Ivar Kreuger
En av de mest omtalade aktörerna under 1930-talets kris var svensken Ivar Kreuger. Men trots vidlyftiga låneaffärer ville "Tändstickskungen" främst bygga ett industriimperium.
Tändstickskungen Ivar Kreuger i Stockholm.
Den svenske tändstickskungen Ivar Kreuger framstår som en av historiens skickligaste och samtidigt mest skrupelfria finansmän i en nyutkommen bok av Frank Partnoy.
Den passande originaltiteln är The Match King. Ivar Kreuger, the Financial Genius behind a Century of Wall Street Scandals (på svenska heter boken Tändstickskungen Ivar Kreuger.)
Frank Partnoy har goda insikter i hur finansmarknaden och dess aktörer fungerar. Han är professor i Law and Finance vid universitetet i San Diego och har tidigare arbetat som bolagsjurist i investmentbanken Morgan Stanley.
En av de viktigaste poängerna i hans bok är att 2000-talets Wall Street inte skiljer sig särskilt mycket från 1920-talets: yttre förutsättningar har förändrats, nya riskmodeller och nya marknadsinstrument har introducerats, men i grunden fungerar både spelarna och spelplanen på samma sätt nu som då.
Finansiell entrepenör
Frank Partnoy lyckas också fånga människan Ivar Kreuger, och detta på ett nyanserat sätt utan inslag av kvasipsykologiserande analys. Genom sina handlingar och den efterlämnade korrespondensen framträder Kreuger som en veritabel finansiell entreprenör. Skickligt utnyttjade han de nya möjligheterna som öppnade sig på finansområdet efter det första världskriget – men framgångssagan slutade i en katastrof som i dramatik inte står det antika ödesdramat efter.
Fångad av sin egen succé hade Ivar Kreuger inte förmågan att slå till bromsarna i tid. Han kom därför att gå till eftervärlden som en simpel svindlare, som inte bara lurade många investerare runt om i världen, utan också svek sina vänner – och bedrog sig själv.
Ivar Kreuger byggde på kort tid under 1920-talet upp en världsomspännande affärsverksamhet. Basen var tändsticksindustrin, men kopplad till denna utvecklade han en internationell finansrörelse som väckte samtidens oreserverade beundran.
När världsdepressionen bröt ut på hösten 1929 framstod the Match King under en period som ett affärsgeni, en stor finansman som opåverkad av konjunkturnedgången förmådde mobilisera friskt kapital för nya internationella åtaganden. Det skrevs mycket om Kreuger i dåtidens affärs- och skvallerpress.
Ivar Kreuger bildade aldrig familj, men hade under flera perioder av sitt liv ett förhållande med Ingeborg Eberth. Här ses paret på ön Kanholmen i Stockholms skärgård.
Kosmopolit och globetrotter
På många sätt var Ivar Kreuger en föregångare till de moderna trendsättarna på finansområdet. Han var kosmopolit och globetrotter, ägde våningar och hus i flera världsstäder och kände sig lika hemma i London, Paris, Berlin eller New York som i Stockholm. Han var en av de första som utnyttjade privatflyg för affärsresor. Han introducerade ny finansiell teknik och nya finansinstrument som används än i dag även om terminologin förändrats.
Och sist men inte minst: Ivar Kreuger förstod att förtroende utgör finansmarknadernas livsnerv och utvecklade stor skicklighet i vad som i dag – med typisk anglisering – kallas investor relations. Han vinnlade sig om att uppträda mycket behärskat och lite hemlighetsfullt. Den information han gav press och allmänhet var alltid sparsam, men den var just så positiv och optimistisk som marknaden hoppades.
Kreuger föddes i Kalmar
Ivar Kreuger föddes den 2 mars 1880 i Kalmar. Det fanns en stark tändstickstradition i släkten, både hans far och en farbror ägde tändsticksfabriker. Men Ivars utbildning pekade mot en yrkesbana inom byggnadsindustrin.
Efter examen från Kungliga tekniska högskolan i Stockholm 1899 skaffade han sig utlandspraktik och arbetade som byggnadsingenjör i bland annat USA och Kanada. När han återvände till Sverige 1908 var det för att på hemmaplan introducera en ny amerikansk metod för tillverkning av armerad betong.
