Romantiken – en flykt in i en annan värld
Romantikerna i början av 1800-talet tog avstånd från upplysningstidens rationalitet och de politiska rörelserna i franska revolutionens spår. Man flydde in i sagornas, mystikens och de individuella känslornas värld.
Stilla betraktande av naturfenomen är ett av romantikens favoritmotiv.
Fakta om romantiken
Romantiken var en epok som brukar dateras från 1790-talet till 1800-talets mitt. Romantiken som epok är framför allt relevant inom konst-, vetenskaps-, litteraturhistoria och filosofihistoria.
Under denna tid vände man sig mot det upplysningen och 1700-talsrationalismen stod för. Istället för rationalitet, naturvetenskap och tron på människans förnuft började man nu dyrka känslorna, sagorna, den gudomliga naturen och mystiken.
Romantiken är ett dimmigt begrepp som alltid tenderar att svämma över. Den amerikanske historikern Arthur J Lovejoy menar att romantiken är mångskiftande, den innefattar ”a whole series of intellectual fashions”. I dagligt tal är ordet helt utslätat. Mest syftar man på kärlekslivet och dess yttringar i motsats till den råa sexualdriften. Det kan också handla om ytliga musik- eller naturupplevelser.
Romantikbegreppet ligger nära ordet nostalgi, som i uttrycket vilda västern-romantik. Ordet kan också ha en nedsättande klang och blir då liktydigt med ”orealistisk”, ”verklighetsfrämmande” och liknande.
Men det historiska begreppet har naturligtvis en djupare dimension. Ursprungligen kommer ordet från ”romans”. Under tidig medeltid var detta benämningen på legender eller äventyrsberättelser om hjältemodiga riddargestalter.
De väckte stort intresse under romantikens epok, som brukar dateras från 1790-talet till 1800-talets mitt. Redan i dessa medeltida sagor har vi det ovanliga, det fantastiska och drömlika, som den moderna romantiken gjorde sig känd för. Allt detta fick ett dittills oöverträffat svängrum hos denna rörelse.
Reaktion mot upplysningen
Det är bekvämast att få grepp om romantiken genom att se vad den vände sig mot. Den var en reaktion mot allt det som upplysningen och 1700-talsrationalismen stod för. Den var antirationalistisk, antimaterialistisk och i viss mån anticivilisatorisk. Den brydde sig inte så mycket om objektet som det gällde att studera utan framhävde individens subjektiva, spontana och känslomässiga upplevelser.
Hade Carl von Linné varit romantiker, skulle han inte noggrant ha beskrivit sina växter med deras ståndare och pistiller utan återgett sina egna osorterade känsloupplevelser inför dem.
I Rousseas anda
Rousseaus ande svävar över den romantiska längtan till det naturliga, det folkliga, det enkla och primitiva – först hos folkvisesamlaren Herder och hans discipel Goethe, sedan hos romantikerna Ludwig Thiek, Clemens Brentano och andra. I hela Europa fräschades gammal folklore och gamla folksägner upp. Understundom gjordes rena uppdiktningar, grava manipulationer eller förfalskningar (så kallad kenotisk strategi).
Romantikerna var också psykologer: undermedvetna och okontrollerade själsliga processer vävs in i deras framställningar. Freud tyckte sig ha stor nytta av att studera romantikernas verk.
Romantiken lyfte lyriken
För såväl lyriken som berättandet innebar romantikens skrivsätt en enorm frigörelse genom sitt fria språk, sina djärva sinnebilder, sina oförutsägbara handlingar – det sistnämnda i en sådan grad, att romantiken kan sägas ha ställt växlarna för senare tiders deckarlitteratur. Romantikerna var mästare i att strukturera intriger!
Det tyska sagoberättandet hade då sina glansdagar. Bröderna Grimm skapade sina odödliga verk, de som sedermera blev underlag för Disneys tecknade filmer. Älvor, sjöjungfrur, jättar, vättar och andra märkliga väsen dök upp igen efter att upplysningsmännen schasat bort dem.
En dragning åt det ockulta präglade romantiken. Spökhistorier och övernaturliga ting var något som särskilt E T A Hoffmann frossade i. Det sades att han själv hade svårt att somna efter att ha frammanat sina gräsliga figurer! Mary Shelleys Frankensteins monster är ett annat och bestående arv från denna skräckromantiska genre.
Historien idealiserades
Något som verkar aktuellt för oss är romantikens intresse för historien. Upplysningstidens intellektuella var inte heller ointresserade av historien, men de ville gärna strukturera sin kunskap hårt och i detta liksom i andra sammanhang dra lärdomar, som de kunde meddela åt andra.
