"Vårt historiska minne är kort"

När vi tänker på flyktingar är det nästan alltid nutida fotografier som dyker upp för vår inre syn. Vi ser uthungrade människor i erbarmliga läger i Sudan. Vi ser drunknade kurder eller syrier, vars lik sköljts upp på grekiska öar efter att båtarna sprungit läck. Vi ser långa rader av människor på vandring genom Europa, mellan taggtrådar och polisövervakade zoner. Men flyktingfenomenet är mycket äldre än så, liksom föreställningen att den som flyr har rätt att erhålla fristad – asyl.

Idén om asylrätt är urgammal. Principen kan spåras ända till forntiden. Det finns gott om exempel på länder, städer och tempelanläggningar som varit beredda att erbjuda fristad i faraonernas Egypten och andra högkulturer. Faktum är att ordet asyl är ett lånord från den antika grekiskans asylon, ett tecken på att fenomenet var utbrett i Medelhavsvärlden långt före Kristi födelse.

Senare övertog kristenheten idén om asylrätt. Kyrkorna förklarades vara heliga platser där människor, även brottslingar, kunde uppehålla sig utan att riskera att bli gripna.
I medeltida krönikor, till exempel Gregorius av Tours stora arbete om frankernas historia från 500-talet, finns mängder av berättelser – vissa dråpliga – om stormän i onåd som försöker rädda livhanken genom att fly till kyrkor och, till biskopars och prästers förgrämelse, förvandla dem till sina egna residens.

Av detta följer att flyktingen som person var allt annat än okänd i äldre tid. Man lagstiftar inte om asyl om det inte behövs. Flyktingkatastrofer är med andra ord långt ifrån enbart ett modernt problem. Åtskilliga människor och folk tvingades av olika skäl, inte sällan religiösa, på flykt under medeltiden och tidigmodern tid. Ett paradexempel är de hänsynslösa förföljelser som flertalet väst-europeiska regimer bedrev mot judar, och som ledde till att dessa sökte sig österut. De togs sig från England, Frankrike, Tyskland och Spanien till länder som Polen och Osmanska riket, där de slog sig ned och byggde upp blomstrande samhällen både på landsbygd och i städer.

Ett annat exempel är moriskernas öde. Moriskerna var ättlingar till medeltidens spanska morer – muslimer som levt på Pyreneiska halvön i hundratals år och som i grund och botten var att betrakta som vilka spanjorer som helst, bortsett från att de inte var kristna. Från och med 1400-talets -andra hälft hårdnade myndigheternas attityd mot dem kraftigt. Det hjälpte inte om de övergick till kristendomen; statsmakten misstänkte, ibland med rätta, att de i själva verket fortsatte att utöva sin muslimska religion i hemlighet.

I 1500-talets spanska monarki, där kyrkan var det enda starka band som förenade Kastilien, Aragonien och övriga delriken, uppfattades detta som ett stort bekymmer. -Moriskerna blev hatobjekt som fick skulden för allt möjligt, bland annat för att underlätta de många nordafrikanska pirat-attackerna mot spanska kuster. Sjörövarna, ”korsarerna”, kidnappade spanska bönder och fiskare och försatte dem i slaveri i väntan på att lösen betalades.
Förföljelserna mot moriskerna kulminerade med en massfördrivning år 1609. Moriskerna tvingades lämna sina hem och flytta till Nordafrika.

Bland många kristna spanjorer var detta ett populärt beslut. Folk hoppades att det skulle bli färre oroligheter och att hotet från piraterna skulle minska. Det blev tvärtom. Unga hämndlystna morisker – som kände väl till spanska farvatten, såg ut som spanjorer och talade flytande spanska – lät sig villigt dras in i korsarernas verksamhet, med lätt insedda följder för kustbefolkningen på Pyreneiska halvön.

Ett typiskt exempel på flyktingarnas betydelse för sjökrigföringen är utvecklingen vid floden Bou Regregs mynning vid marockanska kusten. Här låg staden Salé, vars invånare skeptiskt åsåg ankomsten av omkring 1 200 morisker år 1610. Moriskerna hade förvisats från byn Hornachos i Extremadura, varför de kallades hornacheros. Det enda de hade gemensamt med folket i Salé var islam, som de nu kunde bekänna sig till ostraffat. I övrigt var hornacheros i allt väsentligt spanjorer vars seder kraftigt avvek från de gängse marockanska. Snart uppstod konflikter mellan folket i Salé och nykomlingarna, inte olika de motsättningar som stundom uppstått – och uppstår – mellan flyktingar och mot-tagarländers befolkningar i senare tider.

