Aktiesparande – så blev Sverige ett av världens aktietätaste länder

Aktieägandet har en lång historia. Rottrådarna går tillbaka till medeltiden, när de första börserna etablerades i Europa. Dessa var inriktade på myntväxling och mynthandel, och växte fram i anslutning till marknadsplatser i rika handelsstäder som Venedig och Florens.

På 1300-talet fick Brügge en framträdande position, och där började man i allt större utsträckning att handla med varor som inte fanns fysiskt på plats. Mot slutet av medeltiden övertog Antwerpen rollen som handelscentrum, och där byggdes ett särskilt börshus.

Handel med aktier och andra former av ägarandelar tog sedan fart under 1600-talet, när börser upprättades på många fler platser. Däribland i 1620-talets Köpenhamn, där kung Kristian IV såg till att ett börshus uppfördes.

Av stor betydelse för utvecklingen var de handelskompanier som från mitten av 1500-talet bildades i Europa. Vid denna tid ökade handelsvolymerna kraftigt, vilket ställde större krav på långsiktigt kapital och möjligheter för handelsmännen att sprida sina risker.

Tidigare hade man gått samman i olika former av partnerskap eller förbund, som den tyska Hansan. Men under 1500-talet kom handelskompanier att erkännas som juridiska personer, vilket gjorde att köpmännen kunde äga gemensamt. Från statligt håll började tidsbegränsade monopol – så kallade oktrojer – att ges ut för att kompanier skulle bedriva handel mellan olika platser.

År 1553 beviljade England och Ryssland The Muscovy Company monopol på handeln mellan de två rikena. Detta system kom sedan att spridas över Europa och världen. Viktigast var engelska och holländska handelskompanier, vilka till följd av ny skeppsbyggnadsteknik och kolonial expansion framgångsrikt kunde idka långväga handel.

I en första fas var de stora handelskompanierna tidsbegränsade sammanslutningar. De fick monopol för ett antal år, och när tiden gick ut upplöstes bolagen varpå vinsten fördelades mellan ägarna. Kapitalet kunde sedan satsas i nya oktrojerade handelskompanier.

För att hitta den första permanenta bolagsbildningen måste vi gå fram till 1602, när Nederländska ostindiska kompaniet grundades. Bolagets beständighet gav förutsättningar för en livaktig andrahandsmarknad på börsen, vilket resulterade i att ägandet blev mer rörligt. Genom börserna vidgades också kretsen av potentiella ägare och detta ledde till att en långsiktig tillgång på kapital kunde garanteras.

Detta var helt nödvändigt för att bygga upp det nät av handelsstationer och större skepp som de alltmer avancerade handelsoperationerna krävde. Genom börshandeln kunde köpmän och andra sprida sina risker, men också ägna sig åt vidlyftig spekulation.

Det senare resulterade 1720 i en beryktad finansiell bubbla – ”Söderhavsbubblan” – i det brittiska South Sea Company. I bolaget förlorade bland andra vetenskapsmannen Isaac Newton stora delar av sin förmögenhet.

Efter denna krasch antog brittiska myndigheter the Bubble Act (bubbellagen), vilken gjorde att bildandet av nya aktiebolag i landet omgärdades av omfattande restriktioner fram till 1820-talet.

De stora handelskompanierna under 1500- och 1600-talen var i första hand ett europeiskt fenomen. Ändå var det amerikanska delstater som kom att bli föregångare inom aktiebolagsstiftningen. Redan 1635 fastställde Massachusetts regler för aktiebolag, och mot slutet av 1700-talet stiftades mer vittomfattande lagar i staten New York.

Omkring sekelskiftet 1800 fördes en livlig debatt kring aktiebolagsformen, och framförallt lyftes den fram som lämplig för storskaliga allmännyttiga verksamheter som var förbundna med stora risker för investerarna.

