Begravningsplatsernas historia

När den romerske kejsaren Konstantin den store mottog det kristna dopet på sin dödsbädd år 337 e Kr uttryckte han önskemål om att få bli begravd inne i Apostlakyrkan i Konstantinopel. Andra dignitärer följde den store kejsarens exempel och resultatet av de allt populärare kyrkobegravningarna blev att många kyrkor började sprida en stank outhärdlig för besökarna. Av sanitära skäl förbjöds därför begravning inne i templen. Istället jordades de döda omedelbart utanför byggnaden – på så sätt etablerades kyrkogårdarna.

8 februari 2008 av Bertil Håkansson

Ofta begravde man de döda för grunt och grävde dessutom om jorden efter alltför kort tid. De uppgrävda resterna kastades in i benhus eller i bildade benhögar på kyrkogården, där de sedan blev liggande. Det var mot denna bakgrund som den franske 1700-talsfilosofen François Voltaire beskrev kyrkogårdarna som ”benhus helgade åt pesten”.

­I Frankrike hade redan 1765 ett förslag lagts fram i parlamentet om att likbränning skulle tillåtas, men förslaget gick aldrig igenom. När Napoleon senare slöt fred med påven kom denne istället 1804 med ett dekret där likbränning förbjöds. Ställningstagandet hindrade en vidare utveckling av eldbegängelse i Frankrike under årtionden framåt.

Enskilda personer, däribland många makthavare, engagerade sig i frågan, men utan större framgång. Fredrik II av Preussen (1712–86) skrev ”att hans lik ej skulle få utställas till ett spektakel” och förordade bränning.

Den tysk-romerske kejsaren Josef II (1741–90), som var starkt påverkad av upplysningen, ville flytta begravningsplatserna utanför städerna och införa likbränning men fick inte gehör för detta. En hovman ansåg att det enbart var kättare och häxor som skulle brännas, inte vanliga kristna. Ändå genomfördes den första kända kremeringen i modern tid i Europa redan 1709, närmare bestämt i England. Då brändes stoftet av en viss Mrs Pratt. På hennes gravsten kan man läsa:

”Denna aktningsvärda kvinna ansåg, att gravgaserna på kyrkogårdarna i folkrika städer kunna vara skadliga för invånarna. Därför beslöt hon utsträcka, så långt det stod i hennes makt, till kommande tider den människokärlek och godhet, som utmärkte henne under hela hennes liv, och hon befallde då, att hennes stoft skulle eldbegås, i den förhoppningen, att andra skulle följa hennes exempel. Detta klandrades alltför obetänksamt av dem, som icke gjorde sig underrättade om hennes bevekelsegrunder.”

I nyromantikens spår tog tanken på eldbegängelse ny fart i början av 1800-talet, särskilt bland författare och diktare. Några kända personer som hyllade likbränning var Schiller, Goethe och Tegnér. Författarna lord Byron och John Edward Trelawny väckte 1822 uppmärksamhet genom att inte bara propagera för likbränning utan också aktivt medverka vid bränningen av stoftet av vännen och diktaren Percy Bysshe Shelly.

Knappt två decennier senare visade en brittisk läkare, med exempel från en kyrkogård i London, hur man på en yta av 18,5 gånger 8,5 meter under 16 år begravde inte mindre än 12 000 lik. Stanken var obeskrivlig.

För att få bort odören ville den brittiske socialreformatorn Edwin Chadwick (1800–90) införa eldbegängelse, och idén om likbränning började intressera allt fler, inte minst läkare. Behovet av reformer på begravningsområdet förstärktes också av Krimkriget som utkämpades 1853–56 i hett klimat, där inte bara själva kriget skördade offer utan också de ruttnande liken.

Krav väcktes på att de döda soldaterna skulle brännas för att rädda de ännu levande. Liknande krav framställdes senare i Frankrike i samband med det tysk-franska kriget 1870–71.

Problemet växte och engagerade allt fler även i det civila samhället. Från mitten av 1800-talet började en reformrörelse eller, om man så vill, miljörörelse, växa fram på olika håll i Europa. År 1854 bildades världens första eldbegängelseförening i Hamburg. Tjugo år senare startades den första eldbegängelseorganisationen i Storbritannien och samma år en liknande förening i Italien. I Sverige hade doktor L A Soldin engagerat sig i frågan och skapade tillsammans med författaren, journalisten och poli­tikern August Blanche publicitet i ämnet.

