© Alexander Tolstykh/Shutterstock

Kampen om ekarna

Idag är eken kungen bland lövträd, viktig för den ekologiska mångfalden och symbol för ekonomisk trygghet och sparande. Men under århundraden var det mäktiga trädet svenska bönders hatobjekt.

6 augusti 2002 av Per Eliasson

Troligen har ingen svensk någonsin sett så många ekar som överstelöjtnanten vid svenska flottan Johan Aron af Borneman. Näst efter Gustav Vasa är han också den enskilda person som betytt mest för att forma den svenska ekens öde.

Avträdandet av svenska Pommern 1814 i efterdyningarna av napoleonkrigen är knappast mer än en fotnot i den svenska historien. Men i ett viktigt avseende fick den stor betydelse i samtiden – i ett slag miste den svenska flottan sina viktigaste ekvirkesförråd. Ända sedan trettioåriga kriget hade ekskogarna i Pommern och runt Wismar varit den svenska flottans huvudleverantörer av virke. Sommaren 1815 ledde af Borneman en sista expedition till den avträdda provinsen för att hämta hem till flottbasen i Karlskrona vad som räddas kunde från de kungliga pommerska ekskogarna.

af Borneman var fast övertygad om att förlusten av Pommerns ekar endast kunde kompenseras genom att ännu hårdare slå vakt om den kungliga rätt till de svenska ekarna som införts av Gustav Vasa redan 1558. Sedan dess var eken kungens träd och förbjuden för bönderna, men det var en rätt som blivit alltmer omstridd under 1700-talets slut.

Bönderna lovades upprepade gånger under 1790-talet äganderätten till ekarna på sin mark. Fortfarande på 1810-talet var dock straffet för att olovligt fälla eller skada en ek, dryga böter eller en månads fängelse på vatten och bröd.

Den 18 mars 1819 fick af Borneman i uppdrag av regeringen att besiktiga alla landets ekar för att avgöra vilka som ännu var användbara för flottan. Dessutom skulle han föreslå lämpliga områden för statliga ekplanteringar.

Under sex år genomkorsade han socknarna i södra Sverige. Han gjorde anteckningar om alla användbara ekar och kommenterade ekens växtförhållanden och kvalitet. Resultatet av hans mödor är samlat i sexton stora inbundna volymer som ännu finns i Riksarkivet.

Redan efter en månads arbete i ekskogarna i Blekinge hade af Borneman helt ändrat uppfattning. Situationen för den svenska eken var katastrofal! Bland bönderna fanns ett utbrett ekhat. De vuxna träden skadades medvetet och unga plantor rycktes upp, trampades ned, hackades sönder eller höggs av med lien. Enda chansen att rädda den sista återstoden av de dugliga träden var att överlämna äganderätten till bonden.

I strid med sina överordnades uppfattning lade af Borneman därför fram ett förslag för 1823 års riksdag om att frisläppa ekarna. Det mottogs med stor entusiasm, särskilt från bondeståndet, och vid nästkommande riksdag, 1828, återkom förslaget, men nu som kunglig proposition. År 1830 frisläpptes eken, efter inlösen för en mindre summa, till varje bonde som så önskade.

Förlusten av Pommern gjorde virkesproblemet akut 1815, men den svenska ekens öde som ett hatat träd hade djupa rötter långt ned i historien. Och den pågående agrara revolutionen skärpte konflikten.

Redan under medeltiden skyddade landskapslagarna eken, när den växte på den gemensamma bymarken eller häradsallmänningen. Men då var det ollonen och svinbetet som gjorde trädet värdefullt; den som högg en ek minskade byns gemensamma ollonskörd.

Med Gustav Vasa ändrades detta. Den svenska örlogsflotta som han började bygga behövde virke av bästa sort. Det nya fartygsartilleriet ställde stora krav på skeppens hållfasthet, både för att bära de egna tunga kanonerna och för att ta emot motståndarnas bredsidor.