Hornacheros fördrevs även från Salé, men nu var moriskerna intill döden trötta på att flytta från den ena orten till den andra. Följaktligen blev de kvar i trakten och byggde en egen fästning, en kasbah, vid byn söder om flodmynningen. Eftersom hornacheros var många och driftiga växte bosättningen på kort tid ut till en stad, den nuvarande marockanska huvudstaden Rabat, dit andra morisker var välkomna. Det gick så långt att en stor grupp andalusiska morisker en tid senare grundade en egen grannbosättning som stundom låg i fejd med den fästning som byggts av hornacheros.

Under det sekel som följde satte Rabats och Salés sjö-farare skräck i Nordatlanten, med räder ända till Island, och de försvagade kraftigt den spanska monarkins möjlighet att agera till sjöss. För Marocko, vars befolkning inledningsvis varit fientlig till flyktingarna, blev de guld värda. Att detta land mot slutet av 1600-talet framstod som ett starkt nordafrikanskt imperium berodde delvis på dessa korsarers verksamhet. Sjörövarna drog in betydande inkomster till staten.

Moriskernas flykt till Nordafrika var inte den enda stora flyktingströmmen från 1600-talets Europa. Minst lika betydande var hugenotternas emigration från Frankrike efter 1685. Orsaken var även i detta fall religiös förföljelse. Genom ediktet i Nantes 1598 hade den franske kungen Henrik IV tillerkänt de franska protestanterna, ”hugenotterna”, religionsfrihet och vittgående politiska rättigheter. Hans efterträdare på tronen hade emellertid steg för steg frångått 1598 års principer, och genom ediktet i Fontainebleau 1685 upphävde Ludvig XIV fullständigt de privilegier hugenotterna åtnjutit. Protestantiskt religionsutövande kriminaliserades. Samtliga barn till hugenotter skulle från och med nu gå i katolska skolor och uppfostras till att bli katoliker. Trots att det var förbjudet för hugenotterna att emigrera sökte sig stora flyktingströmmar till England, Neder-länderna, Schweiz, Tyskland och Skandinavien, till och med till Nordamerika och Sydafrika.

Det samlade antalet illegala emigranter från Frankrike efter 1685 är okänt, men det rörde sig om minst tvåhundra-tusen människor, troligen betydligt fler. För Frankrike var hugenottemigrationen en katastrof. Mängder av framstående intellektuella samt driftiga handelsmän och hantverkare lämnade landet. Mottagarländerna vann: de fick ett stort tillskott av välmotiverade människor som aktivt bidrog till att bygga upp kultur- och näringsliv under 1700-talet.

I flertalet västeuropeiska länder liberaliserades under påföljande sekler de lagar som gjorde livet outhärdligt för folk med religioner och sedvanor som avvek från majoritetsbefolkningarnas. Så var dock inte fallet i Östeuropa, där omfattande flyktingströmmar drevs fram av såväl folkliga förföljelser som statliga beslut. Fler än två miljoner judar uppskattas ha emigrerat från Ryssland mellan 1880 och 1920 – hellre än att hunsas och kanske dödas under de storskaliga pogromer som kännetecknade tsarväldets sista decennier valde de att fly västerut, inte sällan ända till USA.

I och med att Balkankrigen åren 1912–13 resulterade i att Sydösteuropas politiska karta ritades om blev 800 000 människor tvungna att flytta från städer och byar där deras förfäder levt i hundratals, rentav tusentals, år. När armenier och assyrier i Osmanska riket hotades av total undergång i första världskrigets folkmord flydde mer än en miljon till grannländerna. Efter de omvälvningar som följde på ryska revolutionen 1917–18 tycks omkring en och en halv miljon människor ha lämnat det krigshärjade Ryssland.
För att hantera det växande problemet inrättades år 1921 en särskild avdelning, ett flyktingkommissariat, inom ramen för NF (Nationernas förbund), med norrmannen Fridtjof Nansen som förste ledare. Allt sedan dess har NF och dess efterträdare FN försökt råda bot på flyktingproblemet, men utan att kunna påverka händelseförloppet mer än marginellt. De typer av flyktingströmmar som framkallades av första världskriget hade kommit för att stanna. 1900–talet har bevittnat mängder av lika stora, och större, tragedier. Redan 1923 tvingades en och en halv miljon greker lämna Turkiet för nya hem i Grekland, som i sin tur fördrev en halv miljon muslimer till Turkiet.