I praktiken handlade det om att bekosta utbyggnaden av ny infrastruktur, såsom kanaler och vägar. Först på 1840-talet accepterades aktiebolagsformen också inom den amerikanska tillverkningsindustrin.

Även i England och Frankrike var 1840-talet en nyckelperiod i aktieägandets historia. Det var nämligen under detta decennium som dessa länders järnvägsnät på allvar byggdes ut. Detta möjliggjordes genom att en stor mängd aktiebolag anskaffade kapital från en välbärgad allmänhet. År 1844 fanns det i England 48 järnvägsbolag. Två år senare 270. Samtida siffror pekar på att ägandet var förhållandevis utbrett.

Enligt en investeringsmanual fanns det vid 1800-talets mitt 268 191 individer som ägde järnvägsaktier. Merparten var mycket välbeställda, men det fanns också tiotusentals människor som hade små summor investerade. Däribland författarsystrarna Emily och Charlotte Brontë, som hade köpt aktier i järnvägsbolag för ett pund var.

En förutsättning för 1840-talets railwaymania var att information och kunskap cirkulerade någorlunda brett i samhället. Detta skedde genom tidningar och specialtidskrifter. Bara i England fanns det år 1845 hela tjugo publikationer som fokuserade på järnvägsinvesteringar.

Men det var inte enbart läsarna av The Daily Railway Share List och The Railway Courier som kunde följa marknadsutvecklingen. Även i den vanliga dagspressen publicerades det artiklar, prislistor och grafer över kursrörelserna i olika järnvägsbolag. Därtill började en strid ström av investeringshandböcker att tryckas.

Sammantaget skapade detta informationssystem förutsättningarna för att en geografiskt utspridd allmänhet skulle kunna dela finansiell kunskap, och gå samman i riskfyllda projekt. En ny typ av mer opersonlig marknad började ta form. I samtiden talade man om en växande klass av investerare.

I Sverige lyftes frågan om en aktiebolagsreform på riksdagsnivå vid mitten av 1840-talet. Frågan fick snabbt stöd av olika politiska grupperingar, och en särskild utredning tillsattes för att se över lagstiftningen. År 1848 utfärdades Sveriges första lag om aktiebolag och den började gälla året därpå. Syftet var att möjliggöra riskfyllda men samhällsviktiga projekt.

Avgörande var att lagen slog fast att aktieägarna inte hade något personligt ansvar för bolagets verksamhet. Därmed kunde investerarna aldrig förlora mer kapital än vad de satsade, och inte heller dras in i eventuella företagsskandaler. Uppsidan var stor – nedsidan begränsad.

Till en början bildades det emellertid inte speciellt många aktiebolag i Sverige, och varje grundande behövde godkännas av staten. Under hela 1850-talet startades endast 78 bolag. Andrahandsmarknaden för ägarbevis var liten, men behovet var växande.

Den 4 februari 1863 hölls den första auktionen vid Stockholms fondbörs, och 1868 stadfästes de första ordningsreglerna för börshandel. På denna tid var endast ett tiotal bolag föremål för handel, och denna skedde dagligen mellan klockan 13 och 14.

Verksamheten var i allt väsentligt lokal, eftersom varken telegraf- eller telefonnätet var tillräckligt utbyggt. Dessa uppfinningar kom dock längre fram under århundradet att få stor betydelse för de finansiella systemens förtätning. Viktigt var också att det på 1870- och 1880-talen växte fram en modern internationell finanspress, med tidningar som Financial News och Financial Times.

Det stora genombrottet för aktiebolagsformen och en mer aktiv börshandel skedde för svenskt vidkommande först kring sekelskiftet 1900. En grundförutsättning för detta var 1895 års aktiebolagslag, som förändrade statens roll. Fram till dess hade varje enskilt bolag behövt godkännas, vilket i praktiken innebar att det fanns betydande likheter mellan aktiebolagsbildning och det äldre oktrojsystemet.