År 1874 togs de första krematorierna i Milano och Washington i bruk, och åtta år senare bildades den första eldbegängelseföreningen, eller likbrännarföreningen, i Sverige, under ledning av ingenjören Per Lindell. Lindell drev också en intensiv informationskampanj för att sprida kunskap om eldbegängelse och dess fördelar. Ett av rörelsens första mål var att få till stånd byggandet av ett krematorium i Stockholm. Tills detta kunde realiseras fick kremeringsanhängarna skicka stoften av sina avlidna till Tyskland, som var det närmaste landet där kremering kunde utföras. I Tyskland arbetade också företaget Siemens med att utveckla kremeringsugnar.

År 1884 anhöll den svenska eldbegängelseföreningens styrelse om att få arrendera en lämplig plats för ett krematorium. Det dröjde dock tre år innan ett provisoriskt sådant kunde iordningställas på en tomt nära Hagalund i Stockholm. Den första kremeringen här ägde rum den 15 oktober 1887. Samma dag ansökte eldbegängelseföreningen om tillstånd att få meto­den legaliserad. Det blev den också i december året därpå.Uppsala domkapitel motsatte sig emellertid beslutet. Vid ett kyrkomöte samma år yttrades bland annat att ”kyrkans begravningsritual icke överensstämmer eller borde bringas att överensstämma med eldbegängelsen”.

Men inte bara kyrkan försvårade kremeringen. I ett regeringsbeslut den 14 december 1888 bestämdes att den döde måste obduceras innan kremeringen fick genomföras. Ofta måste obduktionen utföras i hemmet vilket säkert var påfrestande för de anhöriga. Dessutom fick de betala obduktionen som kostade 60 kronor, en stor summa pengar vid denna tid.

Många reagerade mot obduktionstvånget men det dröjde till 1917 innan det togs bort. Då hade bland andra författaren Ellen Key, som var medlem i eldbegängelseföreningen, engagerat sig i frågan.

I Stockholm kremerade man fortfarande de döda i det provisoriska krematoriet i Hagalund för det var svårt att få ihop pengar till en ny och permanent anläggning. Men många kända och okända personer skänkte efter hand pengar till rörelsen. En av de stora bidragsgivarna var uppfinnaren Alfred Nobel, som i sitt första testamente ville skänka inkomsterna från sina patent till inrättandet av likförbränningsugnar i alla större städer. Som tur var, måste man nog säga, ändrade han så småningom testamentet till helt andra ändamål.

Eldbegängelseföreningen lyckades ändå få ihop pengar till ett nytt krematorium på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Detta invigdes 1909 och var uppfört efter hovintendent Gustaf Lindgrens ritningar. Efter hand växte inte bara antalet anhängare av eldbegängelse utan också antalet krematorier. Göteborg tog sitt första i bruk redan 1890. Örebro fick sitt första 1922 och Helsingborg 1928. Under 1930-talet byggdes 18 nya krematorier och Sverige låg då på tredje plats i Europa i detta avseende.

I Sverige kremeras i dag 73 procent av alla döda. I fjol såg man dock för första gången sedan man började föra statistik på 1930-talet att siffran sjönk. Många betraktar i dag jordbegravning som ett miljövänligare alternativ än förbränning.

En återuppstånden tradition

Bränning av lik är i grunden en mycket gammal sedvänja.

I Norden har den tillämpats från bronsåldern till medeltidens början. Efterhand som kristendomen växte fram trängdes likbränningen undan, men förekom ändå länge parallellt med jordbegravningarna.

Tanken kom från judendomen, där man tillämpade luftbegängelse genom att lägga sina döda i uthuggna klippkammare. Enligt Nya testamentet blev Jesus begravd på detta sätt.

Problem med lukt uppstår ganska snart när allt fler kroppar lagrades i grottor eller stenkammare. För att rena luften från odören tände människor eldar vid ingången. Så småningom insåg de att även grottornas innehåll av döda kunde renas på motsvarande sätt. Eldbegängelsen var uppfunnen.

I såväl det antika eposet Iliaden som i den nordiska Eddan berättas om praktfulla likbål bland förnämt folk. I Eddan berättar Snorre Sturlasson (1178-1241) att ju högre röken från ett dödsbål steg mot skyn, desto mera skulle den döda betyda i Valhall.

Bertil Håkansson är frilansjournalist.

Publicerad i Populär Historia 11/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också