Dessutom måste skrovet tåla träfartygens värsta fiende: skeppsrötan. Då var det bara ek som dög.

När ekvirke blev en strategisk råvara för staten blev två problem uppenbara. Det första var ekologiskt. Att bygga stora örlogsskepp krävde en rad naturvuxna virkesdetaljer som endast kunde fås från träd av vissa dimensioner med speciella växtsätt. På dessa träd blev det snart brist.

Dessutom blir lövträdsvirke, till skillnad från barrträd, hårdare ju snabbare det växer. Det betyder att ett bra klimat och den bästa jorden ger det hårdaste och bästa virket. Därmed var konkurrensen med bondens odlingsmöda given. Staten ville ha virkesekar där bonden ville se säd och ängshö. I den konkurrensen drog staten oftast det kortaste strået: ”Ek må römma undan för nek”, som ett gammalt småländskt ordspråk sade (nek = sädeskärve).

Det var därför som Gustav Vasa i februari 1558 gjorde eken till ett kungens träd, förbjudet att hugga för såväl krono- som skattebönder.

Därmed etablerades det andra problemet, vilket var politiskt. För bönderna fanns det ingen anledning att gynna ett träd som stod på deras åkrar och ängar, förstörde sädesväxten, skuggade ängshöet och sög musten ur jorden. Om det skulle fällas för flottans behov blev tacken bara att bonden fick ställa upp med handräckning och skjutsning.

Men det var få träd som var så bra att flottan ville ha dem. De allra flesta stod istället och ruttnade i inägomarken till ingen nytta. Alla möjliga sätt att få tillstånd att fälla trädet på laglig väg – eller att åtminstone minska skuggan genom hård kvistning av stam och krona – blev bondens svar. Samtidigt framfördes ständiga besvär från bondeståndet på riksdagarna om rätten till ekar.

Den agrara revolutionen på 1700-talet skärpte problemen. Både den bättre jorden på utmarken och ängsmarken i inägorna utsattes för ett ökat tryck genom uppodling. Men den ökade åkerarealen krävde mer gödsel. Samtidigt hotades foderproduktionen till de djur som skulle producera gödslet genom det högre trycket på de foderproducerande ängarna och utmarkens betesmarker. Det skärpte den ekologiska konflikten.

Dessutom ökade den politiska motsättningen. Med stigande välstånd började bondeståndet på frihetstidens riksdagar att uppträda alltmer självmedvetet. När det ställde krav i skogsfrågorna blev rätten till ek och bok en viktig fråga. Den politiskt slipade Gustav III skaffade sig böndernas stöd med sin skatteköpsförordning 1789, som gav skattebonden samma rätt till sin jord som frälsemannen redan har. Men förordningen innehöll ett viktigt undantag: kronan behöll tills vidare rätten till all ek och bok på skattejorden. Genom en inventering i byarna skulle de träd som var användbara för flottan märkas och bokföras och därefter skulle bönderna få rätten till de övriga.

Inventeringen genomfördes under 1790-talet och närmare 230 000 ekar märktes med kronostämpel i stammen och på roten och fördes in i böckerna. Men något frisläppande av de övriga blev det aldrig. Trädslaget bok avstod kronan från men eken förblev kungens träd.

När en ny skogsordning utfärdades 1805 var ekträdet lika förbjudet för bonden som tidigare och möjligheten att få det lagligt utsynat hade krånglats till ytterligare.

Men nu var måttet rågat. På de fyra riksdagarna mellan 1809 och 1818 ställdes alltmer högljutt kravet på ekens frisläppande. Gång på gång stödde riksdagen kravet och begärde att de kvarvarande virkesträden skulle besiktigas och de övriga lämnas till bonden.

