»Slavar på Afrikas västkust, 1833». Målning av François Auguste Biard (1798–1882).

© Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå

Slavhandeln över Atlanten

Minst elva miljoner afrikaner skeppades som slavar över Atlanten åren 1450–1900. Lidandet ombord föregicks av klaustrofobisk väntan i trånga baracker. Den grymma triangelhandeln ledde till att enorma rikedomar samlades i de europeiska handelshusen.

29 juli 2008 av Dick Harrison

År 1731 sände Suleyman sin 29-årige son Yuuba Jaalo på en affärsresa med två tjänare. Suleyman och Yuuba tillhörde fulanifolket och levde i riket Bundu i Västafrikas inland. Syftet med resan var slavhandel på marknaderna vid Gambiafloden. Suleyman ville att sonen skulle sälja två slavpojkar och köpa varor, bland annat papper, för vinsten.

Vid tidpunkten för färden var Yuuba en rik man med egna marker och boskap, tre hus, 18 tjänare, två fruar och tre barn. Yuuba hade goda skäl att vara nöjd med livet. Men nu fick han problem. I marknadsstaden Kau-Ur mötte Yuuba kapten Pyke, befälhavare på det brittiska slavskeppet Arabella. Pyke kom närmast från Gillyfreefaktoriet vid byn Jufureh där britterna hade en bas. Yuuba erbjöd honom sina två slavar, men de lyckades inte komma överens. Alltså drog Yuuba vidare och sålde dem till en annan köpare. Under återfärden övermannades Yuuba av sju eller åtta malinkekrigare. Malinkefolket var fiender till fulanifolket. De rakade av Yuubas hår och förde honom till kapten Pyke, som glatt inhandlade honom. Pyke lät Yuuba förhandla om friköpande, men fadern levde så långt bort att budet om sonens belägenhet inte hann fram i tid.

Tillsammans med hundratals olycksbröder skeppades Yuuba över Atlanten. När Arabella lagt till i Annapolis i Maryland såldes Yuuba vidare för 45 pund. Han fick ett nytt namn, Simon, och sattes att arbeta på en tobaksplantage. Eftersom han var okunnig om geografin blev han gripen när han sökte rymma. Här hade historien kunnat sluta, men Yuuba gav inte upp. Eftersom han hade fått en god muslimsk utbildning och kunde skriva på arabiska författade han ett brev till sin far, i vilket han redogjorde för sin olycka. Han bönföll fadern att lösa ut honom ur slaveriet. Brevet hamnade efter många turer i England, där det översattes och blev föremål för stort intresse. James Ogle­thorpe, som var medlem i handelskompaniet Royal African Company, lät friköpa Yuuba för 45 pund och inskeppa honom till London. Här gjorde Job ben Solomon – som han kallades – stor succé. Han charmade sina värdar och fick audiens hos kungen.

År 1734 återkom Yuuba Jaalo till Väst­afrika under betydligt behagligare omständigheter än när han skeppats därifrån. Men Royal African Company hjälpte inte Yuuba på grund av hans charm. Kompanidirektörerna ville tjäna pengar. De insåg att Yuuba var gjord av samma skrot och korn som de själva. Han var ju slavhandlare. Alltså kunde han komma till god nytta i handelskriget mot fransmännen vid Senegalfloden. De räknade helt rätt. Yuuba Jaalo gjorde vad han kunde för att främja den brittiska slavhandeln gent­emot den franska. Fransmännen svarade med att fängsla Yuuba när han i juni 1736 dök upp i Fort Saint-Joseph, en fransk utpost i inlandet. Det säger mycket om de afrikanska slavhandlarnas inbördes solidaritet att de omedelbart bestraffade fransmännens övergrepp med handelsbojkott. Först när Yuuba frigetts ur fångenskapen kunde den franska slavhandeln återupptas. Det enda unika med Yuuba Jaalos historia är huvudpersonen. Yuuba var så formidabelt skicklig, alternativt tursam, att han frigavs – och ånyo började köpa och sälja slavar. I övrigt är historien en mycket typisk illustration av hur det gick till i Västafrika på 1700-talet. Detta var mitt under den transatlantiska slavhandelns storhetstid. Både europeiska och afrikanska köpmän profiterade på att plantageägarna i Amerika efterfrågade arbetskraft från Afrika. Mängder av slavskepp lade till vid öar och flodhamnar. Krigsfångar och skuldslavar fördes i karavaner till marknader i inlandet och vid kusten, där de bytte ägare flera gånger för att slutligen bjudas ut på auktion i Brasilien, Västindien eller Nordamerika. En envis myt gör gällande att afrikanerna var renodlade offer och européerna renodlade skurkar. Detta är inte sant. Det fanns vinnare och förlorare på alla kontinenter. Förlorarna var slavarna, sjömännen, kontraktsarbetarna och alla andra vars arbetskraft hänsynslöst utnyttjades oavsett vilken hudfärg de hade. Handelshusen i Europa var vinnare, men det var också plantageägarna i Nya världen, mellanhänderna vid afrikanska kusten och de afrikanska krigsherrar och kungar som sände iväg karavaner.