Sedan nazisterna tagit makten i Tyskland 1933, och i synnerhet efter ockupationen av Böhmen och Mähren 1939, flydde hundratusentals människor, framför allt tjecker och judar. Efter andra världskriget tvingades tolv miljoner människor lämna sina hem i före detta östra Tyskland – som nu annekterades av Sovjetunionen och Polen – för att få nya bostäder i ett Tyskland som till råga på allt var sönderbombat. Ett par år senare drevs mellan tolv och fjorton miljoner människor på flykt till följd av gränsdragningen mellan Indien och Pakistan. Mellan en kvarts och en halv miljon människor dog i de massakrer och strider som sammanföll med flyktingströmmarna. Exemplen kan mångfaldigas.

I flertalet historiska fall har flyktingproblemen varit av temporär natur. Efter några års trauma har flyktingarna antingen återvänt till sina hemländer eller kunnat bygga upp nya liv som medborgare i mottagarländerna. Men undantag finns, och de har tenderat att bli allt fler i takt med att konflikterna blir svårare att lösa – det finns exempelvis mängder av permanenta flyktingkatastrofer i dagens Centralafrika.

Den hittills största varaktiga flyktingkatastrofen är den som drabbade palestinierna efter utropandet av staten Israel. Under kriget mellan Israel och arabstaterna 1948 flydde 711 000 av de omkring 900 000 palestinier som vid denna tid levde i det område som kom att lyda under israelisk regim. Efter det israeliska maktövertagandet på Västbanken 1967 flydde ytterligare trehundratusen, främst till Jordanien. Parternas oförmåga att sluta fred gjorde att flyktingkatastrofen blev permanent. Enligt FN:s beräkningar uppgår de palestinska flyktingar som i dag lever utanför Israel/Palestina till nästan fem miljoner människor.
Dimensionerna på dagens svåra flyktingsituation är – som framgått ovan – ingen historisk nyhet. Även om de nu aktuella siffrorna för svenskt flyktingmot-tagande är ovanligt höga räcker det med en hastig blick på vår 1900-talshistoria för att det ska bli uppenbart att vi har tagit emot hundratusentals hjälpsökande människor även före de senaste decenniernas flyktingvågor.

Det började redan vid ryska revolutionen, då omkring tusen män och kvinnor sökte sig till Sverige för att undslippa den unga kommunistdiktaturens fasor. Vid samma tid flydde deras politiska motsatser, några tusen ”röda” från inbördeskrigets Finland, även de till Sverige.

Under andra världskriget evakuerades tusentals män, kvinnor och barn från Finland – först så kallade krigsbarn, mot slutet av kriget mängder av nordfinska familjer som hotades av svält och död när den tyska armén plundrade sig västerut under reträtten.

Förvisso återvände majoriteten av dessa flyktingar senare till hemlandet, men en stor del av de 38 000 balter som flydde till Sverige 1944 och de drygt trettiotusen före detta fångar från tyska koncentrationsläger som anlände på-följande år blev kvar.

Flyktingströmmarna fortsatte att leda människor till svensk mark under efterkrigstiden. Efter den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956 mottog Sverige omkring åtta-tusen flyktingar. I samband med militärkuppen i Grekland 1967 anlände femtusen greker, efter militärkuppen i Chile 1973 sjutusen chilenare. År 1968 kom tvåtusen polacker och lika många tjecker. Cirka sjutusen assyrier
(syrianer) anlände från Turkiet 1976, femtusen båtflyktingar från Vietnam 1979, och så vidare.

Bortsett från dessa mer kända flyktingvågor förekom det hela tiden en spontan flyktinginvandring, till exempel amerikanska desertörer från Vietnamkriget eller flyktingar från krigen i Kurdistan och Libanon. Därtill kommer att Sverige sedan länge accepterat så kallade kvotflyktingar, vilka tagits ut i samarbete med FN:s flyktingkommissarie, UNHCR, för att kollektivt överföras hit från internationella flyktingläger.

