Tjeckoslovakien var hennes öde

Det är den 29 oktober 1948. Över Prags flygplats cirklar på låg höjd ett tjeckiskt flygplan. För tre kvart sedan lämnade planet Prag med Köpenhamn som destination, men det har måst återvända.

Inne på flyplanets toalett befinner sig en 64﷓årig svensk kvinna. I sin hand har hon viktiga dokument avsedda för den tjeckiska motståndsrörelsen i exil. Hon står beredd att riva sönder de viktiga papperen och låta dem försvinna i toalettstolen så fort hon känner den första kontakten med marken.

Kvinnan på flygplanstoaletten är Amelie Posse. Hon vet inte varför planet tvingats återvända till Prag, men misstänker att det har samband med hennes person. Hon vet att en häktningsorder har utfärdats mot henne och att den skall verkställas just denna dag. Men någon landning sker inte. Den täta dimma i Köpenhamn som tvingat piloten att återvända har lättat, planet vänder norrut igen och snart har man för andra gången lagt det hundratorniga Prag bakom sig.

Detta är Amelie Posses sorti från ett land hon i åratal älskat, beundrat och lidit med. Hon har för sista gången tagit farväl av sitt hem, sin man och sina vänner. Några månader tidigare hade järnridån dragits ner över ett Tjeckoslovakien som i tre års tid balanserat på en smal bro mellan öst och väst.

Tjeckoslovakisk medborgare

I tjugo år var Amelie Posse tjeckoslovakisk medborgare, i fjorton år hade hon sitt hem i landet. Hon var med vid republikens födelse och tog aktivt del i dess tillblivelse. Med smärta såg hon landet tjugo år senare först stympas och sedan utplånas från Europas karta.

Vid krigsslutet kunde hon jublande bevittna dess återuppståndelse. I det längsta trodde hon att den kommunistiska regimen skulle vara ett övergående ont, och hon var den första att arbeta för den saken. Men hon tog fel. Det skulle, som vi vet, gå mer än fyrtio år innan järnridån rämnade och Tjeckoslovakien kunde återvända till Västeuropa.

Varav kom sig Amelie Posses engagemang i det lilla centraleuropeiska landet? Och varför är hennes öde så intimt förenat med Tjeckoslovakiens? Och hur kom det sig att hon, som var utländska och till råga på allt kvinna, så naturligt kom att röra sig i de högsta politiska kretsarna och till och med bli personlig vän med ledarna i det främmande landet?

Behärskade flera språk

Socialt och kulturellt sett hade Amelie det väl förspänt redan i vaggan. Som sondotter till politikern och godsägaren Arvid Posse, den mäktige “kungen av Skåne”, och dotterdotter till Gunnar Wennerberg och med föräldrar som självklart räknade kungligheter och framstående kulturpersonligheter till sitt umgänge blev hon redan som barn van att umgås med samhällets toppar.

Hon hade fransktalande guvernanter och behärskade tidigt flera språk. Att läsa böcker, måla tavlor och musicera blev lika naturligt för flickan Amelie som att äta och dricka.

Amelie Posses färgstarka och skiftande liv känner vi väl genom hennes elva självbiografiska böcker. Hennes självporträtt väcker långt ifrån alltid läsarens sympati, men den unika kombination av intellektuell kapacitet och praktisk, jordnära begåvning som hennes karaktär rymmer får i det långa loppet även den mest kritiske att kapitulera och tycka om henne.

Hennes skarpsynta porträtt av andra, hennes skicklighet att med några färgklickar och pennstreck teckna en interiör eller ett landskap, hennes förmåga att gestalta det tidstypiska utan att tappa det historiska perspektivet gör dessutom hennes böcker till mer än ren självbiografi. Inte minst ger hon oss en personligt tecknad bild av Tjeckoslovakiens historia under dess första trettio år.

Mötte nationalister i Rom

De första förbindelserna med Tjeckoslovakien knöt Amelie Posse redan innan landet ens fanns på Europas karta. I Rom, dit hon kom 1911 för att återuppliva konstnärsambitionerna från sin första ungdomstid, träffade hon den tjeckiske målaren Oki Brázda, som hon gifte sig med 1915.

I deras hem i den soliga södern dök det kort därpå upp män som arbetade för tjeckernas och slovakernas befrielse från det habsburgska Österrike. I London och Paris verkade de två som skulle bli den nya statens ledare, Tomáš G. Masaryk och Eduard Beneš. Deras övergripande uppgift var att övertyga de presumtiva segrarmakterna i kriget om det nödvändiga i en självständig tjeckoslovakisk statsbildning.

Design av uniformer

Saken, som man kallade den tjeckoslovakiska frihetskampen, blev snart en hjärteangelägenhet också för Brázdas. Oki fungerade bl a som kurir, men längre fram togs också hans konstnärliga talanger i anspråk för design av uniformer, fanor och liknande. Amelie tillhörde de människor som aldrig kan förhålla sig likgiltiga eller ljumma, som obönhörligt dras till händelsernas centrum, så hennes engagemang i Saken var givet. Eftersom hon var praktisk hjälpte hon gärna till med att förmedla medicin och annat till tjeckiska soldater som deserterat och nu antingen satt i fångläger eller hade anslutit sig till den italienska armén. Hon utnyttjade också sin internationella umgängeskrets för att sprida information om tjeckernas sak.