Yuuba Jaalo var en av tusentals afrikanska köpmän som profiterade på handeln. Slaveriet accepterades av alla. En och annan läsare känner måhända igen flod- och ortnamnen i Yuuba Jaalos historia: Gambia, Jufureh, Annapolis. De förekommer också i den berömda TV-serien "Rötter", efter Alex Haleys bok med samma namn. Haleys förfader och bokens huvudperson Kunta Kinte kom just från dessa trakter, förslavades även han på 1700-talet och skeppades liksom Yuuba till Annapolis. Även Kunta Kinte såldes till en plantage­ägare, försökte rymma och greps. Men det finns en stor skillnad mellan de båda berättelserna. I TV-serien möter vi ett Afrika där slaveri knappt existerar. Byborna i Jufureh är fria bönder i ett paradis. I själva verket var samhället en slavhandelsbas vars invånare samarbetade med britterna. De män som tillfångatog Yuuba Jaalo tillhörde samma folk som Kunta Kinte, malinke – de kan mycket väl ha varit hans släktingar. ”Paradiset” var i själva verket ett helvete. Hur blev det så här? Varför skeppades Yuuba Jaalo, Kunta Kinte och många andra afrikaner över Atlanten?

Det finns två rötter till tragedin, en ekonomisk och en epidemiologisk. Vi börjar med den ekonomiska. Under medeltiden var socker en exklusiv krydda som endast förmögna européer haft råd att införskaffa från Främre Orienten. På 1300-talet började sydeuropeiska godsägare anlägga sockerodlingar på Medelhavets öar, men det dröjde till de portugisiska upptäcktsresorna på Atlanten innan odlingen sköt fart på allvar.

Madeira, Kap Verdeöarna och São Tomé var obebodda när Portugals sjöfarare tog dem i besittning på 1400-talet. I synnerhet Madeira var perfekt för sockerodling. Men var skulle man hitta arbetare? De europeiska bönderna ville inte flytta dit. Lösningen blev att köpa slavar i Afrika. Portugiserna stiftade bekantskap med afrikanskt slaveri när de letade efter guldhandlare längs kusten. På 1400-talet lärde de sig både att skaffa slavar för eget bruk av afrikanska köpmän och att idka transitslavhandel mellan olika afrikanska riken.

För att komma åt guld på ”Guldkusten” (nuvarande Ghana) måste de ofta betala med slavar från andra delar av Afrika. Genom att på allvar ge sig in i slavhandeln kom portugiserna över stora mängder ofria som kunde sättas i arbete på tlantöarna. Madeira och São Tomé blev experimentstationer för plantageslaveri.

Sedan kom erövringen av Amerika. Under första hälften av 1500-talet byggde spanska och portugisiska kolonisatörer upp ett imperium på andra sidan Atlanten. Att erövringen gick så snabbt och lätt berodde framförallt på epidemier. Indianerna dog i smittkoppor, mässling och andra sjukdomar som tidigare inte existerat i Amerika. Indianbefolkningen minskade kraftigt, särskilt på de västindiska öarna. Snart stod det klart för kolonisatörerna att den inhemska befolkningen inte på långa vägar räckte till för att få arbetare till de sockerplantager som anlades efter mönster från Madeira. Vad göra? Detsamma som på Madeira och São Tomé: importera afrikanska slavar. Eftersom det var dyrt och omständligt att importera arbetskraft från Afrika dröjde det länge innan alla plantageägare villigt accepterade denna lösning, men när man väl insett att systemet fungerade växte sig den onda cirkeln allt större och blodigare för varje decennium som förlöpte. Under 1500-talet hade portugisiska köpmän monopol på att forsla slavar från Afrika till Amerika, där slavarna såldes vidare längs i förväg fastställda rutter innan de auktionerades ut till högstbjudande.

