Amelie Posse – brinnande antinazist

Nog var det något av en ödets ironi att Tisdagsklubbens konstituerande sammanträde hölls den 9 april 1940 – samma dag som Tyskland ockuperade Danmark och Norge.

I en lokal på Smålandsgatan i Stockholm träffades i största hemlighet en brokig skara människor som dock hade två saker gemensamt: de ingick i grevinnan Amelie Posses stora sociala nätverk och de var motståndare till nazismen.

Ett sextiotal journalister, politiker, författare, företagsledare och professorer lyssnade till initiativtagarens inledningsanförande:

Hur olika meningar vi under normala förhållanden än brukar ha om vägar, medel och mål, finns det i denna ödesdigra stund ändå en punkt omkring vilken vi reservationslöst kan enas: nämligen det som vi inte vill att vårt land ska råka ut för.

Svensk motståndsrörelse

Amelie Posse fortsatte med att berätta om sina erfarenheter från Tjeckoslovakien där man allt för länge tolererat den inhemska nazismen och insett allvaret först när det var för sent. Nu var det hög tid, slog hon fast, att bygga upp en motståndsrörelse i Sverige.

Det hemliga sällskapet bevakades noga av säkerhetspolisen som regelbundet rapporterade till det socialdemokratiska statsrådet Gustav Möller. Särskild uppmärksamhet ägnades Amelie Posse, som var det nav kring vilket verksamheten kretsade.

Under hela kriget var hon en nagel i ögat på Per Albin Hanssons samlingsregering på grund av sin konsekvent antinazistiska hållning, sin kritik av regeringens eftergiftspolitik och sina ihärdiga insatser för flyktingar från olika delar av det sargade Europa.

Farfar var statsminister

Amelie Posse (1884–1957) har beskrivits som en kvinna som tog plats, en social begåvning, den självklara medelpunkten i alla sällskap och envis som synden när så behövdes. Kanske berodde det på hennes bakgrund, född som hon var rätt in i den svenska noblessen.

Hennes farfar var greven och godsägaren Arvid Posse, under åren 1880–83 Sveriges statsminister. Mindre förmögen men minst lika känd var hennes morfar, skalden Gunnar Wennerberg, ledamot av Svenska Akademien och även han politiker.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Barndomen i Skåne var länge en idyll, men då Amelie var tretton år dog hennes far Fredrik Posse. Det visade sig att familjen levt långt över sina tillgångar. Dödsboet blev försatt i konkurs och Amelies mor Gunhild blev som änka helt beroende av sin svärfars pengar och välvilja.

Gifte sig med Andreas Bjerre

Även om livet blev annorlunda var det dock fortfarande en privilegierad tillvaro. Arvid Posse försökte visserligen förmå sin sondotter att ta studenten och skaffa sig en passande utbildning, men nej tack, Amelie var inte intresserad. Studier lockade inte. Reumatiska problem lade hinder i vägen för en musikalisk karriär. Konstnär kunde hon kanske tänka sig, men tjugo år gammal gifte hon sig istället med juristen Andreas Bjerre.

I och med äktenskapet skulle väl försörjningsfrågan vara löst för Amelie. Trodde man. Men Andreas var liksom hustrun oförmögen att handskas med pengar. Han led också av psykiska problem och tillbringade mycket tid på olika kuranstalter runt om i Europa.

Paret fick en son, Sören Christer, som Amelie med tiden skulle tala om som sitt sorgebarn. Föräldrarna hade svårt att handskas med honom och han skulle periodvis komma att uppfostras av andra.

Efter åtta år skildes makarna sedan Andreas blivit förälskad i Amelies äldsta och bästa väninna. Andreas Bjerre och hans nya fru övertog snart huvudansvaret för sonen.

Amelie Posse flyttade till Rom

En deprimerad Amelie flyttade till Rom, men satsade bara halvhjärtat på den konstnärliga utbildning hon påbörjade. Hon levde på underhåll från den före detta maken, från släkt och vänner, och ibland på mindre arv.

Det handlade inte om några stora summor för en kvinna från överklassen, men tillräckligt för att bo, resa, klä sig vackert, bjuda frikostigt och inte minst: vara generös mot andra som befann sig i knipa.

En tjeckisk konstnär, Oki Brázda, blev häftigt förälskad i Amelie. Hon tvekade länge men 1915 gifte de sig – Amelie var nu 31 år – och fick två söner, Slávo och Jan. Under första världskriget engagerade sig makarna i kampen för en oberoende tjeckoslovakisk stat, för ”Saken” som Amelie uttryckte det.

