Därför sjönk Vasa – prestige gick före teknik

Varför sjönk Vasa? Frågan har diskuterats i snart fyra­hundra år utan att få något entydigt svar. Fred Hocker, marinarkeolog och skeppsbyggnadsexpert på Vasamuseet, tycker egentligen inte att det är meningsfullt att söka en enda förklaring. Haveriet var summan av en rad omständigheter som hade både med byggnadsteknik och nationell prestige att göra.

Regalskeppets förlisning var naturligtvis en katastrof och ett misslyckande som kom att prägla de svenska marina satsningarna långt efteråt. Sätter vi in den i sitt 1600-talssammanhang var den ändå inte så extrem som den ter sig för eftervärlden.

De flesta skepp vid tiden var höga och ranka och det var inte ovanligt att de kantrade. Bygget av Vasa var dock ett led i en större investering i flottan som ingick i Gustav II Adolfs expansionssträvanden, vilket gjorde förlusten extra kännbar. Flera skepp hade just gått förlorade i strid och storm; samma år som kungen beställde Vasa hade till exempel tio fartyg gått under i Rigabukten.

Kungen ville ha två stora skepp

En gängse uppfattning bland forskare är att Vasa från början var tänkt som ett litet endäcksskepp. Under arbetets gång har Gustav II Adolf ändrat förutsättningarna och begärt ett större fartyg med två däck och plats för fler kanoner. Resultatet blev en olycklig kompromiss med en för liten undervattenskropp i förhållande till det övre, tungt bestyckade skrovet. Därav den snabba kantringen.

Fred Hocker, som i sin forskning är först med att kombinera studier av regalskeppets konstruktion med skriftliga källor kring bygget, menar dock att kungens planer redan från början var att låta tillverka ett 135-fots skepp med två däck, 64 kanoner och hundratals skulpturer som skulle sätta skräck i fienden.

En omfattande korrespondens mellan Gustav Adolf och skeppsbyggmästare Henrik Hybertsson, via viceamiral Fleming, finns bevarad, liksom de kontrakt som skrevs på nya skepp till flottan under 1620-talet. Redan 1624 finns dokument som visar att kungen ville ha två stora skepp med ett kölmått på 135 fot.

Vasa ett av de stora skeppen

Dessutom ville han ha två mindre. Trots att den efterföljande korrespondensen inte är glasklar och att kungen kom med nya önskemål om skepp av mellanstorlek (120 fot) som snabbare skulle kunna ersätta de som förlorats i Rigabukten, drar Hocker slut­satsen att det är ett av dessa stora fartyg som till slut blir Vasa. Ingenstans finns indikationer på att Gustaf Adolf från början önskat ett endäcksfartyg. Redan under sommaren 1626 görs beställningar av sextio bronskanoner till Vasa – så många skulle inte få plats på ett däck.

Den tekniska undersökningen av skrovet ger inte heller någon indikation på att Vasa från början var tänkt som ett mindre skepp. Att kölen är uppbyggd i fyra delar på längden har ofta tagits för intäkt för att det är förlängt. En köl skulle, enligt tidens tradition, bestå av tre delar.

Dessutom har man räknat ut att de tre bakre av Vasas köldelar har ett sammanlagt mått av 108 fot – samma längd som ett skepp av mindre storlek skulle ha. Men Hockers undersökningar visar att skeppet satts samman från fören och bakåt, inte tvärtom. Kölens dimension är också större än den för ett 108 eller 120 fots skepp.

Hur än Vasa var planerad så led fartyget uppenbarligen av allvarliga brister. Spelar det verkligen någon roll huruvida konstruktionen ändrades under byggets gång eller ej? Sannolikt gör det det – eftersom regalskeppet är ett av världens mest berömda fartyg och turistattraktioner är det viktigt att bringa så stor klarhet som möjligt i varför hon sjönk.

Mer last på Dalarö

Ballastens eventuella otillräcklighet har under årens lopp varit en annan tvistefråga. Många har påpekat att de 120 ton sten som låg i hålskeppet inte räckte till för att hålla den höga övervattenskroppen på rätt köl.