Hos romantikerna fick historien ett egenvärde – låt vara manipulerat. Här var Herder en vägvisare när han skrev att varje historisk epok måste bedömas utifrån sina egna premisser och inte enbart ur samtidens perspektiv. Liksom i dag uppvärderades medeltiden. Myter och legender viftades inte bara bort utan testades på vad de hade att ge.
I den romantiska konsten – som hos Caspar David Friedrich – är ruiner, och då främst kyrko- eller klosterruiner, mycket uppskattade. Man byggde på fullt allvar konstgjorda ruiner i slottslandskap, en motsvarighet till den litterära historierekonstruktionen. Den medeltida gotiken idealiserades och rekonstruerades, i England lanserades ”The Gothic Revival”.
Historien blev ett område där den romantiska fantasin, drömmen och sagoartade utsmyckningar verkligen kunde få breda ut sig. Samtiden uppfattades inte som tillräckligt inspirerande.
Romantikerna sökte idealsamhället
Berättelser ur historisk tid eller konstverk med historiska motiv var alltså vanliga, men uppmärksamheten riktade sig också mot det exotiska, mot det geografiskt och inte bara tidsmässigt avlägsna. Flera av romantikerna intresserade sig för indisk, persisk och kinesisk litteratur, och orientaliska motiv var vanliga i den romantiska bildkonsten.
För Novalis, upphovsmannen till romantikens symbol, den blå blomman, blev ”allt som finns långt borta till poesi”. Det fanns en viss målmedvetenhet i detta: man ville i historiskt eller geografiskt fjärran miljöer finna ett idealsamhälle, ett harmoniskt ”oskuldsreservat”, som blixtartat speglade människans dröm om sig själv som helgjuten individ, opåverkad av den inre splittring som kännetecknade den moderna varelsen.
Svärmade för fornnordisk mytologi
Även det gamla Norden kunde tjäna som tillflyktsort för sådana illusioner.
I Tyskland svärmade man för den fornnordiska mytologin med dess vilda barbari. Eddadikter, skaldesång och annan fornkonst blev stilbildande för den tyska romantiken. I de skandinaviska länderna tog man tacksamt emot hyllningen.
Via den norske naturvetenskapsmannen Henrik Steffens, som umgicks i den förromantiska kretsen i Jena och var stor anhängare av Friedrich von Schellings naturfilosofi, stimulerades dansken Adam Oehlenschläger till egna försök, där fornnordiskt svärmeri och tyskimporterad romantik förenades. Det ryktbaraste exemplet är hans ode Guldhornene.
I Sverige bildades 1811 Götiska förbundet med namn som Geijer och Tegnér. Här bjöds samma kompott som hos Oehlenschläger (låt vara att den konservative Tegnér inte var någon brinnande entusiast för tysk romantik, sådan den kom till uttryck hos efterbildarna Atterbom och Stagnelius).
Amalia von Helvig i central position
En betydelsefull förmedlarroll vad gäller Sverige spelade tyskan Amalia von Helvig, som var gift med en officer i svensk tjänst. Hon introducerade den tyska romantiken i Sverige. Omvänt gjorde hon tyskarna bekanta med samtida svensk diktkonst. Bland annat översatte hon Tegnérs Frithiofs saga, som blev mycket uppskattad i Tyskland.
Inom det romantiska dresdenmåleriet ser man också en korsbefruktning mellan nordiskt och tyskt. Man talade om ”die Nordländer”, en term som hade en vid betydelse, då den inbegrep norrmannen Johan Christian Dahl men också Caspar David Friedrich och Philipp Otto Runge, vilka växte upp i Svenska Pommern. Alla dessa målare hade studerat vid den berömda konstakademin i Köpenhamn.
Romantiken apolitisk rörelse
Som politisk-historisk företeelse är romantiken svår att kategorisera. I stort var det en apolitisk företeelse. Den kunde till och med vara antipolitisk: Justinus Kerner skrev att ”politiken är all sann poesis död”, och han beklagade att revolutionärernas trummor och trumpeter överröstade trastarnas och näktergalarnas ljuva sång. Friedrich Schlegel talade omvänt om historiens och filosofins död, det som ”blir kvar” är bara poesin.
Denna attitydyttring leder gärna tankarna till vår egen tidsepok, den som inträdde efter 1990, då en allmän ideologitrötthet bredde ut sig. För romantikerna, särskilt i hemlandet Tyskland, var besvikelsen över franska revolutionens efterspel betydande. Redan Schiller – som av den franska nationalförsamlingen utnämndes till fransk hedersmedborgare – uttryckte sin avsky och besvikelse över den otyglade terror revolutionärerna bedrev.