Han slog sig ihop med studiekamraten och ingenjören Paul Toll och startade en entreprenadfirma som redan 1911 ombildades till aktiebolag. AB Kreuger & Toll utvecklade sig på kort tid till Sveriges ledande entreprenadföretag som tog hem de mest prestigefyllda byggnadsprojekten i Stockholm under åren före första världskriget. Till dessa hörde byggandet av Stockholms olympiastadion 1911-12 och varuhusbygget för Nordiska kompaniet 1913-15.
Ivar Kreuger ägnade sig huvudsakligen åt kontraktsförhandlingar och projektfinansiering, vilket förde honom närmare de ledande finansiella nätverken i huvudstaden. 1913 utnämndes han till jourhavande direktör och ledamot av styrelsen för Inteckningsbanken, som var specialiserad på fastighetsfinansiering.
Samma år värvades Kreuger till tändsticksindustrin som VD för den nybildade så kallade Kalmartrusten. Under några hektiska år rationaliserades koncernens fabriker, inhemska maskintillverkare köptes upp och flera konkurrerande tändsticksföretag i de nordiska grannländerna förvärvades.
Ivar Kreuger skapade Svenska Tändsticks AB 1917.
Med stöd av Handelsbanken och dess emissionsbolag genomförde Kreuger en sammanslagning av hela den svenska tändsticksindustrin under ett gemensamt holdingbolag, Svenska Tändsticks AB. Året var 1917.
Samgåendet innebar i praktiken att den större och stagnerande Jönköpingstrusten köptes upp av den betydligt mindre och aggressivare Kalmartrusten. Den största aktieägaren i det nya holdingbolaget var AB Kreuger & Toll, som nu omvandlades till ett renodlat emissions- och investmentbolag.
Byggnadsverksamheten fördes över till ett nytt dotterbolag, i vilket Paul Toll ensam kvarstod i ledningen. Verkställande direktör för det nyfusionerade Tändsticksbolaget blev Ivar Kreuger.
Internationell expansion
Under de närmaste åren inledde Kreuger en kraftfull internationell expansion som finansierades av ett banksyndikat med de svenska storbankerna Handelsbanken och Skandinavbanken som kreditgivare och Kreuger personligen som kredittagare. Den strategi som övertygade bankledningarna att under några år satsa närmare 2 miljarder kronor i dagens (2009) penningvärde var enkel och kanske därför särskilt tilltalande.
Genom omfattande förvärv av utländska konkurrenter skulle världsmarknadspriserna stabiliseras och de marknader återerövras som den svenska tändsticksindustrin hade förlorat under krigsårens avspärrning.
När bankkrisen slog till under 1922 och 1923 hade denna första expansionsfas nått vägs ände. De vinster som Kreuger förespeglat materialiserades inte, och både Tändsticksbolagets och Kreugers skulder rusade i höjden. Bankerna som ställt medel till förfogande i form av kortfristiga växelkrediter började kräva neddragning av jätteengagemanget.
Även den dåvarande Bankinspektionen uppmärksammade de stora kreditvolymerna till en enda person från olika banker utan annat hypotek än namnsäkerhet. Vid flera tillfällen kritiserade inspektionen Kreugers vidlyftiga upplåning och hans affärsmetoder.
Krävde återbetalning
En opartisk utredning genomfördes, i vilken tändstickskoncernen betecknades som ”Sveriges största spekulationsföretag”, och varning utfärdades för alltför stark maktkoncentration till en enda person i koncernens ledning. År 1922, när bankerna krävde återbetalning av lånen, befann sig Kreugerkoncernen i svår kris.
Räddningen blev den internationella kapitalmarknaden. Ivar Kreuger reste till New York på våren 1922 för att etablera kontakter med amerikanska bankirfirmor som efter kriget såg goda möjligheter till vinstgivande kapitalexport till dollarbristens Europa.
Basen i Ivar Kreugers världsomspännande affärsverksamhet var tändsticksindustrin med fabriker på flera ställen i världen. Här en bild från fabriken i Italien 1928.