Fred Hocker menar att man måste komma ihåg att det vid förlisningen fattades trehundra soldater som skulle gå ombord på Dalarö, dit Vasa var på väg från sin Stockholmshamn. Dessutom skulle den mesta provianten lastas på här. De ansvariga räknade kanske med att Vasa skulle vara segelbar inomskärs med endast 120 ton ballast, och att skeppet beräknades vara tyngre när det så småningom gick ut på öppet hav.

Under rättegången efter katastrofen tycktes alla skylla på någon annan – ingen vågade peka ut någon enskild ansvarig. Fred Hocker menar att vid en motsvarande rättsprocess i dag skulle kaptenen ha dömts, bara på grund av det faktum att han tog emot ett skepp som inte var sjödugligt. Dessutom seglade Vasa med kanonportarna öppna, vilket var en omedelbar orsak till att skeppet sjönk så snabbt.

Skepp byggdes utan ritningar

Under 1600-talet byggdes fortfarande skepp helt utan ritningar. Skeppsbyggnad var en konst som ofta gick i arv från far till son och som utfördes med hjälp av speciella tabeller, så kallade bestick. Tabellerna angav de proportioner som ansågs ge ett skepp goda sjöegenskaper. Vasas förlisning visar vilka avvägningar tidens fartygskonstruktörer måste göra – mellan sjöduglighet och slagkraftighet, mellan säkerhet och prestige.

Gustav II Adolf själv var intresserad av tekniska frågor både när det gällde armén och flottan och ansåg sig inte behöva råd i sådana spörsmål. Han ville ha ett stort och respektingivande skepp med dubbla däck och många kanoner – och därmed en hög tyngdpunkt.

Fortfarande fanns vid denna tid ett drag av amatörism och slumpmässighet över den svenska krigsmaskinen – ett drag som dock snart skulle suddas ut och bli omodernt. 1600-talet blev en tid av byråkratisering och professionalisering, vilket var nödvändigt för att staten framgångsrikt skulle kunna driva de många krigsföretagen.

Fakta: Forskningen kring Vasa fortsätter

För närvarande pågår ett stort forskningsprojekt om Vasa på Statens maritima museer. Projektet, som kommer att redovisas i åtta vetenskapliga böcker, har fått namnet »Förstå Vasa: Forskning kring Vasas arkeologi och historia».

Den första boken, om Vasas arkeologi, kommer ut i år, och därefter planeras en volym om året. Efter de engelskspråkiga rapporterna utkommer även en sammanfattande populärvetenskaplig bok i större format.

Fyndmaterialet från vasa är enormt, och återuppbyggnaden av skeppet har beskrivits som världens största pussel. Redan fjorton dagar efter bärgningen 1961 hade tre tusen fynd registrerats och när utgrävningen var slutförd fem månader senare hade arkeologerna listat 14 000 föremål.

Nu ska varje fyndgrupp, från kanonlavetter till skelettdelar, studeras för sig. Resultaten kommer att bilda underlag för en djupgående analys som handlar om konkreta fakta kring hur Vasa var byggd, utrustad och manövrerades, men som också sätter in det världsberömda regalskeppet i ett ekonomiskt och kulturellt sammanhang.

Ett av forskningsområdena handlar om att ta reda på hur skeppet skulle ha seglats om det inte sjunkit så snart. Olof Pipping, som ledde riggningen av Vasa under början av 1990-talet, undersöker hur olika riggdelar, tågvirke och segel användes.

Ett annat handlar om Vasas besättning och hur den levde och arbetade. Vid utgrävningen av skeppet hittades kvarlevor efter minst femton människor som följt Vasa i djupet. Dessutom återfanns kläder och kistor och andra tillhörigheter.

Ebba During, professor i osteologi, har genom analyser av skelettdelarna fått fram ny kunskap om längd, näringsintag, hälsa och arbetsvanor.

Andra delar av forskningsprojektet behandlar skeppets byggnadsprocess, Vasas militära roll, hur hon provianterades och vilken betydelse skulpturerna och deras färgsättning hade när det gällde att manifestera kunglig makt.

Publicerad i Populär Historia 6/2005