massors lidande – kom till stånd.

Så snitslas Europas luft i tunna remsor av arga aristokraters vinande värjor under 1500-, 1600- och 1700-talet. Under 1500-talets senare hälft experimenterade man ännu med vapnen – ibland slogs man med en värja i vardera handen, ibland med en värja och en dolk, men snart segrade den mer eleganta fäktningen med en hand. Och själva värjorna blev en vanlig och värderad present furstar emellan. Fick man en som var välsignad av påven kunde man med extra panache och gott samvete stöta den i magen på sin motståndare.

Det hetaste blodet fanns i Spanien, Italien och Frankrike, men också hos tyskarna – Tycho Brahe var som ung i Lübeck och fick där näsan avhuggen och ståtade sedan dess med en näsa av silver som han gjort själv.

Det var i Spanien och Italien som formaliteten skapats och värjan utformats, men duellerna fick där aldrig samma enorma omfattning som i Frankrike. En fransyska på resa i Spanien under senare hälften av 1600-talet fick av en spanjor höra att han ansåg sina landsmän minst lika hämndlystna som någon annan nationalitet, men att man här föredrog mord framför duell, och därmed ”halverade faran”. Spanjorerna hade ju också sina tjurfäktningar, där matadoren kunde döda tjuren efter det att den ”förolämpat” honom.

Under de sjutton år som Henrik IV regerade, från 1593 till 1610, lär fyra tusen fransmän ha mött döden i dueller, de flesta i den traditionella skogsgläntan i Bois de Boulogne, som blev ett veritabelt slagfält. Montaigne påpekade att duellanterna bara hade ett enda mål för ögonen: att döda motståndaren. Hämndens nyanser hade under hans tid försvunnit; det fanns inte längre något som kunde anses vara en liten förolämpning, och därför kunde inte heller någon liten hämnd komma ifråga.

År 1626 menade Richelieu att duellanter hädanefter skulle straffas – ironiskt nog med förlust av livet. Detta avskräckte få: Voltaire skrev att praktiskt taget varenda fransman var ”inspirerad av passion för dueller”.

Det var en tid när duellerna höll på att bli något annat – en ny version av forna tiders blodiga privatkrig. Inte att undra på att regeringar överallt satte sig ner för att stifta lagar och föreskriva straff. Men adelsmännen fortsatte att utmana inte bara varandra utan också sina regeringar. Och man kringgick bestämmelserna, möttes till exempel i en skog strax över gränsen till ett grannland. Och även när man direkt bröt mot lagen hade denna ingen särskilt lång arm, eftersom både monark och landets militär var sympatiskt inställda till duellerandet.

Nationer med stora jordägande klasser som Ungern, Polen och England tog villigt till sig duellerandet. Till Ryssland kom det sent – med den övriga västeuropeiska kulturen under Alexander I – men här slog det rot och bestod länge. Tjechov skrev sin korta roman Duellen på 1890-talet, och i pjäsenTre systrarfrån 1901 är den duell där baron Tusenbach avlider det enda dramatiska inslaget i en pjäs som oöverträffat gestaltar den ryska överklassens gränslösa leda.

Också i våra trakter hade aristokraterna sällat sig till sina kontinentala bröder. ”En man utan värja är som en man utan byxor”, hette det, lite drastiskt men svenskt. Gustaf II Adolf var emellertid inte av den åsikten och var en av få monarker som personligen satte kraft bakom sitt förbud, när han förhindrade en duell mellan två av sina höga officerare genom att förklara för dem att den överlevande omedelbart och lagenligt skulle avrättas. Och år 1682 såg Karl XI sig tvungen att utfärda ett ”duellplakat”, för övrigt det andra i ordningen, som gick ut på att den dräpte skulle begravas utan präst och ceremoni – men det skulle också den överlevande, för han skulle strax halshuggas, dock först efter att ha erlagt feta böter. Skatter har vi alltid begripit oss på.