På 1600-talet bröts monopolet ned av holländare, engelsmän, fransmän, danskar, svenskar och tyskar. Den ena nationen efter den andra skaffade sig amerikanska kolonier, anlade plantager och började importera slavar. När den transatlantiska slavhandeln blomstrade som mest under andra hälften av 1600-talet och under hela 1700-talet ingick den som vital komponent i den så kallade triangelhandeln. Systemet kan ritas in på en världskarta i form av en trekant med Atlanten i mitten. I ena hörnet av triangeln låg Europa, med slavhandlarnas kapital och hemmabaser. I andra hörnet låg Afrika, där den mänskliga arbetskraften köptes av européerna. I tredje hörnet låg Amerika, där slavarna sattes i arbete och producerade den rikedom som gjorde det möjligt för européerna att köpa ännu fler slavar. Slaveriet var triangelhandelns livsnerv, dess bränsle. Den ledde till att europeiska handelshus blev fabulöst rika – det kapital som ackumulerades i Västeuropa var en av grundförutsättningarna för de investeringar som ledde till industriella revolutionen – till att afrikanska kungar och köpmannaorganisationer fick statusföremål och eldvapen som gjorde det möjligt för dem att bygga upp riken och underkuva grannfolk, och till att amerikanska plantageägare kunde sälja socker och rom på en expanderande världsmarknad. Slavhandeln antog helt olika skepnader beroende på omständigheterna. I vissa delar av Västafrika skedde ingen slavhandel alls eftersom de lokala härskarna vägrade delta. De behövde slavarbetskraft för eget bruk och införde exportförbud. I andra delar av Afrika var förhållandet det motsatta: kungariken tävlade och rentav krigade om rätten att leverera slavar till kusten. Så var fallet i nuvarande Angola, det enskilda land som stod för den största slavexporten. Ibland var kusthandlarna beroende av transport av slavar via långa karavaner från inlandet. I andra fall införskaffades slavar genom lokala handelsnätverk som var verksamma över betydligt kortare distanser. Och så vidare – det fanns inget generellt mönster. I skildringar av den transatlantiska slavhandeln brukar författare och filmregissörer främst uppehålla sig vid själva överfarten och de vedervärdiga förhållanden som rådde ombord på båtarna. Allt tyder dock på att väntetiden innan slavarna lastades ombord var ännu värre. Vid ”Slavkusten”, kustområdet vid nuvarande Benin och Nigeria, förvarades slavarna antingen ombord på båtar eller i palissadomgärdade inhägnader på stranden. På Guldkusten fanns veritabla fort, där slavarna inhystes i magasin eller i fuktiga, mörka fängelsehålor. Slavkällaren i Elmina, det äldsta fortet, rymde mellan trehundra och fyrahundra personer. Dödligheten var hög. Under första hälften av 1700-talet förlorade Nederländska Västindiska kompaniet mellan tre och fem procent av sina slavar i forten och inhägnaderna. Ibland var dödstalet betydligt högre: år 1705 dog 95 av de sammanlagt 650 slavar som förvarades i Elmina, det vill säga femton procent. I det portugisiska Luanda, den största av alla europeiska handelskolonier i Afrika, kallades de taklösa slavbarackerna quintais. Mellan tvåhundra och fyrahundra slavar trängdes ihop i varje quintal, där de tvingades sitta nakna i veckor eller månader.Ögonvittnen har skildrat hur slavarna sov i sin egen avföring. De stektes av solen, attackerades av tropiska skyfall och kunde inte ens tända brasor för att hålla kylan borta nattetid. Maten begränsades till gröt av mjöl och bönor samt rutten fisk. Vattentillgången var bedrövlig. Stanken från fisk, urin, avföring, spyor, svett och flera dagar gamla lik präglade hela området. I Benguela var det ännu värre. Här omfattade en quintal 17 gånger 17 meter med tre meter höga murar. I detta lilla område trängdes mellan etthundrafemtio och tvåhundra slavar som redan vid ankomsten – efter flera månaders vandring över höglandet – var halvdöda av hunger och törst. Som om inte det räckte brukade portugiserna även hålla grisar och getter i sina quintais. Ingen afrikan kunde ligga raklång. För säkerhets skull hade portugiserna borrat små hål i murarna för att kunna sticka in gevärspipor och öppna eld mot alltför oroliga slavar. Varför tog man inte bättre hand om sina ofria? Ju fler slavar som dog, desto mer pengar förlorade ju slav­ägarna… Svaret på frågan är typiskt för den bisarra logik som rådde i slavhandelns värld. Slavägarna hade inte råd att investera i egen personal för övervakning. De måste överlåta ansvaret på personer som inte hade något intresse av slavarna. Männen som höll uppsikt, piskade bråkstakar och såg till att slavarna fick mat var själva afrikaner, ofta ofria, och de ansträngde sig inte mer än de absolut måste.