Vid ett lunchmöte med två av delägarna i investmentbanken Lee Higginson & Co lyckades Kreuger sälja in två grundläggande idéer: 1) kapital skulle mobiliseras i Amerika för förvärv av tändsticksföretag och tändsticksmonopol i Europa; 2) genom att organisera den globala tändsticksindustrin under Svenska Tändsticksbolagets ledning skulle priserna kunna höjas.
Amerikanska banker
Lee Higginson var en av de ledande bankirfirmorna i USA, traditionsrik (grundad 1848) och känd för sin integritet och försiktigt konservativa ledning. Mötet blev inledningen både till vittgående affärssamarbete och till etableringen av fasta vänskapsband mellan Ivar Kreuger och de ledande delägarna i investmentbanken.
Genom Lee Higginsons brittiska systerföretag Higginson & Co lyckades Ivar Kreuger i slutet av 1922 placera en stor emission av Tändsticksbolagets aktier på Londonmarknaden. Den framgångsrika Londonemissionen gjorde det möjligt för honom att avveckla de gamla syndikatsengagemangen med Handelsbanken och Skandinavbanken som så skarpt hade kritiserats av Bankinspektionen.
Ivar Kreugers tändstickor såldes över hela världen.
International Match Corporation
Ett andra steg mot fortsatt internationell finansiering av den kreugerska expansionen togs 1923, när Lee Higginson hjälpte till vid bildandet av International Match Corporation (IMCO). IMCO var ett amerikanskt systerföretag till svenska Tändsticksbolaget som skulle mobilisera amerikanskt riskkapital för köp av utländska tändstickstillgångar, såväl produktionsenheter som nationella monopol.
Som förberedelser för IMCO:s bildande deltog Ivar Kreuger tillsammans med delägare och personal vid Lee Higg i flera så kallade road shows. Affärsidén om lån mot monopol möttes med entusiasm av de amerikanska investerarna. Svensken blev omskriven som en expansiv och visionär företagsledare, och han hade förmåga att vinna nödvändigt förtroende för att kunna mobilisera kapital både på kapitalmarknaden och i bankväsendet.
Sedan konjunkturen vänt och den internationella valutasituationen stabiliserats 1924 började amerikanskt kapital i stor omfattning strömma till det kapitalbehövande Europa.
Monopol på tändstickstillverkning
Kreuger utnyttjade den investeringsvilliga amerikanska kapitalmarknaden, till en början för egen kapitalanskaffning, men från 1925 också för vidare utlåning till länder med kapitalbehov. I flertalet fall lämnades lånen i utbyte mot monopol för tillverkning och/eller försäljning av tändstickor, och det fanns på detta sätt en stark koppling mellan kapitalförmedlingen och den industriella basverksamheten.
Kreuger & Toll utvecklades under 1920-talets andra hälft till ett rent emissionsbolag. Det första avtalet om tändsticksmonopol, kompenserat med ett tjugoårigt obligationslån på sex miljoner dollar, ingicks med Polen i september 1925.
Vid 1930 års slut hade Kreugerkoncernen gett lån på totalt 340 miljoner dollar till olika länder. I femton av dessa var lånen förknippade med monopol på tändstickor. Dessutom ägde Kreuger majoriteten av aktierna i några nationella monopolbolag, bland annat i Spanien och Bulgarien.
Kreuger & Toll deltog också i flera av de stora internationella stödlån som emitterades för att få Tyskland på fötter. Deltagandet i dessa gav naturligtvis Ivar Kreuger stor publicitet. Det gällde också hans egna stora lån till Frankrike i november 1927 (75 miljoner dollar) och till Tyskland i oktober 1929 (125 miljoner dollar).
Riskvilligt kapital
Ivar Kreugers internationella kapitalförmedling hade också till syfte att möjliggöra en massiv kapitalimport till Sverige och på så sätt öka tillgången på riskkapital på den svenska marknaden. Den svåra bank- och finanskrisen i början av 1920-talet hade tagit död på den svenska aktiemarknaden, och de pressade aktiekurserna gjorde att värdefull substans kunde köpas billigt via börsen.