Det bör poängteras att efterkrigstidens flyktingmottagande tidsmässigt sammanfaller med den största utveckling inom ekonomi och välfärd som det svenska samhället någonsin upplevt. Detta är ingen slump. Invandringen spelade en viktig roll för att expansionen skulle fungera. Faktum är att Sverige aktivt uppmuntrade immigration och mottog hundratusentals arbetskraftsinvandrare, främst från Finland men också från länder som Jugoslavien, Grekland och Turkiet. Flertalet flyktingar kom i praktiken att få en arbetslivshistoria som påminde om dessa immigranters. Eftersom de behövdes i fabriker och på kontor integrerades de i samhället. Sedan är det en annan sak att långt ifrån alla fick jobb som motsvarade den utbildning och kompetens de hade med sig från ursprungsländerna.

Sett i efterhand måste efterkrigstidens flyktingar betraktas som en svårligen överskattbar resurs. Sverige fick ständiga tillskott av nya medborgare som bidrog till tillväxten och gav färska kulturella impulser till allt från mat- och restaur-angutbud till medievärld och politik. Likheten med hugenott-immigrationen på 1600-talet till länder som England och Preussen är slående.

Flyktinginvandringen var alltså ett väletablerat fenomen när antalet människor som sökte skydd i Sverige kraftigt började öka kring 1985. Från att i början av 1980-talet ha uppgått till tretusen per år steg siffran till tjugotusen årligen mellan 1987 och 1990; allt som allt sökte omkring 120 000 människor asyl i Sverige åren 1985–90.

Förändringen var inte unik för Sverige utan gällde hela Västeuropa. Under första hälften av 1990-talet fortsatte flyktingströmmarna, huvudsakligen på grund av krigen i det forna Jugoslavien (enbart 1993–94 anlände 80 000 asylsökande), för att därefter sjunka till jämförelsevis låga nivåer under 1990-talets andra hälft.
Inget av detta borde vara okänt. Otaliga nu levande svenskar minns ovannämnda händelser. Likväl talas det nästan aldrig om dem. Trots den stora flyktingimmigrationen under halvseklet mellan 1940-talet och 1990-talet förekommer dessa människor sällan i nutida debatt. Vårt historiska minne är kort. När flyktingar diskuteras i dag handlar det nästan uteslutande om folk som sökt sig till Sverige efter det senaste millennieskiftet, då de asylsökande har uppgått till omkring trettiotusen per år.

Siffrorna är höga, men som synes utgör dagens flyktingpolitik inget radikalt brott mot det förflutna. Vi har haft en i allt väsentligt generös politik mot hjälpsökande främlingar ända sedan andra världskriget. Däremot finns det en markant skillnad vad beträffar flyktingarnas ursprung. Före mitten av 1980-talet var flertalet människor som sökte sig till Sverige européer och latinamerikaner. Därefter har antalet icke-västerlänningar ökat markant. Många flyktingar har kommit från länder som Etiopien, Somalia, Eritrea, Afghanistan, Irak, Iran och Syrien.

Orsaken är inte att dessa länder först nu har drabbats av krig utan att världen har blivit mindre i svallvågorna av globaliseringen och den tekniska utvecklingen. För ett sekel sedan kunde ingen flykting från Mellanöstern ta sig tvärs genom Europa för att söka skydd i Sverige. I dag är det möjligt, och för den som inte har något annat val än att ge sig ut på havet eller vägarna för att slippa död eller svält framstår livet som flykting i det välmående Väst- och Nordeuropa som ett osäkert men naturligt alternativ.

Även vi borde, sett ur historiskt perspektiv, ha ett lätt val framför oss. All vår erfarenhet visar på att flyktingar, om de integreras i mottagarlandet, långsiktigt skänker betydande bidrag till näringsliv och kultur. Det är tragiskt att det finns starka folkliga opinioner i rika EU-länder, vilka använder både rasistiska och ekonomiska argument för att blockera för hjälpsökande att nå fram till tryggheten och säkerheten.

Problemet är att vi människor alltför ofta vänder ryggen till det förflutna och fördomsfullt tackar nej till existerande kunskaper. Om vi däremot tillåter historien att vara en guide till vårt agerande ter det sig naturligt vad som måste göras. Flyktingar bör välkomnas, tas om hand, stödjas och integreras i samhället. Allt annat agerande är uttryck för såväl intellektuell som moralisk fattigdom.
Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet och författare.