Tjeckoslovakiens självständighet

När den europeiska kartan ritades om efter Versaillesfreden 1919 bildades Tjeckoslovakien. Oki fick så småningom, som en form av belöning för sina insatser i frihetskampen, köpa en jordegendom med ett gammalt förfallet slott i Líčkov i Böhmen åtta mil utanför Prag. 1925 lämnade familjen Rom och flyttade dit.

Överdåd, överdåd, vilda fester och händelser, häftiga förälskelser, lockande äventyr och musik. I händelsernas centrum stod Amelie själv som en fruktbarhetsgudinna, en Gaia, en frodig moder Jord, slösande generös med utbredda armar… Och alla sjunger.

Så mindes en svensk konstnärinna sitt besök på slottet på 1930-talet.

I takt med att slottet rum för rum renoverades ökade antalet gäster från när och fjärran: konstnärer, intellektuella och politiska aktivister. Prins Eugen, som var gammal god vän till familjen Posse, kom gärna på besök och i honom skulle Amelie senare få en bundsförvant i kampen mot nazismen.

Posse började skriva

Jordbruket som hörde till godset var en osäker inkomstkälla. Amelie kände sig ekonomiskt kringskuren och började fundera över vad hon skulle kunna göra. Hennes musikaliska begåvning, som var en stor tillgång i sällskapslivet, gav inga pengar, och konsten hade hon helt lagt på hyllan.

Men skriva kunde hon, det hade hon gjort i hela sitt liv, dock hittills bara privat: dagböcker och brev – många och långa – en gång 72 sidor till exmaken Andreas.

"Den oförlikneliga fångenskapen"

Närmare femtio år gammal inledde Amelie Posse-Brázda nu sitt författarskap. 1931 kom den första memoarboken, Den oförlikneliga fångenskapen. Den mottogs väl av recensenterna och blev en försäljningssuccé. "Äntligen lite egna pengar!", noterade hon belåtet.

I Sverige hade hon länge varit omskriven i veckopressen som den bohemiska grevinnan och slottsfrun, nu blev hon också känd som författare, översatt till flera språk. Med tiden blev det tio böcker som med utgångspunkt i hennes personliga upplevelser beskriver såväl barndomen i Skåne i slutet av 1800-talet som centrala aktörer och skeenden i Europa under första delen av 1900-talet.

Utvecklingen i Tjeckoslovakien under 1930-talet innebar ett politiskt uppvaknande för Amelie Posse. Slottet låg i ett område där majoriteten var etniska tyskar, ovana vid att styras av tjecker och slovaker – under det habsburgska väldets dagar hade ju förhållandena varit de omvända.

Oki och Amelie var ytterst medvetna om den känsliga situationen. De hade länge haft nära kontakter med framträdande politiker och räknade både landets första president, den tjeckiske frihetshjälten Tomáš Masaryk, och hans efterträdare Edvard Beneč som sina vänner.

Sudetenland annekteras

Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 blev situationen allt mer tillspetsad i Tjeckoslovakien.

Nazisterna underblåste det missnöje som fanns hos den tyska befolkningen och det bildades ett inhemskt nazivänligt parti, Heimatfront, som senare bytte namn till Sudettyskarnas parti (Sudetendeutsche Partei). Målet var att de tyskdominerade områdena i Böhmen skulle införlivas med Tyskland.

I ett försök att rädda freden gick Storbritannien och Frankrike 1938 med på Hitlers krav. Den så kallade Münchenöverenskommelsen blev början till Tjeckoslovakiens delning och situationen för familjen Brázda blev därmed minst sagt prekär.

Äktenskapet på upphällningen

Vid det här laget hade äktenskapet mellan makarna i praktiken sedan länge havererat. Sönerna var vuxna. Oki levde, i stort sett med Amelies goda minne, i ett förhållande med deras hushållerska.

Amelie å sin sida omgavs ständigt av manliga beundrare, men hade i hemlighet flera seriösa kärleksaffärer med kvinnor. Sedan mer än tio år tillbaka bodde hon periodvis – ibland halvårsvis – i Paris tillsammans med en polsk konstnärinna.

Genom sitt uttalade stöd för den inhemska oppositionen mot nazisterna hade Amelie blivit en politisk belastning för sin man. För att Oki om möjligt skulle få behålla slottet Líčkov efter att området annekterats av Tyskland ansökte makarna om skilsmässa.