Men genom 1895 års lag begränsades statens roll till att lägga fast de yttre ramarna för näringslivet. När lagen så trädde i kraft 1897 fick såväl etablerade som nystartade bolag registrera sig hos det nyinrättade Patent- och registreringsverket.

Samtidigt inleddes en kraftig högkonjunktur, vilken gjorde att intresset för aktiebolag och aktiehandel växte snabbt. Ekonomhistoriker talar därför om 1900-talets första decennium som det finansiella systemets moderna genombrott. År 1908 infördes den första statliga stämpelskatten på börshandel, och 1919 kom en lag för börsverksamheten.

Tillsammans med andra regleringar bidrog detta till att börsens legitimitet stärktes. I såväl statens som näringslivets ögon var Stockholmsbörsen nu en samhällsviktig institution.

Första världskrigets utbrott kom att få stora konsekvenser. Initialt föll omsättning och börskurser kraftigt, men i takt med att skyttegravarna grävdes djupare på kontinenten, och risken för att Sverige skulle dras in i kriget minskade, så vände trenden. På toppen 1918 omsattes aktier för drygt 1,5 miljard kronor på Stockholmsbörsen.

Vid denna tidpunkt hade börskurserna dock börjat vända nedåt, och det sena 1910-talet slutade med Sveriges första finansiella krasch och efterföljande bankkris. För att hantera kreditförlusterna behövde sju banker statligt stöd för att överleva. Därefter skulle det dröja till 1980-talet innan omsättningsvolymerna i fasta priser nådde samma nivå som på 1910-talet.

Minnet av denna tidiga finanskris överskuggas dock av det som hände åren kring 1930. Det sena 1920-talet såg en ny spekulationsvåg, framförallt i USA, vilket slutade med den stora börskraschen 1929.

Detta fick följdverkningar över världen, inte minst för Ivar Kreugers företagsimperium, vilket intog en dominerande position på Stockholmsbörsen. År 1927 stod tre av företagen i koncernen – Svenska tändstickor, Kreuger & Toll och L M Ericsson – för 25 procent av omsättningen på börsen. Andelen steg gradvis och nådde 1931 hela 75 procent av omsättningen. Såväl Riksbanken som merparten av de svenska storbankerna var involverade genom lån.

När Ivar Kreuger tog sitt liv i Paris 1932 klappade företagsimperiet – och den svenska börsen – samman. Förtroendet för det finansiella systemet var för lång tid sargat. Det skulle dröja innan aktiemarknaden på nytt lockade människor till spekulation och snabba vinster.

Men från botten på 1930-talet och fram till tidigt 1970-tal var börsutvecklingen i Sverige stabilt positiv. Det finansiella systemet var dock hårt reglerat och kapitalskatterna höga, så för de allra flesta svenskar var börsen en avlägsen plats.

Samtidigt var den ekonomiska utvecklingen mycket god, och många svenska storföretag kunde genom sina vinster själva finansiera stora framtidsinvesteringar. Därmed var behovet av att ta in riskvilligt kapital genom banklån eller nyemissioner relativt begränsat.

Under rekordåren var därtill nyföretagandet i Sverige litet. Näringslivet dominerades av gamla förmögenheter som hade skapats under industrialiseringens genombrott. Detta var något som Sveriges kommunistiska partis (senare Vänsterpartiet kommunisterna, nu Vänsterpartiet) ledare C-H Hermansson förde in i den politiska debatten genom studien Monopol och storfinans (1962).

Hur svårt det var att skapa sig en förmögenhet i Sverige stod också i fokus för den kände journalisten Gustaf Olivecronas intervjubok De nya miljonärerna (1970), där bland andra IKEA:s Ingvar Kamprad och Hennes & Mauritz Erling Persson figurerade.

Men även om aktiesparande inte var speciellt utbrett under efterkrigstidens första decennier, så grundlades mycket då. De starkaste impulserna kom från USA. Där gjorde rädslan för kommunism och socialism att företagsledare och politiker sökte sig nya vägar för att skapa förtroende för det kapitalistiska systemet och den fria företagsamheten.

