Förnuftet framför allt

Från 1837 till 1901 regerades Storbritannien och Irland av drottning Victoria (1819–1901). Från 1877 bar hon även, till sin egen stora glädje, titeln ”k

25 maj 2001 av Dick Harrison

Från 1837 till 1901 regerades Storbritannien och Irland av drottning Victoria (1819–1901). Från 1877 bar hon även, till sin egen stora glädje, titeln ”kejsarinna av Indien”. Hon har kommit att symbolisera mer än ett halvt århundrade på ett sätt som gör henne unik i världshistorien. Hela epoken brukar benämnas efter hennes namn – den viktorianska eran.

Ordet ”viktoriansk” har som få brittiska periodbenämningar uppnått en ordspråksmässig ryktbarhet. Alla har hört ordet och alla tror sig veta vad det syftar på. Den vanligaste uppfattningen är att de högre samhällsklasserna utåt sett kombinerade en sträng, kristen moralsyn med romantisk känslosamhet samtidigt som de gjorde sig skyldiga till fatala missgrepp. De drömde om att ta på sig den vite mannens börda och frälsa de arma afrikanerna från hedendomen, men i själva verket lät de imperiets soldater upprätta ett främlingsvälde över en fjärdedel av jordklotet. De talade sig varma för familjelivets trygghet, men samtidigt bredde slumkvarteren ut sig. De organiserade den ena välgörenhetsföreningen efter den andra, men de djupa klassklyftorna bestod. De lade ut enorma summor på konst och arkitektur, men de ringaktade de verkliga genierna och hyllade det konventionella.

Det har närmast varit en historisk plikt att se ned på och baktala viktorianerna. Visserligen har man njutit av den konstnärliga form som under denna epok nådde sin svårligen överträffade kulmen, romanen, men hur många verk av Dickens, Trollope, Eliot, Thackeray, Hardy och systrarna Brontë man än staplat upp har det negativa intrycket bestått.

I dag har synen på de vedervärdiga dubbelmoralisterna från 1800-talet förändrats. I mångt och mycket är ovan beskrivna schablonbild en myt frambesvuren av orättvisa – man skulle till och med kunna säga avundsjuka och hämndlystna – 1900-talsmänniskor. Vi vet numera att det viktorianska samhället inte var så värst mycket mer dubbelmoralistiskt och konventionalistiskt än det nuvarande. Bredvid varje reaktionär, pryd och lyckligt omedveten 1800-talsbritt kan man med lätthet hålla upp en revolutionär och oblyg samhällskritiker från samma epok.

Under drottning Victorias tid var det bra att vara britt. Gud var engelsman, och under några få decennier skapades ett imperium över vilket solen aldrig gick ned. När drottningen efter sextio år på tronen firade sitt diamantjubileum 1897 härskade hon över en fjärdedel av jordens befolkning. Från att ha varit tämligen likgiltiga inför fjärran erövringar hade åtskilliga engelsmän på 1890-talet kommit att känna en stark stolthet över imperialismens till synes aldrig sinande framgångar. De sena viktorianerna, män som Cecil Rhodes, var fullständigt övertygade om att de och deras landsmän var överlägsna alla andra nationer. Vi betraktar dem som kortsynta rasister i färd att störta sig ned i första världskriget, men vid förra sekelskiftet var det optimismen som gällde.

När man med ett helt sekels perspektiv ser tillbaka på den viktorianska eran är det denna starka tro på framsteget och förnuftet som framstår som periodens mest frapperande drag. Det fanns en värld att upptäcka, såväl i form av outforskade och ännu okristnade världsdelar som i form av ny vetenskap och teknik. Det var David Livingstones tid lika mycket som Jules Vernes tid. Den ena samhällsfrågan efter den andra lades upp på operationsbordet och gjordes till föremål för de sociala ingenjörernas skalpeller.

Eftersom det fanns så mycket nytt och spännande var experterna sällan ense. Ett typiskt exempel är alla debatterna om vansinne och galenskap, ett kärt ämne för otaliga romanförfattare och skribenter under seklet. Eller se på prostitutionen! Den upplevde en storhetstid under den viktorianska eran, då Jack Uppskäraren gjorde sina offer odödliga och skräcken för syfilis hade högkonjunktur. Viktorianerna var oense om hur denna skamfläck på imperiets flagga skulle tvättas bort. Vissa såg horan som en satanisk förförerska som måste krossas. Andra såg henne som ett i grunden oskyldigt offer för fattigdom och onda mäns sinnliga lustar – hon skulle bemötas med barmhärtighet och reformeras. Ytterligare andra såg henne som en samhällelig pusselbit vars verksamhet i framstegets och läkarvetenskapens heliga namn måste regleras av den allsmäktiga staten och förnuftet.

Det enda man var ense om var att problemet var fullt möjligt att åtgärda. I denna tidsålder skulle förnuftet triumfera!

Dick Harrison är docent i historia

Publicerad i Populär Historia 2/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också