Partiledardebatter blev viktiga inför valen

År 1973 var det premiär för den direktsända valdebatten i svensk tv. Folket, som snart skulle gå till valurnorna, kunde på bästa sändningstid följa den hetsiga diskussionen mellan huvudkombattanterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin.

Centern, vid den här tiden störst av de borgerliga partierna, gjorde sitt bästa val hittills och räknade hem 25 procent av väljarna. Men socialdemokraterna behöll regeringsmakten, med stöd av vpk (Vänsterpartiets föregångare).

Palme vann – Fälldin fick sympatierna

Tre år senare möttes Fälldin och Palme återigen framför såväl -kameror som radiomikrofoner. Nu fick dessutom folkpartisten Per Ahlmark möta socialdemokraten Sten Andersson, och moderaten Gösta Bohman duellera mot Gunnar Sträng (S) – om än bara i radio. De två blocken stod inför valet jämbördiga, och alla var medvetna om att den sista debatten kunde vara avgörande för valresultatet. Kommentarerna efteråt pekade på att Palme visserligen var överlägset debattskicklig, men att Fälldin vunnit folkets sympatier. Palmes framtoning var för aggressiv, löd domen.

Maktskiftet var ett faktum och svenska folket visade ett aldrig tidigare skådat engagemang när det gäller valdeltagande: nära 92 procent av de röstberättigade gick till valurnorna. Enligt statsvetaren Peter Esaiasson, som studerat svenska valkampanjer genom tiderna, hade mediernas bevakning av valet betydelse för antalet röster, men påverkade kanske inte var mans enskilda beslut.

Började med Branting, Staaff och Lindman

Det var redan strax efter sekelskiftet 1900 som svenska partiledare började inse vikten av att vända sig utåt, mot en offentlig publik. Socialdemokraternas Hjalmar Branting, den liberale Karl Staaf och högerns Arvid Lindman gick i spetsen, och under 1910-talet blev det allt vanligare att partiledarna och andra politiker bemötte varandras inlägg i talarstolarna.

1930-talets radioutsändningar ökade debattglädjen; 1936 tilläts partierna att presentera sina respektive program i radion veckorna före valet, och torsdagen före valdagen avslutades med en debatt. Per Albin Hansson (S), Axel Pehrsson (Bondeförbundet), Gustaf Andersson (FP) samt Gösta Bagge (högern) förde ett jämförelsevis stillsamt samtal. Per Albin Hansson, den mest kände av partiledarna och dessutom den av partiet mest profilerade, tog hem valet med 46 procents väljarstöd.

Tage Erlander mot Bertil Ohlin

Efterkrigstidens partiledare var tuffare i debatten, trots att Radiotjänst begränsade deras möjligheter till utspel. Istället fick de större utrymme i tidningar och ute i parkerna.

Vasaparksdebatten 1948 kan ses som startskottet för våra dagars kampanjdebatter. En solig septembersöndag möttes socialdemokraternas Tage Erlander och folkpartiets Bertil Ohlin i Stockholm inför 30 000–50 000 åskådare i en direktkonfrontation av aldrig tidigare skådat slag. Debatten påverkade knappast valresultatet, men kampanjerna blev folkligare till sin karaktär. Nu låg vägen öppen för valduellen, vilken flitigt utnyttjades i alla politiska frågor.

Tv-sända debatter

Tv:s intåg under 1960-talet öppnade en ny arena för partiledarnas duelle­rande. Snart stod kampen mellan den retoriske socialdemokraten Olof Palme och centerpartisten Gunnar Hedlund. Uppgörelser mellan dessa blev också en allt vanligare frukostläsning för gemene svensk. Öppna brev och debattartiklar fyllde tidningarna och i TV avlöste debattprogrammen varandra.

Mediernas ökade bevakning av valrörelsen har gjort debattklimatet hårdare, och i dag är det vanligt att partierna möts i direktsända dueller redan ett halvår före valet. Detta har i sin tur lett till mer personinriktade kampanjer; minns till exempel folkpartiets framgångar i mitten av 1980-talet då ”Westerbergeffekten” blev ett begrepp.

Olika undersökningar visar att den skickligaste debattören, som dessutom vinner folkets sympatier, kan räkna med framgångar i valet. På samma sätt kan ett uselt framträdande ge partiet negativ uppmärksamhet och därmed påverka tveksamma väljares röster.

Publicerad i Populär Historia 9/2006