Efter hans död 1805 fick tyskarna nya erfarenheter i och med de napoleonska härarnas framfart. Flera av den tyska romantikens förgrundsgestalter var till en början lågande anhängare av den franska revolutionen. Men de avföll senare, särskilt Friedrich Schlegel, som kom att gå reaktionären Metternich tillhanda.
Naturen i förgrunden
Besvikelsen över verklighetens våldtäkt på de sköna tankarna ledde till att många vände sig inåt; bara poesin återstod. Romantikerna gav underbetyg åt den verklighet de hade upplevt under sin mansålder och vände sig bort från den. En liknande tendens kan man se i dag hos New Age-rörelsen och hos cyberfolket som skapar sin egen virtuella realitet.
Men romantikerna ägde inga datorer. Naturen fick ersätta det påträngande, obehagliga människosamhället. Det är intressant att se att flera av jenakretsens förgrundsgestalter hade en naturvetenskaplig utbildning: Friedrich von Hardenberg (Novalis) var gruvinspektör och Schelling hade studerat fysiologi, medicin och matematik i Leipzig.
De liksom vi levde i ett politisk-idémässigt vakuum. Och liksom i dag då miljön står i fokus stod naturen i förgrunden, det vill säga människans förhållande till den, snarare än till sitt omgivande samhälle.
Ørsted, vetenskapen och poesin
I romantiken upphävs gränserna mellan vetenskap, filosofi och poesi. De utgör olika sätt att förstå verkligheten men ses som komplement till varandra. En typisk representant för detta tänkande var den danske fysikern H C Ørsted, elektromagnetismens upptäckare. I sina naturfilosofiska skriverier hävdade han att i de fenomen man kunde iaktta och analysera fanns en sammanhängande, osynlig princip som var gemensam för allt liv.
Den framväxande naturvetenskapens specialiseringsiver och den moderna medicinen med dess brist på helhetssyn är ur romantikens perspektiv en styggelse. Detta organiska credo lade gärna en grund för en konservativ samhällsuppfattning, ty det mänskliga samhället är en naturväxt, som man inte får peta på hur som helst. Personen, och inte ideologin, träder i förgrunden. Det viktiga är vad människan är, inte vad hon anser, och politiska program och författningar utgör inga rättvisegarantier.
Shelley gisslade industrisamhället
En uttalad samhällskritik på romantisk grundval kan man tala om i England, där författarna Percy B Shelley, Thomas Carlyle och Walter Scott gisslade industrisamhällets framväxt. De inledde en kritiktradition som blev mycket tydlig och långvarig i industrialismens ursprungsland.
Adam Müller, den av de tyskspråkiga romantikerna som mest intresserade sig för samhällsfrågor, tog intryck av den kritik som riktades mot industrialismen i England. Müller ville att man skulle återgå till ett förindustriellt samhälle av närmast medeltida karaktär. Begrepp som alienation och reifikation (arbetskraftens varukaraktär) fanns redan i hans tänkande och kom att utvecklas vidare av den unge Karl Marx.
Den marxistiske litteraturkritikern Georg Lukácz lovordade romantikerna för insikter som dessa. Men en annan marxist, Robert Minder, står för den avvisande hållning som ”betongmarxister” intog till den världsfrånvända romantiken. Sedan gjorde socialisterna anspråk på att kunna skapa ett mänskligare samhälle utan att offra industrisamhällets välsignelser. Men de lyckades misshandla miljön ännu värre än kapitalisterna. Där är vi tillbaka hos romantikern Müller.
För romantikerna var uppenbarligen livskvalitet viktigare än levnadsstandard.
Romantiken och flower power-rörelsen
Man har också talat om romantikens efterdyningar i 1960- och 1970-talens flower power-rörelser. Ett kännetecken är romantikernas avoghet mot materialistiska kälkborgare, mot de ohistoriska, oreflekterande nutidslevarna. Det vardagliga livet med dess jäkt och beskäftighet ger mest frustrationer och heller inte mycket utrymme för kontemplation. I sitt poem Nattvandringen drabbas P D A Atterbom av en sådan insikt: ”Allt, som tjusat och bedragit mig, gycklar då, likt moln, förbi min stig.”
Det var bland annat därför som naturen tjänade som romantikernas tillflyktsort. Alltid är en romantiker på flykt bort. Vandrarmotivet är vanligt i romantisk poesi, som vi ju kan höra i Schuberts sånger: ”Wo du nicht bist, ist das Glück” (Där du inte är, finns lyckan).
