Eva Ekeblad gjorde sprit av potatis

Norsk akvavit är inte som annan akvavit. Medan danskar och svenskar fortfarande tillverkar det mesta av sin akvavit på kornsprit – så som de har gjort i minst femhundra år – har norrmännen sedan slutet av 1700-talet tagit andra vägar.

I Norge är det potatis som gäller när de ädla dropparna ska framställas, en konst som grannarna i väster lärt sig av den svenska grevinnan Eva De la Gardie Ekeblad.

Hon föddes i Stockholm 1724 som dotter till greve Magnus Julius De la Gardie, officer, ämbetsman, politiker och riksråd, och Hedvig Catharina Lillie, känd som politiskt engagerad salongsvärdinna. Det mesta av sin uppväxt tillbringade Eva och hennes syskon på Almare-Stäkets herrgård i Järfälla en bit utanför Stockholm.

Släkten De la Gardie ägde flera stora gods och tillhörde den politiska och ekonomiska eliten i dåtidens Sverige. Kort sagt: Eva växte upp med silversked i mun.

Äktade Claes Claeson Ekeblad

Bara 16 år gammal gifte hon sig med den 17 år äldre greven Claes Claeson Ekeblad, som precis som hennes far var riksråd. Den tonåriga hustrun måste nu flytta ifrån föräldrahemmet till Stola herrgård vid Vänern.

Helt främmande var dock inte dessa trakter för Eva Ekeblad – i föräldrarnas ägo fanns två gods i grannskapet: Mariedals slott och Lindholmens slott, som hon hade med sig i hemgift och som slogs samman med Stola. Det var på Stola hon skulle bli husmor och det var där hon skulle bo.

Tog ansvar för Stolas drift

Eftersom maken var riksråd och uppehöll sig långa perioder i Stockholm fick Eva Ekeblad snart ansvar för både underhåll och drift av herrgården samt för förvaltningen av godsen. Hon blev snart känd som en driftig kvinna med skinn på näsan.

Dessutom började hon tidigt intressera sig för vad som odlades och vad som kunde odlas på hennes gods, råvarornas egenskaper, vad de kunde användas till, vad som kunde lagas av dem och säljas. Det var nu potatisen kom in i hennes liv.

Potatisen till Sverige

Spanjorerna hade med sig potatis – »jordäpplen« – till Europa från Sydamerika i kölvattnet efter Christofer Columbus resor. Efter att den första potatisen satts i spansk jord vid mitten av 1500-talet utvecklades rotfrukten successivt och spreds sakta men säkert norrut genom Europa.

Samtidigt, under 1600-talets lopp, importerades potatisplantor till England och till centraleuropeiska länder från Nordamerika. Med tiden nådde plantan våra breddgrader och till Sverige anlände den med början under andra halvan av 1600-talet. Till Norge kom den under första halvan av 1700-talet.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Inledningsvis var potatisen inte särdeles eftertraktad som nyttoväxt. Till viss grad gav den givetvis näring – i brist på annat – till hungriga sjömän och soldater. Men många ansåg att knölarna inte var lämpliga som människoföda – kanske på grund av den bittra smak som mycket av potatisen vid denna tid lär ha haft.

Nej, det var främst som prydnadsväxt den användes och plantorna sågs ofta i växthus och botaniska trädgårdar.

Potatis som nyttoväxt

Med tiden började dock allt fler inse rotfruktens potential, och ryktet om dess förträfflighet spred sig norrut. I Sverige väcktes riksdagens intresse och 1746 gav man den nyupprättade Kungliga Vetenskapsakademien i uppdrag att leverera en utredning om »hur den gagneliga jordfrukten potatoes bör planteras, skötas och nyttjas«.

Ett par utredningar gjordes men de fick inte det resultat som politikerna hade hoppats på. Detta var i en tid när det rådde brist på korn och mycket måste importeras, vilket hotade den svenska handelsbalansen. Dessutom var det bekymmersamt att så mycket av kornet, som borde ha använts till mat, istället gick till framställning av brännvin.

Något måste göras. Tänk om det hade varit möjligt att producera sprit av potatis istället för av korn. Om någon bara visste hur!

Frågorna diskuterades i riksdagen, som på politikers vis skickade över bollen till kommerskollegium. Det skulle »genast anställa prov om, och till hvad fördel brännvinsbränning av potatos läte sig göra«.

Rikskanslirådet Claes Claeson Ekeblad, som fungerade som kunglig rådgivare, skulle sörja för att det utfördes experiment som kunde ge vägledning. Några experiment blev dock inte av – inte förrän året därpå. Det var då som riksrådets hustru trädde in på scenen.

Eva Ekeblad börjar forska

Eva De la Gardie Ekeblad var 24 år gammal och väntade parets fjärde barn. Genom sin make, som förutom rikskansliråd även var medlem av Vetenskapsakademien, hade hon säkert hört om jakten på potatisens hemligheter. Mellan barnafödslar och vid sidan av arbetet med gods, gård och representation gav hon sig in i potatisforskningen – med goda resultat.

Noggrant och detaljerat beskrev hon sitt arbete som hon signerade med sitt flicknamn och skickade till Kungliga Vetenskapsakademien. Där behandlades grevinnans rapport en första gång den 5 november 1748, innan den skickades vidare för närmare granskning av akademimedlemmar med särskilda kunskaper inom området – bland andra industrimannen och lantbrukspionjären Jonas Alströmer. Han lär ha varit den förste som odlade potatisplantan i Sverige, 1724, samma år som Eva De la Gardie Ekeblad föddes. Experterna gav sitt erkännande – hennes studier höll måttet.