Det var inför det trycket från riksdagarna som Johan af Borneman fick uppdraget att genomföra en sista inventering och samtidigt föreslå lämpliga områden för särskilda ekplanteringar för flottans virkesbehov. Resultatet var mer än nedslående. Endast omkring 40 000 användbara träd kunde uppbringas i hela södra Sverige och orsaken var klar, enligt rapporten om inventeringen:

De fält der Odlaren har att vänta största belöningen för sin möda, det vill i allmänhet säga, hans Inägor, äro, eller hafva varit, i de fleste Provinserna, bevuxna med Ekar, hvilckas skugga och förtorkade Löf, hvad Åkern angår mattar eller förstör Sädesväxten och i Ängen der träden stå för mycket hopade, förminska gräsproduction…

Ekens hämmande verkan på markens grödor fick bönderna att kvista trädet hårt. I såren efter kvistarna på stammen gick det röta och rötan spred sig in i stammen varefter trädet ruttnade och blev odugligt som virke.

Enda lösningen, menade Borneman, var att låta bönderna lösa in träden för en mindre summa och sedan använda pengarna till ekplanteringar i flottans egen regi. Det var också detta förslag som förverkligades genom propositionen på 1828 års riksdag. Tre år senare, strax före jul 1831, sattes de första ekplantorna i jorden på den gamla kungsgården på Visingsö. Fram till 1860 planteras där sammanlagt 750 hektar med ekar. I dag är dessa planteringar en sevärdhet med de kanske finaste virkesekarna i Sverige.

Men hur gick det då med de ekar som bönderna löste in? Samstämmiga rapporter från jägmästare, kronofogdar, landshövdingar och hushållningssällskap under första hälften av 1800-talet talar om en snabb minskning av ek på bondejord.

Förhoppningarna om att trädet skulle vårdas bättre när det blev bondens egendom kom på skam. Detta berodde säkerligen på att uppodlingen av ängar och bättre jord på utmarken, ekens främsta växtplatser, fortsatte – men också på att eken som symbol för ofrihet och förtryck levde kvar i flera decennier.

Så småningom kom dock eken att stå för något annat. På frälsejorden blev den kvar och där blev den istället en symbol för rikedom och styrka, något som förstärktes av dess heraldiska roll. Denna symbolik blev så småningom gängse och möjliggjorde att sparbankseken kunde användas och bli ett av 1900-talets mest framgångsrika varumärken.

Långsiktig virkesförsörjning

Ekträ var ett oumbärligt material i det för-industriella samhället på grund av sin styrka och röttålighet. Redan i landskapslagarna talas det om axeldiger ek, vilket syftade på att stammen var tjock nog att användas som hjulaxel. Ekvirke användes som axlar till vagnar och vattenhjul och i kvarnar liksom till stolpar, brotimmer, syllar och reglar i hus med skiftesverk. För militära behov var ekvirke, förutom till skeppsbyggnad, även nödvändigt i fästningsbyggen och till kanonlavetter. Men det var framförallt för sina egenskaper som skeppsvirke som eken blev politik.

”Såsom skeppsvirke öfverträffar Eken alla andra trädslag för sin fasthet och förmåga att motstå förruttnelse”, konstaterade Israel af Ströms, mannen bakom Visingsös ekplanteringar. Han fick 1830 det ansvarsfulla uppdra-get att garantera den svenska flottans lång-siktiga tillgång på ekvirke. Då var krisen redan ett faktum och den användbara svenska eken skulle bara räcka till ett par linjeskepp ytterligare.

Räddningen var import från Tyskland och Polen. Redan när de första plantorna sattes i marken på Visingsö strax före jul 1831 kom omkring fyrtio procent av allt ekvirke som tilldelades varvet i Karlskrona från Tyskland. När varvets lager inventerades på 1840-talet var hälften av allt virke tyskt.

Men den tyska importen var inget nytt. Redan under trettioåriga kriget började avverkningarna i Pommern för den svenska flottans räkning. Eftersom eken där hade bättre växtförhållanden blev den också av bättre kvalitet. Hur viktig importen av ekvirke var blev klart efter karolinernas nederlag i Ryssland 1709, när Danmark återinträdde i stora nordiska kriget och avskar förbindelsen mellan Karlskrona och Pommern. Då avverkades de tidigare sparade ekarna i Blekinge och vid kalmarkusten.