Och en finländsk biskop gisslar det högre ståndets benägenhet att ge en olat som duellerandet rang av adelsmärke, rentav dygd. ”Giör han av med tig, så far tu cavalierement til helwetes: blesserar han tig, så får tu smärta i kroppen, oro i sinnet...”, dundrar biskopen, som tycker att anledningarna till sammandrabbningar är väl bagatellartade: ”at icke lida flugan på weggen, at ingen wanheder tåla, at altid fordra hemnd och söika wåldsam revenge...”

I början av 1700-talet var brunnsdrickandet i fullt sving, och i kurorternas loja atmosfär av skvaller och spel frodades duellerna. I det fashionabla Bath i södra England ansåg sig entreprenören Beau Nash tvungen att förbjuda gästerna att frekventera hans etablissemang beväpnade. För i England hade numera varje gentleman rätt att bära värja, något som hade till följd att krogarnas golv ofta var fläckade av blod. Bara om någon inte hade varit förutseende nog att spänna på sig sitt vapen, fick mötet uppskjutas till följande morgon, på utsatt plats.

I London var den tomt där British Museum nu ligger speciellt populär. Avgick någon med döden, dömdes den överlevande vanligen för dråp och fick sitta inne ett tag. Landets ledande föregick med dåligt exempel. Visserligen förbjöds dueller (igen) år 1818 i landet, men 1829 duellerade hertigen av Wellington, då premiärminister, med en parlamentsledamot över ett lagförslag.

Politiska dueller var annars den mest typiska avarten på Irland, där frihetskampen mot England var i full gång under den dynamiske ledaren Daniel O’Connell. Hans duell med D’Esterre, en medlem av Dublins köpmannakår, blev historisk. D’Esterre hade känt sig personligen förolämpad när O’Connell hade kallat stadens affärsmän för tiggarpack, och utmanat honom. Numera använde man oftast pistol för att göra upp, och D’Esterre var känd som en utmärkt skytt, men det var O’Connell som avfyrade det dödande skottet. Djupt skakad begick han nattvarden med svart handske på den hand som dödat, och får räknas till de ”segrare” vars liv påverkats fundamentalt av en duells utgång. Hans passionerade maning till fridsamhet i den fortsatta kampen för frihet anses vara en direkt följd av den olycksaliga händelsen.

Europeiska seder och oseder färdades kvickt över Atlanten, och en av Amerikas mer kuriösa vicepresidenter, Aaron Burr, dödade år 1804 i en politisk duell en av Förenta staternas grundare, Alexander Hamilton. Burr drogs inför rätta men frikändes.

I och med att pistoldueller hade blivit allt vanligare hade en ny kategori duellanter tagit vid där aristokraternas roll bleknat: politiker – som vi har sett – men också intellektuella, författare, tidningsmän och studenter. Professorer, läkare, advokater och statstjänstemän ställde upp lika passionerat som de sysslolösa gjort. Detta är nästan ännu mer ofattbart, och många menar att flera av dessa moderna dueller var förklädda självmordsförsök, ett slags rysk roulett med ödet, när de stora principfrågorna inte var inblandade; som Dreyfus-affären under 1800-talets sista år, vilken gav upphov till nästan dagliga dueller.

I Tyskland blossade duellerandet upp framför allt bland militären, vilket Schopenhauer menade hade kårens dåliga löner som grund. När halva lönen utgick i form av titlar, uniformer och ordnar så blev det helt enkelt för mycket investerat i abstraktioner – mycket ära att försvara.

Det verkar som om var tid, var grupp och var situation har fött sina egna analyser – medan duellerandet helt enkelt motstår all analys. För genom tiderna hade man slagits av tusentals olika orsaker, varav faktiskt en mindre del hade haft att göra med hedersbegrepp. Man hade slagits för att imponera, för att kokettera, vinna en kvinnas gunst, försvara hennes rykte eller hämnas hennes öde. Man hade slagits för att man inte vågat annat, eller för att alla andra gjorde det. Man hade utmanat någon när man var full, och duellerat bakfull.

En officer hade dödat en annan i Hyde Park därför att deras hundar hade blivit osams. Under Ludvig XIV:s tid hade två franska officerare duellerat på Seines kajer för att en katt hade uppfört sig illa. I Tyskland hade man rentav slagits för att bli sårad – för att därmed bevisa hur modig man var och att man kunde uthärda smärta, och för att kunna visa upp vanställande men ärorika sår.