I affärsbankernas portföljer låg stora pantsatta aktieposter som bankerna tvingats överta under krisen för att säkerställa sina fordringar. I Sverige fick banker inte äga aktier och de övertagna aktierna väntade därför på köpare.
Ivar Kreuger fångad på bild när han går ur en bil i Stockholm.
I USA inledde Kreuger redan 1924 diskussioner för att med amerikanskt kapital investera i svenska aktier. Problemet var de hinder för utländskt ägande som fanns i svensk lagstiftning. Svenska aktiebolag tilläts inte placera mer är 20 procent av röstvärdet på sitt aktiekapital på utländska händer.
Aktier med låg rösträtt
Kreuger lyckades kringgå intentionerna bakom lagstiftningen på två olika sätt. Den ena var skapandet av ett nytt finansinstrument, en aktie med mycket begränsad rösträtt, en hundradels eller en tusendels röst. Detta gjordes för första gången vid en stor nyemission av Svenska Tändsticksbolagets aktier på Londonmarknaden 1924.
Redan efter den föregående emissionen 1922 låg en femtedel av röstvärdet i Svenska Tändsticksbolaget på utländska händer, och Ivar Kreuger sökte förgäves dispens hos svenska regeringen från kvoteringsbestämmelsen.
Londonemissionen 1924 med endast en tusendels röst per aktie blev en stor framgång, och utlandsemissioner av aktier med så lågt röstvärde vann därefter efterföljd i flertalet större svenska industrikoncerner. Och differentiering av röstvärdet på aktier förekommer fortfarande i några större svenska bolag, trots påtryckningar från EU om avveckling.
De hinder som lagstiftningen reste mot utländskt ägande i svenska företag kunde kringgås även på annat sätt. Redan existerande eller nybildade företag i Kreugerkoncernen kunde utnyttjas som mellanhänder.
I december 1925 grundades ett nytt företag för detta ändamål, Swedish-American Investment Corporation, förkortat Swedamco. En kontrollpost aktier i bolaget fanns hos Kreuger & Toll, och de aktier som såldes till den amerikanska allmänheten var preferensaktier.
Precis som International Match Company (IMCO) var Swedamco ett amerikanskt bolag, finansierat på den amerikanska kapitalmarknaden och med europeiska och svenska tillgångar i portföljen.
Svensk aktieportfölj
Genom förvärv på öppna marknaden och genom köp av aktier som fryst fast hos affärsbankerna byggde Ivar Kreuger upp en stor portfölj av svenska börsaktier under 1920-talets andra hälft. Efter 1928 handlade det alltmer om strukturaffärer och förvärv av hela företag. Strax före Kreugerkoncernens sammanbrott uppgick förvärven av svenska aktier till mer än 125 miljoner dollar.
Under 1920-talets senare år köpte Kreuger upp åtskilliga massa- och pappersföretag i Norrland. År 1929 sammanfördes dessa under holdingbolaget Svenska Cellulosa AB (SCA), som än i dag är en av de stora aktörerna på den globala scenen. Dessutom hade Kreuger skaffat sig kontrollen över Telefonaktiebolaget L M Ericsson och i Boliden AB, som bildats för att exploatera de stora fyndigheterna av guld och koppar som upptäckts i Västerbotten.
Han ägde också en stark minoritetspost i Grängesbergsbolaget som på den tiden var världens största järnmalmsexportör.
Tändstickskungen är död. New Tork Times förstasida den 14 mars 1932.
Självmord 1932
Kreugers bedrift att mobilisera kapital för sin spektakulära globala tändsticksexpansion och för att bygga upp ett eget industrikonglomerat i Sverige imponerar. Som exempel på finansiellt entreprenörskap är det kreugerska äventyret historiskt intressant, men framför allt är det viktigt på grund av de följder kraschen fick för den fortsatta utvecklingen på den svenska och internationella finansmarknaden.
Det tragiska slutet 1932 – självmordet i Paris och företagsimperiets sammanbrott – sände chockvågor runt hela världen och gav upphov till en våg av regleringar av de finansiella marknaderna både i Europa och i USA – regleringar som började avvecklas först med liberaliseringarna på 1980-talet.