Beneš besök i Prag 1917 blev av genomgripande betydelse för Amelie Posse. Trots sin saklighet och sitt föga heroiska yttre saknade han inte lidelse och inre glöd. Med sina eldande ord lyckades han till Amelie förmedla bilden av den lilla ideala stat som han snart menade skulle finnas mitt i Europa.

Masaryk förste presidenten

Den man som formulerade de höga ideal vilka den första tjeckoslovakiska republiken kom att vila på och som med sin person mer än någon annan kom att förkroppsliga den nya staten var Masaryk, landets förste president. Amelie Posse diskuterade ofta brevledes Saken med honom under kriget, men det dröjde en bit in på 20-talet innan hon fick träffa och lära känna honom personligen. I boken Vidare har hon tecknat ett av de bästa porträtt av Masaryk som står att finna, personligt och fyllt av beundran, men utan stilisering och de devota drag man kanske kunnat vänta sig.

Köpte förfallet slott

1925 lämnade Brázdas Rom och flyttade till Tjeckoslovakien. De hade förvärvat ett gammalt gods med ett tillhörande förfallet slott, Lickov, uppe i Egerlandet ungefär 8 mil nordväst om Prag.

Därmed hamnade Amelie Posse mitt uppe i det som var den första republikens akilleshäl och som till sist störtade den i graven. Tjeckoslovakien befolkades förutom av de två stora etniska grupperna, tjecker och slovaker, av en tysk minoritet som utgjorde ungefär en femtedel av befolkningen.

Förhållandet mellan tjecker och slovaker, som nu håller på att bli landets ödesfråga, var inte så problematiskt under den första republiken. Masaryk stod själv med ena foten i Mähren och den andra i Slovakien (han var född i Mähren och hade slovakiska som modersmål) och förkroppsligade så drömmen om enhet mellan de båda närbesläktade folken. Enligt honom kunde flera folk rymmas inom en och samma stat utan att det inkräktade på deras nationella frihet. I den nya staten var den personliga friheten garanterad, och den i sin tur borde utgöra en garanti för att ingen förtrycktes eller diskriminerades i nationellt avseende.

Nationell försoning

Allt det här var naturligtvis ideal och teori, och verkligheten formas inte så lätt efter sådant. Den tyska minoriteten var inte van att låta sig styras av tjecker eller slovaker. I århundraden hade förhållandet varit det omvända. Till en början bojkottade tyskarna i landet den nya staten genom att vägra delta i det politiska arbetet. Men så småningom mjukades det spända förhållandet upp, och 20-talet avslutades i den nationella försoningens tecken.

Slottet Lickov ligger i en urgammal tjeckisk-tysk gränsbygd där den tyska befolkningen var i klar majoritet. Att överlåta jord åt en tjeck i en sådan trakt måste ha verkat provocerande, och Amelie Posse hade en del dubier inför köpet. Hon kunde inte finna att hon och hennes familj hade moralisk rätt till jorden, om man än betalat för den i aldrig så reda pengar.

De nya ägarna möttes mycket riktigt de första åren av butterhet och misstro både av de anställda på gården och av de tyska storgodsägarna i omgivningen. Men efterhand gick allt bättre. Oki Brázda tycks ha varit en rättvis arbetsgivare och anställde t ex aldrig tjecker på gården på de tyska arbetarnas bekostnad.

Sannolikt hade också Amelie som svenska en neutraliserande inverkan på de konflikter som då och då flammade upp mellan de anställda av olika nationalitet. På det hela taget var det nog paret Brázdas ambition att i praktiken omsätta den demokratiska syn som Masaryks Tjeckoslovakien vilade på.

Krisen på 30-talet

Den ekonomiska krisen i början på 30-talet drabbade sudettyskarna mycket hårt. Den tunga industrin var koncentrerad till gränsområdena och gav många sudettyskar sin bärgning. Men åtskilliga sudettyska företagare hade placerat sina pengar i tyska banker, och den tyska valutans sammanbrott gjorde krisen extra svår för de sudettyska industriarbetarna.

Arbetslöshet med åtföljande fattigdom bildade en bra grogrund för den tyska propagandan, som fick pågå tämligen ohejdat, och marken var väl preparerad då Hitler skred till verket.

Hur inflammerat förhållandet var ger Amelie Posse en god bild av när hon skildrar firandet av Sankta Anna-dagen sommaren 1938. I Lickovs eget slottskapell brukade alla goda katoliker i trakten, både tyskar och tjecker, tillsammans fira sitt helgon. Men den här gången uteblev demonstrativt sångkören ledd av byns tyske skollärare.

I den situationen vågade sig Amelie på en liten motdemonstration. Hon började intonera Largot ur Dvoráks symfoni “Från Nya världen” på orgel. Det är den mest tjeckiska av all musik och hade dessutom varit president Masaryks älsklingskomposition. När de första tonerna ljöd störtade hela den tyska delen av församlingen inklusive prästen på kyrkdörren. En sådan fräckhet tänkte man inte tåla!