Hjälpte judar och antinazister

Amelie flyttade till Prag där hon försökte hjälpa judar och antinazister som nu måste fly landet. Det var en långt ifrån riskfri verksamhet och när tyskarna i mars 1939 ockuperade resten av Tjeckoslovakien blev det bråttom. Amelie gjorde sig av med alla komprometterande papper och lämnade skyndsamt det land som hon med tiden lärt sig älska.

Hon begav sig till Sverige och så småningom kom sönerna Slávo och Jan efter. Väl i Sverige hade Amelie inga planer på att sitta med armarna i kors.

Hon blev snabbt något av en ”maminka”, en mamma, för tjecker, judar och andra som flytt undan den tyska ockupationen. Och lika snabbt blev hon ett plågoris för myndigheterna – Amelie Posse var inte den som gav sig i första taget när någon behövde hjälp.

Hennes bakgrund hade gett henne ett kontaktnät som omfattade stora delar av det svenska etablissemanget inklusive kungahuset. Skamlöst skulle hon under hela sitt liv utnyttja detta – ibland till bristningsgränsen.

Hon lånade pengar när kassan var tom och lät då och då vännerna göra insamlingar för att bekosta hennes rekreationsresor. Men framför allt använde hon sitt nätverk för att bilda Tisdagsklubben och för att hjälpa flyktingar.

Tisdagsklubben

Tisdagsklubben hade flera mål. Ett var att sprida information om nazismen och på så sätt öka motståndsviljan i landet. Tisdagsträffarna med föredrag och diskussioner var ett led i detta. Ett annat mål var att samla in uppgifter om nazisympatisörer för vidare befordran till säkerhetspolisen – som oftast tog emot upplysningarna med en axelryckning.

För en trängre krets fanns det ytterligare ett mål: att bygga upp ett hemligt cellsystem över hela landet, möjligt att aktivera i händelse av att Sverige blev ockuperat. På många orter bildades ”systerklubbar” och man försökte också bygga upp ett nät av radiosändare.

"Åtskilligt kan nu sägas"

I sin bok Åtskilligt kan nu sägas (1949) hävdar Amelie Posse att säkerhetspolisen lade ner mer kraft på att bevaka medlemmarna i Tisdagsklubben än på att hålla de inhemska nazisterna under uppsikt. Hennes telefon avlyssnades, posten kontrollerades och vid upprepade tillfällen kallades hon till förhör – tills prins Eugen ingrep och protesterade hos myndigheterna.

I sin bok tar Amelie Posse också upp det kontroversiella beslutet i Tisdagsgruppens ledning att inte acceptera vare sig utlänningar eller människor från judiska familjer som medlemmar. Motiveringen var att avvärja alla misstankar om att främmande makter eller judiskt kapital låg bakom verksamheten. Författaren Vilhelm Moberg hörde till dem som kritiserade beslutet.

Tisdagsklubbens betydelse har förstås i efterhand diskuterats och ibland ifrågasatts. Klart är att klubben hade en viktig psykologisk funktion för antinazister, ”den enda lunga man hade att andas med” som en av deltagarna beskrev det. Frågan om vilken roll sällskapet skulle ha spelat vid en tysk ockupation ställdes lyckligtvis aldrig på sin spets. Men att medlemmarna – som ju inte satt med facit i hand – tog stora personliga risker är uppenbart.

Fortsatte hjälpa flyktingar

Efter andra världskrigets slut fick Amelie Posse till sin glädje bevittna hur Tjeckoslovakien återuppstod. Men glädjen grumlades snart då den tjeckiska regeringen beslutade att förvisa alla etniska tyskar, över två miljoner människor, ur landet.

En stor besvikelse var det också att hennes beundrade vän, president Beneč som återkommit från sin exil i Moskva 1948, till synes utan protester lät Tjeckoslovakien inlemmas i den kommunistiska sfären.

Utvecklingen ledde till att det kom nya flyktingströmmar till Sverige som behövde hennes hjälp. Amelie Posse ställde upp, in i det sista, närhelst det behövdes: ”bullrig, bråkig, brinnande, alltid byggande, alltid varm för en sak eller en människa eller många människor”, som det stod i en nekrolog några dagar efter hennes död den 3 mars 1957.

Hon har gått till historien som en ledande svensk antinazist, en människa med en stark moralisk kompass och känsla för människors lika värde.

Publicerad i Populär Historia 8/2015.