Perspektiv: Ingenjörernas återkomst
Ingenjörer har sedan länge karaktäriserats av geografisk mobilitet. Bland dem som utexaminerades i Sverige 1880–1919 emigrerade nästan fyrtio procent. Om även studieresenärer inkluderas uppgick de till nästan hälften.
I mitten av 1990-talet var den jämförbara andelen en fjärdedel.
Tyskland var en viktig destination, men de flesta åkte till USA. Sverige var ett av de länder som hade störst procentuell transatlantisk utvandring. Ingenjörerna var en del av denna, men de skilde sig ofta från mängden på så vis att de sökte sig till större städer och industriorter. Pittsburgh med Carnegies stålverk och Westinghouses elektriska industri samt General Electrics hemstad Schenectady i delstaten New York var vanliga resmål för de svenska teknolo-gerna. Emigrationen skedde ofta med en för-hoppning att lära sig så mycket som möjligt och en plan att återvända. Amerikanska och tyska idéer var viktiga inom svensk industri och erfarenheter därifrån gav ingenjörerna högre status på hemmaplan. Att ta hjälp av hemvändande svenskamerikaner var en del av ”utvecklingsnationalismen”. Industrin skulle ge en ny stormaktstid åt Sverige.
Kanske Sverige upplevde vad som med en modern term skulle kunna kallas en brain-gain? Mer än två tredjedelar av de emigrerade ingenjörerna återvände, och dubbelt så många av dem med utländska erfarenheter nådde VD eller överingenjörspositioner jämfört med dem som aldrig lämnat hemlandet. Av ingenjörer i toppositioner vid mekaniska och elektriska verkstäder decennierna kring sekelskiftet 1900 hade sjuttio procent arbetat utomlands. Vid järnverken var det cirka hälften, inom gruvnäringen en fjärdedel. USA var den viktigaste inspirationskällan inom nämnda industrigrenar. Tyskland hade en stor roll i den elektriska industrin och vid de mekaniska verkstäderna fanns det äldre brittiska inflytandet kvar.
Det finns många konkreta exempel på hur viktiga de utländska erfarenheterna var för svensk industri vid denna tid. Ernst Danielson, överingenjör vid ASEA, återkom till Västerås efter två år i USA och genomförde trefasöverföringar och valsverkselektrifieringar på 1890-talet. I Sandviken organiserades elektroståltillverkningen av ingenjören Torsten Wahlberg som hade arbetat sex år i USA. Erfarenheterna av världens högsta skorsten vid ett kopparsmältverk
i delstaten Montana togs tillvara på Rönnskär; under ledning av Paul Palén byggdes Europas motsvarighet. Anledningen var att Bolidenföretaget inte ville förorena den närmaste omgivningen, kanske mest av rädsla för en negativ opinion. En skämtsam personaltidning skrev: ”Skorsten kallar vi det rör, som mot Ryssland röken för.”
Även när det gäller arsenikbehandling och flamugnar kom många av impulserna från USA.
I en artikel från 1932 hävdades det också att Palén lärt sig tekniken att utrota myggor i USA. Rönnskär hade blivit helt myggfritt!
De amerikanska impulserna handlade annars ofta om rationaliseringar, massproduktion och taylorism. De utbytbara delarnas princip in-fördes vid Bolinders mekaniska verkstad efter att Erik A Bolinder hade arbetat vid två av Amerikas ledande företag på området. ASEA-chefen J Sigfrid Edström hade arbetat fyra år i USA. När han rekryterades inledde han en omorganisering av företaget efter ”amerikanska principer”. Edströms vän från Pittsburgh, Emil Lundqvist, anställdes att införa för Sverige ovanliga metoder. I Sandviken rationaliserades varmvalsverken av Eric Esselius, som hade arbetat vid Carnegieverken, dåtidens mest avancerade stålverk när det gällde arbetsbesparande maskiner och beskrivet som maskinernas seger över arbetarna.
Detsamma kan sägas om Esselius i Sandviken. Hans åtgärder utlöste reaktioner från de anställda, liksom återvändaren Ivar Magnussons idéer att införa kortsystem och stämpelur i kallvalsverken. Rationaliseringarna kombinerades dock ofta med satsningar från företagens sida för att öka välfärden för de anställda. Under Oscar Falkman utvecklade Boliden en personalpolitik inriktad på förbättringar av villkoren. Hans upplevelser av de långa och hårda skiften i en av Carnegies anläggningar gjorde att han blev anhängare av åtta timmars arbetsdag. Om arbetarna kände att företagen brydde sig om dem så skulle de också vara mer villiga att offra sig för företagens bästa och enklare kunna acceptera rationaliseringarna, var tanken.
Karl Fredrik Göransson hade studerat vid Columbia University i New York i början av seklet och blivit impo-nerad av personalpolitiken vid vissa amerikanska företag. Som direktör i Sandviken ville Göransson skapa ett nytt samarbetsklimat, den så kallade ”sandviksandan”. När han på 1920-talet gjorde en studieresa i USA besökte han ett stålverk nära Cincinnati som var känt för de goda sociala relationerna mellan arbetare och företagsledning.
Tankar om att företagen exempelvis skulle erbjuda arbetarna hjälp med skulder, sjukvård och bostäder ut-vecklades. Göransson föreslog att ett intressekontor skulle inrättas dit arbetarna kunde vända sig med ekonomiska och personliga frågor och diskutera sin framtid vid järnverket. Han refererade i sina två böcker om samarbete mellan företagare och arbetare till amerikanska erfarenheter av denna typ av inrättningar. I USA hade en liknande strategi utvecklats för att bekämpa facket, men i Sandviken inkluderades istället de traditionella fackföreningarna. Under 1920-talet inrättades ”Onsdagsklubben”, där rep-resentanter för företagsledningen och facket träffades och dryftade problem och spörsmål. Göransson hävdade senare att mötena i Sandviken var en lokal föregångare till den ”saltsjöbadsanda” som kom att prägla svensk industri.
Alla idéer var inte amerikanska. Bolidens samhälle planerades som en trädgårdsstad med inspiration från England och Österrike, där arkitekten hade studerat. Utvecklingen av olika maskiner vid ASEA inspirerades ofta av tyska och schweiziska förebilder och vi får inte heller glömma betydande inhemska insatser. Teknik och idéer uppkommer inte i ett vakuum, utan oftast i nätverk där aktörerna kan vara verksamma i olika länder. Det är ofta svårt att stämpla en innovation som ”amerikansk” eller ”tysk”.
Teknisk utveckling är heller inte alltid liktydigt med något positivt. Ser vi långsiktigt kan vi dock konstatera att Sverige lyckades kombinera industrialisering, rationalisering, högre levnadsstandard och i ett längre perspektiv också ett långtgående välfärdssystem. Ingenjörer med erfarenheter från arbete utomlands hade en betydelsefull roll att spela i denna utveckling. Kanske är det en av de viktigaste lärdomarna vi kan dra av historien när vi i dag diskuterar problemen med utvandringen av välutbildade.
Per-Olof Grönberg
är historiker vid Umeå universitet. Han disputerade nyligen på avhandlingen Learning and Returning – Return Migration of Swedish Engineers from the United States, 1880–1940.
