Nicolae Ceausescu – maktgalenskap blev hans fall

Doftana har också jämförts med Robben Island där ANC-ledaren Nelson Man­dela satt fånge. Att den rumänska regimen skickade alla landets kommunister till samma fängelse innebar att de – liksom apartheidmotståndarna i Sydafrika – svetsades samman. I fängelset lärde Ceausescu känna flera personer som skulle få ledande roller efter det kommunistiska maktövertagandet.

År 1938, efter att ha släppts från Doftana, utnämndes Ceausescu till generalsekreterare för ungkommunisterna. Friheten varade till 1940, då det var dags för ännu en fängelsevistelse. Men innan dess hade han hunnit träffa den ett år yngre Elena, dotter till en lantbrukarfamilj bosatt inte långt från hans egen hemby. Paret gifte sig 1946 och Elena kom att förbli Nicolae Ceausescus trognaste vän livet ut.

Rumänien går över till Sovjetblocket

Under Ceausescus tid i fängelse förändrades det omgivande samhället. Rumänien förlorade en stor del av sitt territorium till Ungern, Bulgarien och Sovjet. Kung Carol II abdikerade till förmån för sin son, men i praktiken tog den nazivänlige generalen Antonescu över ledarskapet och allierade landet med Tyskland.

När Ceausescu lämnade fängelset genom en flykt 1944 hade emellertid Rumänien bytt sida i kriget och gått samman med ryssarna. Moskvas inflytande hade stärkts, monarkin avskaffats och det lantbruksdominerade Rumänien påbörjat en kommunistisk massindustrialisering. Den nya politiska tiden innebar att Ceausescu kunde göra en raketkarriär.

Gheorghe Gheorghiu-Dej, som han hade lärt känna i fängelset, hade blivit premiärminister 1952. Som dennes protegé kunde Ceausescu få en rad tunga poster: biträdande jordbruksminister, biträdande minister för de väpnade styrkorna, sekreterare i centralkommittén, ledamot av politbyrån, och – så småningom – den som Gheorghiu-Dejs högra hand och Rumäniens näst viktigaste person.

Ceausescu till makten 1965

I mars 1965 tog den då 47-årige Ceausescu det sista karriärsteget. Tre dagar efter att Gheorghiu-Dej avlidit i cancer utnämndes han till kommunistpartiets generalsekre­terare. Detta skedde trots att många såg honom som maktgalen. Han hade redan hunnit bli så inflytelserik att ingen partikamrat vågade utmana honom. Det fanns också en förhoppning om att Ceausescu skulle ha mod att motsätta sig rysk dominans.

Förföljelse av oliktänkande var vid den här tiden redan en etablerad del av den kommunistiska diktaturen. När den extremt misstänksamme Ceausescu kom till makten ökade förtrycket ytterligare. Den nye ledaren tålde ingen kritik och inte att förlora, inte ens i schack. Det gamla politiska gardet rensades ut och ersattes med ja-sägare. En utmärkande personkult uppstod kring ledaren och all opposition ströps. Rumänien fick stämpeln som Östeuropas hårdaste polisstat.

Satte sig upp mot Sovjetunionen

Utrikespolitiskt ville Ceausescu utmana Moskva och betona Rumäniens nationella suveränitet, vilket bidrog till att den stalinistiske ledaren uppfattades som liberal av vissa i väst. Ceausescu bjöd trotsigt in Frankrikes president Charles de Gaulle till Rumänien och träffade Tito i Jugoslavien. 1968 vägrade han att bistå Warszawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien och blev genom ett patriotiskt tal – där han satte sig upp mot Sovjet och hyllade rumänernas suveränitet – nationalhjälte över en natt.

Lovsången till conducator, ledaren, som Ceausescu kallade sig, ebbade snabbt ut i hemlandet. Samtidigt sjöngs den hög­re i västvärlden. Efter ett besök av president Richard Nixon i Bukarest började USA ge stora krediter till Rumänien, som fördömde Sovjets invasion i Afghanistan 1979 och – som enda nation från östblocket – deltog i Los Angeles-OS 1984.

Året innan hade vicepresident George Bush gästat Ceausescu och kallat honom ”en av de goda kommunisterna”. Den största hedersbetygelsen från väst som Ceausescu fick ta emot var en inbjudan till drottningresidenset Buckingham Palace i London 1978. I Rumänien rullade TV-bilderna från presidentparets (Ceausescu lade till titeln 1974) statsbesök under flera veckor.

Ceausescu inspirerades av Nordkorea

På hemmaplan bedrev Ceausescu en ytterst repressiv politik. 1966 genomdrev han en lag som gjorde det extremt dyrt att skilja sig eller göra abort. Samtidigt förbjöds preventivmedel i syfte att öka födelsetalen.

De som undvek att skaffa barn var desertörer, slog Ceausescu fast, och beslöt att alla kvinnor skulle föda minst fyra barn (själv hade han tre). Födelsetalen fördubblades och efter kommunistregimens fall blev konsekvenserna uppenbara när TV-bilderna från de rumänska barnhemmen rullade ut över världen.

Ceausescus storhetsvansinne tilltog. Han omgav sig med personer som aldrig ifrågasatte honom, och hustruns uppmuntran spädde på situationen ytterligare. Efter ett besök i Nordkorea 1971 återvände diktatorn full av inspiration från Kim Il Sungs orwellska samhälle, där ledaren hade ikonstatus. Som en följd lät Ceausescu bannlysa allt som var västerländskt: långt hår på män, kjol eller jeans på kvinnor och ”dekadent” konst.

