Havrekapitalisterna

Nuförtiden exporterar Sverige 250 000–300 000 ton havre om året. Det betyder att exporten åter har nått den nivå den hade när den var som störst på 1800-talet.

22 februari 2006 av Charlotta Sjöstedt

Huvuddelen av dagens export går till USA. Där används havren till hästfoder och frukostflingor. Den skandinaviska havren håller internationellt sett en mycket hög kvalitet. Ett annat användningsområde som kommit starkt på senare år är olika hälsoprodukter, så kallad functional food, till exempel havredryck som ersättning för mjölk och havredryck som lugnar magen.

Under 1800-talet tiodubblades den svenska havreskörden. Nyodling, växan­­de befolkning, nya redskap som lie och järnplog var viktiga faktorer. Att man började producera spannmål för export var något nytt. I Europa utförde hästar huvuddelen av transporterna och dragdjuren behövde foder.

Framför allt var det bättre kommunikationer som möjliggjorde den svenska havreexporten. Man fick dugligare segelfartyg och omlastningen i hamnarna effektiviserades. Inte minst viktiga var kommunikationerna inom Sverige

– Vägarna började bli bättre och bönderna skaffade sig större vagnar som de satte järnskodda hjul på, säger Carl-Johan Gadd, professor i ekonomisk historia i Göteborg.

Tidigare hade man fraktat spannmål på släde eller direkt på hästryggarna. När havreexporten redan kommit igång satte järnvägar och ångbåtar ytterligare fart på utvecklingen. Under höjdpunkten på 1870-talet var den svenska havreexporten cirka 240 000 ton per år och bortåt 20 procent av hela Sveriges export. Det mesta gick till England.

Bertil Thorburn skriver i boken Ett blad ur den svenska havreexportens historia: ”Världsstaden London var dels rikt försedd med dåtidens taxi, Hansom-Cabs, dels var den centrum för det engelska diligensväsendet. Alla de hästar, som behövdes härför, måste utfodras med havre.”

Boken skildrar en av havreexportens viktigaste aktörer, firman William Thorburns Söner i Uddevalla. Företaget började köpa upp havre av västkustbönder i början av 1800-talet när släde och segel­fartyg var transportmedlen. Ett fartyg kunde som regel bara göra en seglats till England och kontinenten per säsong. När havren lastades ombord måste den trampas ihop och detta sköttes av kvinnor som fick 25 öre om dagen. Arbetet var eftertraktat och det tillsattes enligt principen att den som först såg båten på ingående fick första chansen till jobb. Därför stod människor på de bohuslänska klipporna och spanade efter väntade fartyg.

Så småningom skaffade firman egna ångbåtar. En av dem gjorde under ett enda år, 1882, tjugo resor till London. Telegrafförbindelser, järnväg och bättre magasin ökade också successivt firmans kapacitet mångfaldigt.

Thorburns tillhörde de så kallade havre­kapitalisterna, men de pengar som flöt in kom också bondebefolkningen till del.

– Det var inte några stora jordägare som tog inkomsterna utan det var själv­ägande medelstora bönder och det gjorde att folk faktiskt kunde köpa nyheter som järnspisar, tegel och bomullskläder, säger Carl-Johan Gadd.

När havreexporten avtog på 1880-talet berodde också det på utvecklingen av kommunikationerna.

– Man hade börjat få ångare som gick över Atlanten och järnvägar in i USA och Ryssland. Där producerade man spann­mål som ingen i Europa kunde konkurrera med.

Utmärkande för den nya svenska jordbruksekonomin var dock flexibiliteten.

– Det är viktigt att påpeka att när havre­exporten gradvis minskade lämnade detta inte bönderna i en ekonomisk knipa. Som regel gick man ganska snabbt över till att producera smör eller andra animaliska produkter, också det för exportmarknaden, säger Carl-Johan Gadd.

Publicerad i Populär Historia 3/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också