Slavhandeln kulminerade på 1700-talet. Betydligt mer än hälften av alla afrikaner som såldes till ett liv i ofrihet drabbades under detta århundrade. Huvudskälet till att det rörde sig om så oerhört många människor var svinnet. Slavarna dog i sådan omfattning att det hela tiden var nödvändigt att importera ersättare. Ett enkelt räkneexperiment, baserat på ögonvittnesskildringar, kan illustrera tragedin: Låt oss anta att 100 personer tillfångatogs i Centralafrika på 1770-talet. Innan karavanen nått fram till den afrikanska inlandsmarknad där mellanhänder köpte upp slavarna hade i genomsnitt 25 av 100 personer avlidit. Resterande 75 lastades ombord på flodkanoter eller tvingades marschera vidare mot kusten. När de ett par månader senare fick syn på Atlanten återstod i snitt 64 av de ursprungliga 100. I slavbarackerna i Luanda eller Benguela skördade liemannen ytterligare sju–åtta människoliv, och minst fem–sex dog på skeppet. Vid ankomsten till Brasilien levde hälften av de slavar som ursprungligen tillfångatagits. Ytterligare några avled kort tid senare i sviter av umbäranden ombord. Därefter vidtog den läro- och anpassningstid på tre–fyra år som krävdes för att afrikanerna skulle bli dugliga arbetare. När den perioden var över återstod endast 28–30 av de ursprungliga 100. Mer än två tredjedelar av de slavar som fängslades i Afrika dog alltså innan de hann göra skäl för sin slavexistens. Väl att märka är beräkningen hypotetisk och generaliserande. I många fall dog betydligt fler. Den transatlantiska slavhandeln kulminerade kring 1800 för att därefter successivt minska i betydelse. (Se separat artikel.) Danmark förbjöd slavhandel 1792 med verkan från 1803. Storbritannien följde efter 1807 och lät brittiska flottan agera polis på världshaven i kampen mot slavhandeln. Det ena landet efter det andra tvingades rätta in sig i ledet och stänga sina slavmarknader. Sverige, som hade gett sig in i slavhandeln på 1640-talet, förbjöd densamma 1830.

De sista stora importörerna var brasilianarna och kubanerna, men i mitten av seklet kapitulerade även de. År 1851 stoppades den brasilianska slavimporten, i mitten av 1860-talet den kubanska. Slavarna ersattes av billiga löne- och kontraktsarbetare, särskilt unga män från Asien, som levde under minst lika usla förhållanden som de ofria föregångarna.

Gustavus Vassas öde

En av de mest gripande skildringarna av livet ombord på ett slavskepp skrevs av Olaudah Equiano, en 11-årig pojke från nuvarande Nigeria som skeppades till Amerika 1756.