Det finns också en sorts dödslängtan hos romantikerna, men den handlar om att vi måste bli vän med döden. Döden ”ändrar oss i livet”. Det var ett motiv som var särskilt aktuellt hos Novalis, vars purunga förälskelse Sophie dog i tuberkulos vid femton års ålder. Som individer har vi ju både ett liv och en död, vilket är en viktig insikt.
Mer konservativ än progressiv
Som tidigare antytts är det ett vanskligt företag att plöja ner romantiken i den politiska historiens fåra. Efter 1815 är det dock tydligt, att romantikerna stod politiskt närmare ett konservativt tänkande än ett progressivt.
Under och efter andra världskriget blev det bland en del av Nazitysklands motståndare populärt att ställa hela den tyska kulturhistorien mot väggen. Inte minst romantikerna råkade illa ut, de betraktades som föregångare till nazisterna.
Det är ett hårdraget och ohistoriskt resonemang.Visserligen kan man se Tyskland som romantikens kärnland, men det var då ett annat Tyskland än 1933. Och romantiken var omhuldad i hela Europa.
Det fanns emellertid, speciellt hos de tyska romantikerna, en skeptisk inställning till att man kunde konstruera ett rättvist samhälle via demokratiska kontrakts- eller maktfördelningsmodeller. Detta västeuropeiska tänkande tedde sig verklighetsfrämmande för dem. Utvecklingen efter den franska revolutionen tjänade inte som en rekommendation.
I väst har man därför gärna uppfattat den tyska romantiken som antiindividualistisk, politiskt auktoritär och nationalistisk. Men inom de nationalistiska kretsar som blev tongivande i det enade, allt mäktigare Kejsartyskland efter 1871 uppfattades romantikerna inte som några givna referenspunkter.
Kraftig kritik från höger
Den chauvinistiske historikern Heinrich von Treitschke var klart fientlig mot dem. Han menade harmset att de efter klassikerna fortsatte att underbygga bilden utomlands av Tyskland som ett land för ”diktare och tänkare” utan någon politisk betydelse som nation – något som Treitschke och hans gelikar såg som högst angeläget.
Romantikerna med sin längtan till något töcknigt fjärran var inte tillräckligt handlingspotenta för att passa som förebilder för ett dådkraftigt, dynamiskt och självmedvetet Tyskland.
Redan 1870, året då fransk-tyska kriget började, fastslog en tysk kritiker att romantiken rentav företrädde ”allt overkligt och väsenslöst” samt ”allt som inte är livskraftigt och som inte förtjänar att leva”.
Statsrättsteoretikern Carl Schmitt, vars tänkande hade stort inflytande på de antidemokratiska strömningarna i weimarrepublikens Tyskland, klandrade romantikerna för deras ”avgudande av individualiteten” och yttrade något nedsättande att romantiken kunde förenas med ”de mest olikartade politiska tillstånd och motsatta filosofiska teorier”.
Samma romantikskepsis återkom på 1930-talet. Det är långtifrån säkert att nazisternas ”litteraturkännare” visste var de hade romantiker som Thieck eller Novalis, vilken en gång yttrade: ”Tyskhet är kosmopolitism blandad med den kraftigaste individualitet.”
Romantiken och religionen
Det fanns hos några romantiker också en dragning till katolicismen, och flera av dem konverterade dit från den torra, statsdirigerade luthertron. Denna innerlighetsorienterade katolicism låg ganska fjärran från de nationalistiska strömningarna i Tyskland under 1800-talets första hälft och smälte istället samman med ett europeiskt tänkande, tydligt uttryckt i Novalis skrift Kristenheten eller Europa. Detta kan inte ha tilltalat den antikatolske Bismarck och knappast heller nazismens chefsideologer, för vilka Tyskland var alles.
Vad romantikerna över huvud taget stod för kan ingen formulera utan att tillfoga en rad undantag och nyanser. Man kan, som den danske litteraturforskaren Bjørn Ekmann, avstå från att sätta stämplar och istället säga: dessa problem sysselsatte sig den romantiska generationen med. Romantikerna är rörliga, de växlar ståndpunkt. Deras idéer kan skilja sig inbördes.
Istället för etikettering är det mera fruktbart att fokusera de problem eller de frågeställningar som romantikerna kämpade med: individens frigörelse eller behovet av tillhörighet; verkligheten som hinder eller som möjlighet; kärlekens väsen; livets förhållande till döden, andens till materien och mycket annat som ju vi också grubblar över i dag. Och hos romantikerna finns en underström av vemodig resignation inför den krassa, konkreta verkligheten. Som Erik Johan Stagnelius skaldar:
Publicerad i Populär Historia 4/1998
