När döden blev en storaffär

Spöken och cementänglar samsas om det knappa utrymmet på Highgates förfallna begravningsplats i norra London. Här vilar bland andra Karl Marx tillsammans med andra filosofer, författare, konstnärer och kapitalister från industrialismens storhetstid. I dag är Highgate lika mycket en naturupplevelse som en påminnelse om det viktorianska Englands dödskult.

Gravstenarna står på trekvart, mossbelupna och med den ihärdiga murgrönan inkilad i varenda spricka. Mellan de täta trädstammarna skymtar omkullvälta sarkofager, lutande gravmonument och sorgsna änglar.

I regn och rusk är Highgate en närmast spöklik upplevelse, speciellt när man vandrar förbi de öppna gravvalven av vilka åtskilliga bär spår av en vandalism som ofta haft ockulta förtecken. De döda har inte alltid fått vila i frid i sina stenkistor.

Men Highgate har en annan, betydligt ljusare, sida. Här är helt enkelt bedövande vackert och rofyllt, en grönskande oas mitt inne i Londons trafikkaos. Och förfallet närmast förstärker skönhetsupplevelsen genom att leda tankarna bakåt i tiden. På samma sätt som en kyrkoruin kan vara mer kontemplativ än en välrenoverad katedral, tjusar Highgate med sin dekadens.

Låt oss ta det från början.

Växande hälsoproblem

Under det tidiga 1800-talet, när London snabbt växte till en betydande storstad, räckte de traditionella kyrkogårdarna inte längre till. Bristen på vilorum för de döda blev till slut ett direkt hälsoproblem och under 1840-talet anlades därför åtta nya begravningsplatser i en ring runt staden. De drevs som privata bolag och utformades efter den tidens trädgårdsideal med prunkande grönska som inramning till mausoléer, monument och katakomber.

Den viktorianska människan var besatt av döden och välståndet på jorden skulle i görligaste mån återspeglas i en stilenlig gravvård. Kyrkogårdarna blev fashionabla kultplatser och döden "big business" för dess entreprenörer.

När Highgate anlades 1839 beslöt sig dess grundare Stephen Geary för att slå sina konkurrenter ur brädet genom att satsa på kvalitet; begravningsplatsen skulle helt enkelt bli den vackraste och mest spektakulära i hela London.

Utgångsläget var det bästa tänkbara. Geary hade köpt tomten till ett gammalt herresäte på en hög kulle norr om London. I klart väder kunde man se tvärs över staden, ända bort till kullarna på södra sidan om Themsen.

Med hjälp av arkitekten J B Bunning och den skicklige trädgårdsanlägga-ren David Ramsey omformade han det branta markområdet till en park med ringlande gångar, terrasser, dammar samt – inte minst – gravvalv som fick den dödsfixerade kundkretsen att gå ner för räkning och öppna sina stinna plånböcker. Den viktorianska tidens ofattbart förmögna kapitalister bjöd villigt över varandra när det gällde att med nyrik svulstighet manifestera det jordiska livets slutpunkt. Highgate blev en dundrande succé.

Exklusiva katakomber

Mest omtalade var de exklusiva katakomberna som grävts djupt in i den branta kullen. Den pampiga entrén i egyptisk-grekisk stil leder in i en svagt sluttande gång och till en cirkel med gravvalv på ömse sidor. I cirkelns mitt, flera meter upp, breder ett månghundraårigt cederträd ut sina grenar. Än i dag, när förfallet har gått långt, framstår arrangemanget som oerhört effektfullt och det är lätt att föreställa sig vilket intryck det måste har gjort på den tidens romantiska människor.

Highgate var inte bara avsett för överklassens hädangångna. Här samsades hög som låg, kristna som ateister. Här fanns gravplatser i alla prisklasser.

Massproducerade cementänglar stod högt i kurs som utsmyckning, det kan man lätt konstatera. Likaså att man gärna lät gravvårdarna vittna om ett framgångsrikt yrkesliv, vare sig detta nu framlevts som konsertpianist, cricket-spelare, brandman eller ballongfarare – "aeronaut".

Djur som prydnad

Men Highgates mest kända gravar pryds av djur. En domptör har passande nog ett lejon i naturlig storlek ovanpå sin sarkofag. Inget stiligt lejon i heraldisk pose, utan ett trött cirkuslejon behagfullt slumrande med framtassarna i kors.

På boxaren Tom Sayers grav vilar hans trogna mastiff och drottning Victorias egen hästslaktare har som sig bör gravstenen krönt av en betande hingst.

Highgates snabba framgång kom emellertid också att bli dess fall. Efter ett 20-tal år expanderade gravplatsen österut och när även denna utbyggnad blivit fylld tappade bolaget mer eller mindre intresset för verksamheten. De snabba pengarna hade man redan tjänat på att sälja gravplatser och nu återstod bara den löpande skötseln, som med 28 anställda trädgårdsarbetare innebar större kostnader än intäkter.

Förfallet börjar

Förfallet började under första världskriget och fortsatte sedan stadigt för att efter andra världskriget övergå i ren vanvård. På 70-talet funderade kommunen på att lägga igen begravningsplatsen för att bygga höghus på tomten, men 1981 räddades Highgate av en ideell organisation som nu arbetar aktivt för att hejda förfallet. Naturligtvis kan man inte återskapa det som varit, men mycket kan göras för att för-hindra att vegetationen tar över helt. Genom att glesa ut trädbeståndet har man fått fart på örtväxtligheten och dagens Highgate är, särskilt på våren, en skönhetsupplevelse av stora mått med vitsippor, gullvivor och nunneört i drivor utmed stigarna.

De flesta besökare lockas till Highgate av Karl Marx. Han vilar i den historiskt sett minst intressanta, östra delen av begravningsplatsen, under ett sentida monument, snett emot filosofen Herbert Spencers modesta gravsten. Karl Marx kan man naturligtvis hälsa på i förbifarten, men den stora attraktionen är den äldre begravningsplatsen som bara är öppen för guidade turer ett par gånger om dagen.

Mikael Hårde är frilansskribent och har tidigare varit Sydsvenska Dagbladets korrespondent i London.

Publicerad i Populär Historia 4/1992