När Olaudah Equiano för första gången skådade Atlanten och fördes ombord på slavskeppet fylldes han av skräck. Han var övertygad om att han hamnat i en värld av onda vita andar som skulle koka honom i en kittel. Olaudah svimmade. När han vaknade frågade han de svarta vakterna om han skulle bli uppäten, men de försäkrade honom att så inte var fallet. När en medlem av besättningen gav honom lite sprit fick han våldsamma kväljningar. Något liknande hade han aldrig smakat. Allra värst var det när Olaudah tvingades ner i det stinkande lastrummet. Slavpojken blev så sjuk att han inte kunde få i sig mat. Två sjömän bestraffade hans matvägran genom att upprepade gånger hålla fast, binda och piska honom. Om han kunnat skulle pojken ha hoppat överbord, men relingen var noga bevakad. Dessutom var han så liten att han inte nådde upp. Efter några dagar hörde Olaudah välbekanta ord. Han frågade en man som talade hans eget språk vad som skulle hända dem. Några slavar visste besked. Vi skall föras till de vita människornas land, långt i fjärran, och sättas i arbete, blev svaret. Ingen av fångarna kunde dock räkna ut hur skeppet förmådde röra sig över vattnet. Det var magi, menade flertalet. Medan de väntade på resan över Atlanten vistades slavarna ofta uppe på däck, men när det blev dags för avfärd tvingades samtliga ned i lastrummet. Trängseln, hettan och odören blev värre än tidigare. Olaudah kunde knappt röra sig. Det var så ont om luft att slavarna nästan kvävdes. Eländet förvärrades av kedjorna och av smutsen. Skräckscenen fullbordades av skrik och kvidande från sjuka och döende. Olaudah Equiano mådde så illa att sjömännen till slut lät honom ligga uppe på däck. På grund av sin låga ålder undslapp han kedjorna, men trots detta privilegium avundades han de olycksbröder som dog och vräktes i havet. De var åtminstone fria. En slav som kastat sig i havet fiskades upp och piskades hårt som straff. De vita besättningsmännens grymhet visste inga gränser. Om de fångade stora mängder fisk åt de bara vad de själva hade behov av och slängde resten i Atlanten, trots att slavarna svalt och bönföll om att få del av maten.

När skeppet nådde fram till Bridgetown på Barbados strömmade köpmän och plantageägare ombord för att inspektera slavarna. Återigen trodde Olaudah och många av hans olycksbröder att de skulle bli uppätna. När de kommit i land fördes de till köpmännens slavgård, där de satt fängslade i väntan på försäljning. Olaudah förundrade sig över allt han såg, särskilt husen. De var byggda av tegelstenar och hade mer än en våning. Ingen bostad i Afrika såg ut som dessa hus.

Ett par dagar senare ägde försäljningen rum. På en trumsignal rusade de bullersamma köparna in på gården och valde ut vilka slavar de ville ha. Olaudah berättar att flera bröder som färdats tillsammans på slavskeppet nu hamnade hos olika ägare. Det var hjärtskärande att höra skriken när de slets från varandra. Själv fick han inte stanna länge i Västindien. Några dagar senare skeppades Olaudah Equiano vidare till Virginia i Nordamerika. Nu blev han bättre behandlad än under atlant­överfarten; han fick ris och fett fläsk att äta. Efter ankomsten tillbringade han ett par veckor med att rensa ogräs och samla sten på en plantage medan färdkamraterna såldes en efter en till andra ägare.

Till slut inhandlades Olaudah av den brittiske sjöofficeren Michael Henry Pascal, som förde befäl på ett handelsskepp. Pascal tog med honom till England och gav honom ett nytt namn, det för en svensk läsare välbekanta Gustavus Vassa. Varför? Ingen vet. Kanske var Pascal intresserad av svensk historia. Kanske hade han bara hört namnet av en historieintresserad kollega och tyckte att det lät bra. Till en början vägrade Olaudah bära namnet, men efter några örfilar accepterade han faktum.

Efter flera år som slav köpte Gustavus Vassa sig fri och integrerades i det brittiska samhället. Hans självbiografi, publicerad 1789, blev ett viktigt vapen för abolitionisterna, de eldsjälar som strävade efter att avskaffa Storbritanniens, och i förlängningen hela världens, slavhandel. Under påföljande år föreläste han flitigt på brittiska öarna. Olaudah Equiano alias Gustavus Vassa avled 1797.

Slavhandeln antog helt olika skepnader beroende på omständigheterna. I vissa delar av Västafrika skedde ingen slavhandel alls eftersom de lokala härskarna vägrade delta. De behövde slavarbetskraft för eget bruk och införde exportförbud. I andra delar av Afrika var förhållandet det motsatta: kungariken tävlade och rentav krigade om rätten att leverera slavar till kusten. Så var fallet i nuvarande Angola, det enskilda land som stod för den största slavexporten. Ibland var kusthandlarna beroende av transport av slavar via långa karavaner från inlandet. I andra fall införskaffades slavar genom lokala handelsnätverk som var verksamma över betydligt kortare distanser. Och så vidare – det fanns inget generellt mönster.