Chocken efter virkeskrisen på 1710-talet gjorde att amiralitetet senare under 1700-talet började planera virkesförsörjningen mer långsiktigt. Det skedde genom att öppna flottleder till det inre av Småland, med omfattande inventeringar av de användbara träden och genom uppmuntran till plantering. Men inte heller detta förslog långt när af Chapman, på order av Gustav III, drog igång flottans stora nybyggnadsprogram på 1780-talet. Med tio linjeskepp och tio fregatter sjösatta på fyra år var ekavverkningarna större än någonsin, samtidigt som importen sköt i höjden. Resultatet blev mindre lyckat eftersom snabbygget inte tillät att virket torkade de två år som var brukligt. Med nyhugget färskt virke i skroven ruttnade fartygen snabbare och redan efter 10–15 år var det dags för stora reparationer. Ett värre problem var att skeppen med det tyngre färska virket kom att ligga lägre i vattnet än planerat och därmed gick miste om fördelen med högt placerade kanonbatterier.

När flottorna rustades i Europa under napoleonkrigen drevs priset på ekvirke upp ytterligare. Det gjorde att den svenska flottan fick svårt att hänga med i konkurrensen och kronans rätt till eken på skattejord blev därför ännu värdefullare. När nästa stora europeiska flottupprustning kom på 1850-talet, och kon-kurrensen om virket hårdnade på nytt, var den rätten avskaffad.

Det beroende av organiska material som träfartygen medförde försvann när sjöförsvars-kommittén 1862 kunde föreslå pansarfregatter med järnskrov som träskeppens efterföljare. Men ända fram till 1930-talet ägdes alla ekar på häradsallmänningar och kyrkliga boställen av staten och skyddades av Gustav Vasas regalrätt. Och på Visingsö finns kronans ekar kvar än i dag.

Uråldrig och grov ek

Erbjudandet 1830 att lösa eken på skattejord fick ett omedelbart gensvar från bönderna. Men eken på boställen, kronojord och de få ekar på skattejord som av någon anledning inte friköptes var fortfarande kronans.

En sista större inventering genomfördes under 1860-talet på dessa områden av kapten-löjtnant Gustav Carl Witt från Karlskrona. Det mest bestående resultatet av denna inventering blev fridlysningen av Sveriges största ek

– Rumskullaeken i Norra Kvill i Småland.

Kaptenlöjtnant Witt antecknade i sin journal om detta så kallade militieboställe att på ”boställsegorna finnes ett betydligt antal urgamla, stora ihåliga vrakekar med stammar af ända till 20 fot och deröfver i omkrets”.

den största ekens stam uppmättes till ”45 fot i omkrets”och Witt framförde i sin rapport förhoppningen att ”då vrakekutstämpling blefve bifallen för Quill förrättningsmannen måtte få instruktion att ej vrakstämpla denna märkvärdiga fornlemning”. Förvaltningen för sjöärendena beslöt också den 10 oktober 1862 att vid kommande utstämplingar ”för sin ovanliga storlek ovannämnda gamla eken i Quills militieboställe icke får uttagas”.

Att Rumskullaeken står kvar, och inte gick samma öde till mötes som de andra ”stora ihåliga vrakekarna”, kan vi alltså tacka kapten-löjtnant Witt och den svenska flottan för.

Omkretsen är i dag drygt 14 meter. Åldern har inte kunnat bestämmas med säkerhet, men kanske är eken tusen år gammal. I den nyligen utgivna boken Träd i marker och myter konstaterar den från tv kände författaren och journalisten Jan Danielson att ”ingen levande organism i landet är äldre”. Rumskullaeken är fridlyst sedan 1924.

Publicerad i Populär Historia 5/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också