Ett led i detta var att New York-börsen vid mitten av 1950-talet aktivt började försöka locka småsparare till att köpa aktier. Pionjärer var banken Merril Lynch, som 1954 inledde kampanjen ”Own Your Share of America” (”äg din del av USA”).

Andra nya sätt att öka aktieintresset var att uppmuntra till bildandet av aktiesparklubbar, samt lanseringen av aktiefonder. I Sverige skedde detta 1958 när bröderna Ragnar och Gösta Åhlén bildade stiftelsen Aktietjänst, och startade tre fonder under namnet Koncentra.

Under 1960-talet började också en ny ekonomijournalistik att växa fram. Centralt var lanseringen av Veckans affärer (1965) som slog an en mer berättande och underhållande ton. Under 1970-talet grundades Dagens Industri (1976) och Privata affärer (1978).

Samtidigt började de stora dagstidningarna att förnya och fördjupa sin börsbevakning. År 1976 inrättades stiftelsen Aktiefrämjandet, som på olika sätt försökte att väcka intresse för aktier, exempelvis genom den populära tävlingen Aktie-SM.

Från statligt håll gjordes också försök att uppmuntra till aktiesparande genom införandet av skattesparandet (1978). Detta gick ut på att man kunde avsätta en liten del av varje månadslön i aktiefonder, för att fem år senare plocka ut beloppet skattefritt. Systemet kom 1984 att ersättas av det snarlika allemanssparandet.

Det fanns alltså under sent 1970-tal många krafter i samhället som verkade för att popularisera aktiesparandet. Detta trots att börsen under hela decenniet hade gått kräftgång. Ja, justerat för inflation så halverades nästan Stockholmsbörsens samlade värde under 1970-talet.

Men i början på 1980-talet vände vinden. I takt med stigande börskurser lockades allt fler svenskar att köpa aktier. I samtiden talade man om aktiesparande som en ny folkrörelse.

Från denna tid till våra dagar går tydliga linjer. För den som bläddrar i 1980-talets finanspress är det många namn och ansikten som känns igen från vår egen tids näringsliv.

Ett av dem är finansmannen och företagsledaren Sven Hagströmer, som 1999 grundade nätbanken Avanza. Denna har haft stor betydelse för den svenska spar- och investeringskulturens utveckling, genom att den har gjort det enklare och billigare för privatpersoner att spara i aktier.

Våren 2022 hade Avanza omkring 1,7 miljoner kunder. När framtidens historiker griper sig an frågan om hur aktiesparande har populariserats under 2000-talet kan de med fördel börja att gräva där.

År 1966 grundades Sveriges Aktiesparares Riksförbund (Aktiespararna). Till en början samlade organisationen något tusental intresserade. Man gav ut medlemstidningen Aktiespararen och inrättade lokalavdelningar som anordnade träffar och företagsbesök.

En återkommande fråga under 1970-talet var hur man skulle få förbundet att växa, och hur man skulle få allmänhet och politiker mer intresserade av aktiefrågor. Organisationen kom att engagera sig i kampen mot löntagarfonder, vilka man såg som ett allvarligt hot mot ett fritt näringsliv och privat aktieägande.

I början av 1980-talet växte Aktiespararna snabbt. Våren 1981 räknade man 30 000 medlemmar, och i mitten på decenniet omkring 100 000. Sifo-undersökningar pekade på att Sverige hade gått om USA och blivit ”världens aktietätaste land”. Nu var det förvisso inte enbart i Sverige som aktiesparandet fick sitt stora genombrott under 1980-talet, men scenförändringen här var ovanligt genomgripande.

Någon internationell parallell till Aktiespararna är svår att hitta. Motsvarande organisationer i våra grannländer har aldrig uppnått mer än några tusen medlemmar.

Publicerad i Populär Historia 3/2023