I skildringar av den transatlantiska slavhandeln brukar författare och filmregissörer främst uppehålla sig vid själva överfarten och de vedervärdiga förhållanden som rådde ombord på båtarna. Allt tyder dock på att väntetiden innan slavarna lastades ombord var ännu värre. Vid ”Slavkusten”, kustområdet vid nuvarande Benin och Nigeria, förvarades slavarna antingen ombord på båtar eller i palissadomgärdade inhägnader på stranden. På Guldkusten fanns veritabla fort, där slavarna inhystes i magasin eller i fuktiga, mörka fängelsehålor. Slavkällaren i Elmina, det äldsta fortet, rymde mellan trehundra och fyrahundra personer. Dödligheten var hög. Under första hälften av 1700-talet förlorade Nederländska Västindiska kompaniet mellan tre och fem procent av sina slavar i forten och inhägnaderna. Ibland var dödstalet betydligt högre: år 1705 dog 95 av de sammanlagt 650 slavar som förvarades i Elmina, det vill säga femton procent. I det portugisiska Luanda, den största av alla europeiska handelskolonier i Afrika, kallades de taklösa slavbarackerna quintais. Mellan tvåhundra och fyrahundra slavar trängdes ihop i varje quintal, där de tvingades sitta nakna i veckor eller månader.

Ögonvittnen har skildrat hur slavarna sov i sin egen avföring. De stektes av solen, attackerades av tropiska skyfall och kunde inte ens tända brasor för att hålla kylan borta nattetid. Maten begränsades till gröt av mjöl och bönor samt rutten fisk. Vattentillgången var bedrövlig. Stanken från fisk, urin, avföring, spyor, svett och flera dagar gamla lik präglade hela området. I Benguela var det ännu värre. Här omfattade en quintal 17 gånger 17 meter med tre meter höga murar. I detta lilla område trängdes mellan etthundrafemtio och tvåhundra slavar som redan vid ankomsten – efter flera månaders vandring över höglandet – var halvdöda av hunger och törst. Som om inte det räckte brukade portugiserna även hålla grisar och getter i sina quintais. Ingen afrikan kunde ligga raklång. För säkerhets skull hade portugiserna borrat små hål i murarna för att kunna sticka in gevärspipor och öppna eld mot alltför oroliga slavar.Varför tog man inte bättre hand om sina ofria? Ju fler slavar som dog, desto mer pengar förlorade ju slav­ägarna… Svaret på frågan är typiskt för den bisarra logik som rådde i slavhandelns värld. Slavägarna hade inte råd att investera i egen personal för övervakning. De måste överlåta ansvaret på personer som inte hade något intresse av slavarna. Männen som höll uppsikt, piskade bråkstakar och såg till att slavarna fick mat var själva afrikaner, ofta ofria, och de ansträngde sig inte mer än de absolut måste. Slavhandeln kulminerade på 1700-talet. Betydligt mer än hälften av alla afrikaner som såldes till ett liv i ofrihet drabbades under detta århundrade. Huvudskälet till att det rörde sig om så oerhört många människor var svinnet. Slavarna dog i sådan omfattning att det hela tiden var nödvändigt att importera ersättare. Ett enkelt räkneexperiment, baserat på ögonvittnesskildringar, kan illustrera tragedin: Låt oss anta att 100 personer tillfångatogs i Centralafrika på 1770-talet. Innan karavanen nått fram till den afrikanska inlandsmarknad där mellanhänder köpte upp slavarna hade i genomsnitt 25 av 100 personer avlidit. Resterande 75 lastades ombord på flodkanoter eller tvingades marschera vidare mot kusten. När de ett par månader senare fick syn på Atlanten återstod i snitt 64 av de ursprungliga 100. I slavbarackerna i Luanda eller Benguela skördade liemannen ytterligare sju–åtta människoliv, och minst fem–sex dog på skeppet. Vid ankomsten till Brasilien levde hälften av de slavar som ursprungligen tillfångatagits. Ytterligare några avled kort tid senare i sviter av umbäranden ombord. Därefter vidtog den läro- och anpassningstid på tre–fyra år som krävdes för att afrikanerna skulle bli dugliga arbetare. När den perioden var över återstod endast 28–30 av de ursprungliga 100.