Invald i Vetenskapsakademien

Den 17 november 1748 kungjordes arbetet i Vetenskapsakademiens handlingar: »Försök at tilverka Bröd, Brännvin, Stärkelse och Puder af Potatos gjorde af Eva De la Gardie«.Herrarna i Vetenskapsakademien såg nyttan i hennes upptäckter och vilka möjligheter de innebar. Den 3 december samma år valde de in henne som medlem i akademin, efter ett förslag av friherre Nils Palmstierna.

Att en kvinna valdes in var vid denna tid högst anmärkningsvärt, men Palmstierna argumenterade för att grevinnan Ekeblad kunde bidra även med andra nyttiga erfarenheter från sina försök och att detta kunde »uppmuntra hela könet« att uppfinna saker som rörde hushållsväsendet.

Eva Ekeblad var den första kvinna som valdes in i Vetenskapsakademien; det skulle dröja 200 år innan sammanslutningen återigen fick en kvinnlig medlem.

Två år efter hennes inval syns hon i rullorna som hedersmedlem. Som det verkar deltog hon dock aldrig i något av akademiens möten, men hon bidrog med flera rapporter, bland annat om tvättning av bomullstyg och blekning av bomullsgarn.

Potatis blev brännvin

Vad var det då Eva Ekeblad hade gjort? Jo, hon hade upptäckt hur man kunde förvandla stärkelsen i potatis till socker för att få igång jäsningen och därmed framställa alkohol. Av en blygsam mängd potatis om tjugo kilo, kanske odlad i växthus på hennes gods, hade hon lyckats framställa 33 centiliter brännvin, alltså en halv flaska.

Hon var inte den första som lyckades med detta – processen lär ha genomförts i Tyskland tidigare, men detta var inte känt i Sverige. Här var det hennes uppfinning.

Framställningen av brännvin var det som övriga akademiledamöter fann mest intressant. Det är också detta hon blivit mest känd för av eftervärlden. Men för Eva Ekeblad själv var det troligen inte spriten som var viktigast. Bara något enstaka stycke i hennes rapport handlar om hur man gör sprit av potatis medan huvuddelen berör bröd, potatismjöl, stärkelse och pulver av potatis.

Pulvret har inte så stor betydelse i dag men på hennes tid letade man efter ett medel som kunde hålla perukerna styva och vita. Men då liksom nu var bröd viktigt och Eva Ekeblad undersökte potatisens möjligheter att ersätta bristvaran korn för bakning.

Använde Kalendern för PR

Det var på Stola och i trakterna kring Lidköping som hon tillbringade större delen av sitt vuxna liv. Men för att utföra sina försök med potatis lär hon ha återvänt till barndomens landskap och Almare-Stäkets herrgård, som hennes bror hade fått ta över. Kanske valde Eva Ekeblad att göra så för att hon insåg vilken betydelse försöken skulle kunna få, och att det därför var viktigt att hålla sig nära Stockholm och Vetenskapsakademien.

Lika framgångsrik som hon varit med sina potatisförsök var hon när det gällde marknadsföringen. Den skedde genom Kalendern, som var den tidens mest spridda skrift i Sverige, näst efter Bibeln.

Kornbrist i Norge

Potatisens möjligheter blev snabbt och effektivt kända och nådde grannlandet Norge, där kornbristen var ännu större än i Sverige. Norge tillhörde Danmark och behövde importera såväl korn som sprit därifrån, eftersom den danske kungen hade förbjudit spritproduktion i Norge.

Missnöjet med det danska herreväldet hade tilltagit. En del norrmän insåg dock att potatisodling kunde öka både matproduktionen och intäkterna för såväl bönderna som landet i stort. »Potatisprästerna« hade börjat predika.

Linjeakvavit korsade ekvatorn

Trots det danska förbudet mot spritproduktion i Norge fanns det några som tillverkade potatissprit enligt Eva Ekeblads metod. Så kom det sig att några tunnor sådan sprit fanns ombord på skutan Throndhiems Prøve
som 1805 seglade iväg till Batavia, dagens Jakarta i Indonesien.

Två år senare återvände skeppet med spriten osåld. Tunnorna med potatissprit som hade korsat ekvatorlinjen – och fatlagrats under hela resan – blev grunden till den norska »linjeakvaviten«.

Lysholms Linie Akvavit är i dag ett av de internationellt mest kända norska varumärkena, och på Vinmonopolet, Norges motsvarighet till Systembolaget, finns fler än 160 olika norska akvavitmärken, nästan alla tillverkade på potatissprit.

Förbudet mot brännvinsproduktion upphävdes inte förrän 1816, två år efter unionsupplösningen med Danmark. Men då dök brännerierna upp som svampar ur jorden och potatis ansågs vara en utmärkt råvara. En stycke jord odlad med potatis kunde ge två-tre gånger så mycket sprit som en lika stor markplätt med korn.

Stola herrgård museum

Eva Ekeblad dog år 1786 men kvar finns både Almare-Stäket och Stola herrgård – den senare är öppen för allmänheten att besöka. Den vackra huvudbyggnaden från början av 1700-talet fungerar som museum där besökaren kan fördjupa sig i historien om henne och sju generationer Ekeblad.

På Stola finns dessutom släktens minneslund. På en sten till grevinnans minne står skrivet: »Till beständig Åminnelse af en i Lifstiden älskad och vördad Moder Riksrådinnan Högvälborna Fru Grefvinnan Ekeblad Född Grefvinna Eva De la Gardie [...] En Dygdig Maka, En ömsinnad Moder, en god Hushållerska, De fattigas Tillflyckt, en heder för Landsorten.«

Eva Ekeblad må ha haft många dygder. Men de fina raderna på stenen berör inte med ett ord potatisspriten – den som hon är ihågkommen för.

Publicerad i Populär Historia 6/2018