Flottans jakt på ekvirke
Det hårda och röttåliga ekvirket hade många användningsområden, men det var oumbärligt när svenska flottan byggde örlogsskepp.
Försiktigheten var ett av de många skepp som byggdes i slutet av 1700-talet. Svenska flottans upprustning drev upp priset på ek.
Ekträ var ett oumbärligt material i det förindustriella samhället på grund av sin styrka och röttålighet. Redan i landskapslagarna talas det om axeldiger ek, vilket syftade på att stammen var tjock nog att användas som hjulaxel. Ekvirke användes som axlar till vagnar och vattenhjul och i kvarnar liksom till stolpar, brotimmer, syllar och reglar i hus med skiftesverk.
För militära behov var ekvirke, förutom till skeppsbyggnad, även nödvändigt i fästningsbyggen och till kanonlavetter. Men det var framförallt för sina egenskaper som skeppsvirke som eken blev politik.
”Såsom skeppsvirke öfverträffar Eken alla andra trädslag för sin fasthet och förmåga att motstå förruttnelse”, konstaterade Israel af Ströms, mannen bakom Visingsös ekplanteringar. Han fick 1830 det ansvarsfulla uppdraget att garantera den svenska flottans långsiktiga tillgång på ekvirke. Då var krisen redan ett faktum och den användbara svenska eken skulle bara räcka till ett par linjeskepp ytterligare.
Ek från Tyskland och Polen
Räddningen var import från Tyskland och Polen. Redan när de första plantorna sattes i marken på Visingsö strax före jul 1831 kom omkring fyrtio procent av allt ekvirke som tilldelades varvet i Karlskrona från Tyskland. När varvets lager inventerades på 1840-talet var hälften av allt virke tyskt.
Men den tyska importen var inget nytt. Redan under trettioåriga kriget började avverkningarna i Pommern för den svenska flottans räkning. Eftersom eken där hade bättre växtförhållanden blev den också av bättre kvalitet. Hur viktig importen av ekvirke var blev klart efter karolinernas nederlag i Ryssland 1709, när Danmark återinträdde i stora nordiska kriget och avskar förbindelsen mellan Karlskrona och Pommern. Då avverkades de tidigare sparade ekarna i Blekinge och vid kalmarkusten.
Chocken efter virkeskrisen på 1710-talet gjorde att amiralitetet senare under 1700-talet började planera virkesförsörjningen mer långsiktigt. Det skedde genom att öppna flottleder till det inre av Småland, med omfattande inventeringar av de användbara träden och genom uppmuntran till plantering. Men inte heller detta förslog långt när af Chapman, på order av Gustav III, drog igång flottans stora nybyggnadsprogram på 1780-talet.
Ekvirket tilläts inte torka
Med tio linjeskepp och tio fregatter sjösatta på fyra år var ekavverkningarna större än någonsin, samtidigt som importen sköt i höjden. Resultatet blev mindre lyckat eftersom snabbygget inte tillät att virket torkade de två år som var brukligt. Med nyhugget färskt virke i skroven ruttnade fartygen snabbare och redan efter 10–15 år var det dags för stora reparationer. Ett värre problem var att skeppen med det tyngre färska virket kom att ligga lägre i vattnet än planerat och därmed gick miste om fördelen med högt placerade kanonbatterier.
När flottorna rustades i Europa under napoleonkrigen drevs priset på ekvirke upp ytterligare. Det gjorde att den svenska flottan fick svårt att hänga med i konkurrensen och kronans rätt till eken på skattejord blev därför ännu värdefullare. När nästa stora europeiska flottupprustning kom på 1850-talet, och konkurrensen om virket hårdnade på nytt, var den rätten avskaffad.
Järnskrov tog över
Det beroende av organiska material som träfartygen medförde försvann när sjöförsvarskommittén 1862 kunde föreslå pansarfregatter med järnskrov som träskeppens efterföljare. Men ända fram till 1930-talet ägdes alla ekar på häradsallmänningar och kyrkliga boställen av staten och skyddades av Gustav Vasas regalrätt. Och på Visingsö finns kronans ekar kvar än i dag.
Läs mer: Kampen om ekarna
Publicerad i Populär Historia 5/2002