Mer än två tredjedelar av de slavar som fängslades i Afrika dog alltså innan de hann göra skäl för sin slavexistens. Väl att märka är beräkningen hypotetisk och generaliserande. I många fall dog betydligt fler.

Den transatlantiska slavhandeln kulminerade kring 1800 för att därefter successivt minska i betydelse. Danmark förbjöd slavhandel 1792 med verkan från 1803. Storbritannien följde efter 1807 och lät brittiska flottan agera polis på världshaven i kampen mot slavhandeln. Det ena landet efter det andra tvingades rätta in sig i ledet och stänga sina slavmarknader. Sverige, som hade gett sig in i slavhandeln på 1640-talet, förbjöd densamma 1830.

De sista stora importörerna var brasilianarna och kubanerna, men i mitten av seklet kapitulerade även de. År 1851 stoppades den brasilianska slavimporten, i mitten av 1860-talet den kubanska. Slavarna ersattes av billiga löne- och kontraktsarbetare, särskilt unga män från Asien, som levde under minst lika usla förhållanden som de ofria föregångarna. Lunds universitet.

Lång kamp för att stoppa slavhandeln

Under 1800-talets första hälft pågick en våldsam kamp mellan abolitionister – det vill säga intellektuella och politiker som strävade efter att avskaffa slaveriet – och köpmän, plantageägare med flera som inte såg något fel i näringen. Storbritannien, som förbjöd slavhandel 1807, var abolitionismens kärnland och brittiska flottan dess främsta vapen. Abolitionisterna hade inte mycket gemensamt sinsemellan utöver att de avskydde slaveri. Här fanns ekonomer som var besjälade av tron att billiga och villiga lönearbetare var bättre för affärerna än hunsade och ovilliga slavar. Här fanns radikala humanister som inspirerades av franska revolutionens idéer om jämlikhet och mänskliga rättigheter. Och här fanns religiösa grupper, till exempel kväkare, som vägleddes av egna bibeltolkningar. Genom intensiv propaganda utvecklades abolitionismen i Storbritannien successivt till en folkrörelse som fick starkt stöd i parlamentet.

På 1830-talet avskaffades slaveriet i större delen av Brittiska imperiet. Att få övriga länder att göra sig av med slavhandelsflottorna och stänga slavmarknaderna var dock svårt. Med hot om sanktioner och regelrätt våld lyckades britterna visserligen få alla staters regeringar att lova att upphöra med handeln, men smugglingen blomstrade i flera decennier. Särskilt brasilianare och kubaner var ovilliga att upphöra med importen från Afrika eftersom deras plantageekonomier var beroende av den för sin expansion. USA blev däremot självförsörjande på ofri arbetskraft och drog sig tidigt ur den transatlantiska slavhandeln. Slavbefolkningen i sydstaterna reproducerade sig själv och nådde 1860 en storlek av fyra miljoner.

Det dröjde till 1851 innan abolitionisterna kunde stoppa försäljningen av slavar till Brasilien och till andra hälften av 1860-talet innan ridån gick ned för handeln till Kuba. Men kampen var inte slut bara för att den transatlantiska slavhandeln gick i graven. Hypotetiska beräkningar ger vid handen att minst tjugo miljoner, troligen fler, afrikaner omsattes på slavmarknader och slavräder i Östafrika och på Indiska oceanen under 1800-talet. Dessutom upplevde slaveriet i Afrikas inland en omfattande expansion. Ett typiskt exempel är Sokotokalifatet i norra Nigeria. I mitten av seklet hade detta rike cirka tio miljoner invånare, varav två och en halv miljoner var slavar. Slutstöten i kampen mot slavhandeln sattes in under decennierna kring 1900, då de europeiska imperialisterna delade upp Afrika och Asien mellan sig. Avskaffandet av slavhandel och slaveri stod högt upp på imperialisternas agenda, åtminstone officiellt. I praktiken fortlevde ofta slaveriet i kolonierna långt in på 1900-talet, men den stor­skaliga handeln krossades. Den var beroende av krig och plundring för nyrekrytering. När krigen upphörde efter imperialisternas triumfer försvann även slavmarknaderna.

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Använd ditt specialerbjudande nu!


Publicerad i Populär Historia 8/2008

Kanske är du intresserad av...

Läs också