Kvinnor hade låtit sig förledas att duellera med käppar – men ibland med farligare leksaker. Mademoiselle de Maupin vid Paris-operan hade lärt sig fäkta av en manlig bekant och sades ha dödat flera män med sin värja. Två abbedissor i Venedig duellerade – med stiletter – om en attraktiv abbé. Och en 28-årig Napoleon utmanades i Egypten på duell av en 27-årig flicka som inte gillade hans könsdiskriminerande straffmetoder. Dueller mellan två kvinnor blev till och med ibland motiv för stora målare; på Prado i Madrid finns till exempel en sådan målning av Ribera, från 1630-talet.

Sekelskiftet till det tjugonde århundradet blev ett slags tröskel för duellerna. Den 10 februari år 1900 såg Dyrehaven i Köpenhamn teaterkritikern Edvard Brandes drabba samman med skådespelaren Robert Schyberg, som Brandes tidigare hade skällt ut i en recension. Samma år duellerade i Paris två litterärt intresserade personer om prins Hamlets hårfärg.

I en dödsryckning uppstod duellerna igen i Hitlers Tyskland, där de legaliserades på 30-talet men inte utövades särskilt entusiastiskt, och numera ser vi dem bara på teatern och på bio.

Britta Ramklint är författare och journalist, aktuell med boken Ett år på jorden.

Presidentens man krävde duell

Det unga Amerika hade ännu sin grund i europeiska förhållanden, och de två motpolerna Thomas Jefferson och Alexander Hamilton var nästan arketyper för Europas motsättningar. Jefferson var demokratisk och liberal, favoriserande ett decentraliserat system i nära kontakt med folket. Den elegante Hamilton var en aristokratisk och brittiskvänlig centralist som ville bygga Amerika på en rik elit.

Jefferson hade med sin medkandidat Aaron Burr, 1756–1836, vunnit presidentvalet år 1800, men enligt den dåvarande konstitutionen var ingendera självskriven till presidentposten. Representanthuset måste rösta 36 gånger för att få fram en absolut majoritet, och det blev Jefferson med Burr som vicepresident.

När ett år återstod av deras ämbetsperiod, sökte Burr en ny politisk plattform som guvernör i delstaten New York. Han förlorade emellertid valet och skyllde förlusten på en kampanj ledd av Hamilton, som vägrade bemöta anklagelserna och då utmanades på duell. Som principiell motståndare till dueller hade han kunnat dra sig ur, men accepterade, och det har spekulerats i möjligheten att han såg en chans att en gång för alla bli av med Burr.

Kombattanterna möttes på ”the duelling field” – det fanns gott om sådana – i Weehawken, New Jersey, den 11 juli 1804. Vapnet var pistol – bägge sköt samtidigt och Hamilton föll till marken, dödligt sårad. Burr avvek och undgick på det sättet att föras inför lokal domstol, som i hans frånvaro fastslog att ”ett överlagt mord begåtts av Aaron Burr, Förenta staternas vicepresident”. Under tiden fortsatte densamme att i Washington D C sköta sina plikter som om ingenting hänt, till dess att hans mandattid var ute.

Arbetslös, ärelös, utblottad – vad tar han sig till då? Se honom resa genom den vilda amerikanska Västern för att uppbåda män till sitt företag! Som är – möjligtvis att ta över Texas, eller invadera Mexiko, eller bägge delarna. Han finner en excentrisk irländare med vars hjälp han utrustar en mindre armé som han leder västerut. Men han arresteras i tid, förs inför rätta för landsförräderi men frikänns. Men inte heller nu ger han upp utan försöker i Europa få brittiskt stöd för sina planer att erövra spanskt territorium i Amerika.

Denne vettvilling, som sånär hade kunnat bli Amerikas president, återvänder slutligen under taget namn och inleder en framgångsrik advokatverksamhet i New York City.

Britta Ramklint

Publicerad i Populär Historia 4/1994

Kanske är du intresserad av...

Läs också