Största låntagaren
För att vara en privat aktör hade Ivar Kreuger och hans bolag svarat för en mycket stor del av de internationella kapitalrörelserna under 1920-talet senare del. Mellan 1925 och 1931 mobiliserade Kreugergruppen riskkapital på de internationella finansmarknaderna som totalt uppgick till omkring 500 miljoner dollar.
För att få ett grepp om den totala kapitalmobiliseringen i gruppen bör koncernens bankupplåning läggas till den siffran. Enbart i Sverige uppgick banklånen till 228 miljoner dollar, motsvarande hela 18 procent av bankernas totalutlåning vid slutet av 1931. Under perioden 1927–30 svarade Kreuger & Tolls internationella lån för omkring fyra procent av nettokapitalexporten i världen.
På samma sätt har Kreugerkoncernens andel av den amerikanska kapitalexporten vid denna tid beräknats till omkring fyra procent.
Ivar Kreuger var en entreprenör i ordets egentliga betydelse. Han var snabb att utnyttja de möjligheter som de nya politiska och ekonomiska förhållandena i världen gav upphov till efter det första världskriget.
Han hade stor visionär förmåga och det fanns i hans person någonting övertygande och förtroendeingivande, som skapade tillit och lojalitet inte bara hos anställda och medarbetare utan också hos affärsbekanta, erfarna bankchefer och investerare på armlängds avstånd.
Drevs som familjeföretag
Han imponerade genom med sitt extremt goda minne och den enkelhet i vanor som präglade hans levnadssätt. Överdåd och lyx var honom främmande. Arbetet var ständigt prioriterat, och han tillbragte halva sin tid på resor. Han tyckte inte om att bo på hotell utan hade stort behov av att dra sig undan, med eller utan kvinnligt sällskap, i de många våningar han skaffade sig runtom i Europa.
Trots sina gigantiska proportioner hade Kreugerkoncernen stora likheter med det lilla familjeföretaget. Det mesta var centrerat kring Ivar Kreugers person. En ledande bolagsstyrningsprincip var att koncernens angelägenheter på inga villkor fick komma ut till offentligheten. All information som skulle ges allmänheten skulle komma från Ivar Kreuger själv.
Systematiskt undvek han också att låta någon få djupare inblick i hans handlingar och tankevärld. Han var lika förtegen mot sina närmaste medarbetare, som alla avkrävdes absolut tystnadsplikt. Även till sin natur var han reserverad och tystlåten, vilket fick många samtida att uppleva honom som blyg.
Alltid ingenjör
Drivkraften bakom Ivar Kreugers rastlösa verksamhet var knappast privat penningackumulation eller ens strävan efter makt och ära. Han var byggnadsingenjör och hans tankesätt var ingenjörens. Symptomatiskt är att han hela sitt liv inte använde någon annan titel än just ”ingenjör”. Det var det industriella tänkandet som styrde hans idévärld, och målet var att bygga upp ett industriellt imperium.
I grunden var Kreuger industriman med intresse av att på lång sikt bygga upp något av bestående värde. Mervärde kunde skapas genom företagssammanslagningar och marknadskontroll. I detta arbete var han starkt riskbenägen, men han var ingalunda någon kortsiktig börsspekulant.
Finansoperationerna tillkom, inte som huvudsak utan som bisak. De var inget självändamål utan nödvändiga för imperiebyggandet inom tändsticksindustrin. Mätt som andel av den globala marknaden för tändstickor imponerade onekligen Ivar Kreugers expansionspolitik, även om det utlovade världsmonopolet ännu var långt borta.
Omedelbart före Kreugerkoncernens sammanbrott 1932 kom över 40 procent av alla tändstickor som producerades i världen från fabriker som majoritetsägdes av Svenska Tändsticksaktiebolaget. Ytterligare 22 procent låg i händerna på bolag som hade samarbetsavtal med Tändsticksbolaget. Men återstoden, omkring 38 procent av tillverkningen i världen, sköttes fortfarande av outsiders, bolag som var helt oberoende av tändstickskungen och hans imperium.
Publicerad i Populär Historia 4/2010