Säkerhetspolisen, Securitate, fanns överallt – avlyssnade, skuggade, bröt sig in hos oliktänkande. Politiska dissidenter fängslades eller klassades som mentalsjuka och sändes för hjärntvätt till psykiatriska kliniker.

Rumänien stagnerade under Ceausescu

Otaliga omorganiseringar bland myndigheter och ständiga resor där Ceausescu åkte kortege och vinkade från balkonger skapade en illusionen av aktiv politik. Men i verkligheten rådde kaos och stagnerad utveckling. Situationen förvärrades också av en långtgående nepotism. Presidentparets yngste son, Nicu, liksom andra släktingar, fick framträdande poster. Elena Ceausescu, som bara hade gått några få år i skolan och slutat med usla betyg, fick bära titlar som doktor och ingenjör och tog plats i de centrala politiska organen.

När generalen Ion Mihai Pacepa, högt uppsatt på Securitates avdelning för spionage mot USA, hoppade av till väst 1978 intensifierades Ceausescus misstänksamhet mot omgivningen. Han gjorde utrensningar inom säkerhetspolisen och började i ännu högre grad förlita sig på hustrun. Rumänien isolerades ytterligare från omvärlden.

Ceausescus paranoida drag på det privata planet blev också mer framträdande. Han började ignorera sin diabetes och strunta i läkarnas medicinska rekommendationer. Det sägs också att hans renlighetsfobi ledde till att han tvättade händerna i sprit efter varje handslag och att president­parets hundar schamponerades och parfymerades dagligen.

Folkets palats – skrytbygge i Bukarest

I ett infall 1980 bestämde Ceausescu att den enorma statsskuld hans politik orsakat skulle utplånas. Importen skars ned och exporten ökades. När matbristen blev akut infördes ransoneringar och rumänerna fick köa i timmar för bröd och mjölk och leva med ständiga strömavbrott och brist på gas.

Samtidigt tvingades miljoner människor att flytta till standardiserade betongkomplex när deras hem revs på grund av Ceausescus idéer. Kronan på verket var byggandet av ”Folkets palats” och den tre och en halv kilometer långa ”Boulevard för socialismens seger” i huvudstaden. För att göra rum åt det Pyongyanginspirerade projektet jämnades en sjättedel av Bukarest med marken!

Ceausescu uppfattade inte motståndet mot regimen eller hur det politiska systemet började falla samman i grannländerna i slutet av 1980-talet. 1987 hade ett arbetaruppror brutit ut i rumänska Brasov, men slagits ner brutalt av militär och Securitate.

Massakern i Timisoara

I december 1989 startade en ny revolt i Timisoara i västra Rumänien. Pastorn Laszlo Tokes började kritisera statens ”systematisering”. När han handgripligen skulle avskedas från sin tjänst slöt församlingsmedlemmarna upp bakom honom. Anhängarna kunde snart räknas i tusental och demonstrationen förvandlades till en protest mot hela etablissemanget. Flaggor brändes, en partilokal vandaliserades och porträtt av Ceausescu slogs i bitar.

En upprörd och förvånad diktator beslöt att problemet skulle lösas på traditionell väg. Stridsfordon rullade in i Timisoara och militären öppnade eld, varpå hundratals människor dog eller sårades. Ryktet om massakern spred sig som en löpeld och stämningarna i Rumänien började närma sig kokpunkten.

Burop mot talet på balkongen

När Ceausescu tre dagar senare kom tillbaka efter en kort resa till Iran hade situationen förvärrats ytterligare. För att lugna folket tog han det ödesdigra beslutet att göra ett framträdande. Den 21 december 1989 höll Ceausescu sitt sista tal, på vad som i dag döpts till Revolutionstorget.

Hans häpna ansiktsuttryck när ovationerna från tusentals utkommenderade partianhängare övergick i burop visade hans totala brist på verklighetsförankring. Efter det misslyckade talet tog militären demonstranternas parti.

Paret Ceausescu flydde till sitt sommarhus och vidare i helikopter och bil men hann inte långt förrän de greps av polis och överlämnades till militären. En tillfällig domstol inrättades i en barack och i en hastig rättegång åtalades presidenten för bland annat ekonomisk brottslighet och massmord.

Dömdes till döden och avrättades

Juridiken var lika politiserad som under Ceausescus egen tid, de höga militärer som var domare ville inte riskera en offentlig rättegång där deras egen roll i diktaturen skulle granskas. Inga bevis lades fram och inga vittnen hördes innan domen – dödsstraff – föll.

Skräcken steg i presidentparets ögon när de insåg att den skulle verkställas omgående. På juldagen 1989 arkebuserades Nicolae och Elena Ceausescu och videofilmer från avrättningen spreds över världen.

I dagens Bukarest står fallfärdiga höghus och ett gigantiskt presidentpalats kvar som påminnelse om en galen mans idéer. Utanför skrytbygget passerar buss 385 på sin väg mot Ghenceakyrkogården där den forne diktatorn lagts till sin sista vila. Några blommor och ett ljus står vid hans grav. En bred cementgång skiljer Ceausescu från Elena, hans trogna följeslagare. När paret jordfästes tyckte man att de vållat så mycket ondska tillsammans att de i evigheten borde hållas åtskilda.

Publicerad i Populär Historia 3/2008