Tysklands annektering av de tjeckiska gränsområdena i september 1938 försatte familjen Brázda i en vansklig situation. När de nya gränserna mellan Tyskland och Tjeckoslovakien drogs upp efter Münchenavtalet 1938 visade det sig att Lickov skulle hamna på fel, d v s tysk, sida om gränsen.

Antinazistiska artiklar

Amelies känsla av att sitta på en krutdurk hade visat sig väl befogad. Eftersom hon hade skrivit en rad antinazistiska artiklar fann hon det bäst att lämna Lickov och flytta in till Prag. Hon och hennes man skildes. Förgäves hoppades hon att Oki och deras hem genom den åtgärden skulle undgå tyska hämndaktioner.

Efter kriget konfronterades Amelie Posse på nytt med den tyska frågan. Vid Potsdamkonferensen 1945 hade det återuppståndna Tjeckoslovakien fått segrarmakternas tillåtelse att expatriera den tyska befolkningen i landet, d v s tre miljoner människor. Åtgärden ansågs nödvändig för att säkra landets inre stabilitet. Det här var en fråga som Amelie Posse tog till sitt hjärta så snart hon sommaren 1946 hade återvänt till sitt skövlade hem. Hon vägrade acceptera begrepp som kollektiv skuld och kollektiv bestraffning.

Hon visste kanske bättre än någon annan hur många ärliga och oskyldiga tyskar det fanns i landet och hur lojala de varit mot den tjeckoslovakiska republiken. Minst av allt kände hon lust att hämnas, även om det kunde ha legat nära till hands. Hon utverkade genast tillstånd från myndigheterna att besöka tyskarna i uppsamlingslägren, och hon följde med tågen med de förvisade till den tyska gränsen, delade ut cigarretter och godsaker o s v. Sakens gång i stort kunde hon naturligtvis inte påverka, men hon hade tydligt och klart tagit ställning.

Tjeckernas behandling av den tyska minoriteten är en varhärd som aldrig tilläts värka ut under den totalitära regimen. Först nu har saken börjat diskuteras öppet. Vid den tyske presidenten Richard von Weizäckers besök i Prag 1990 uttalade Václav Havel ett ödmjukt förlåt för att man den gången infekterats av ondskans bacill så till den grad att man föredrog kollektiv bestraffning framför att ställa de skyldiga inför rätta.

I Sverige under kriget

Strax efter den tyska ockupationen av Tjeckoslovakien reste Amelie Posse hem till Sverige, där hon snart återfick sitt medborgarskap. Under de dystra krigsåren förlorade hon aldrig hoppet om en ny vår för ett Tjeckoslovakien i Masaryks anda.

Strax efter krigsslutet kunde president Beneš återvända från London, där han under kriget lett en tjeckisk exilregering. Men regeringsförhandlingarna hade förts i Moskva, där landets ledande kommunister befann sig. Dessa kunde därför ställa höga krav och lägga beslag på de tunga ministerposterna. Och med tiden höjde de ribban. Beneš hade nog också under kriget gjort sig en del föreställningar om den ryska björnen som så här i efterhand kan te sig blåögda.

Hur som helst – då Amelie Posse återvände till Tjeckoslovakien ökade hennes betänkligheter snabbt inför den politiska utvecklingen. I det längsta trodde hon att Beneš var en garant för demokratin i landet. Han hade i ett privat samtal försäkrat henne att han hellre skulle störta landet i inbördeskrig än låta kommunisterna ta över styret.

Men i februari 1948 var tragedin ett faktum. Beneš gav vika för kommunisterna, och någon motaktion var det aldrig tal om. Han satt också kvar som president efter februarikuppen. Amelie Posse kunde inte förstå hans handlande. Hon insåg visserligen att ett inbördeskrig hade varit lönlöst, eftersom kommunisterna behärskade armé och polisväsende och Röda armén fanns bakom knuten. Men borde inte Beneš som protest omedelbart ha nedlagt sitt ämbete?

Aktiv i motståndsrörelsen

På försommaren 1948 gjorde Amelie sin sista resa till Tjeckoslovakien. Hon engagerade sig genast i den redan etablerade motståndsrörelsen. Konstigt nog var det den sjuke och på sommaren avgångne presidenten man satte sitt hopp till. Endast han skulle kunna fungera som symbol och samlande namn för de demokratiska krafterna inom och utanför landet.

Bara fjorton dagar före hans död besökte Amelie honom och försökte övertala honom att lämna landet. Om det inte kunde ske legalt, hade hon planer att låta sin son hämta expresidenten per flyg.

Amelies samröre med motståndsrörelsen undgick naturligtvis inte myndigheterna. Vi vet redan hur det slutade. En man på utrikesministeriet hade sett hennes häktningsorder och förvarnade henne via svenska legationen. Tack vare det kunde hon återvända till Sverige helskinnad. Många av dem hon samarbetat med gick det inte lika bra för.

“Vi se endels och profetera endels – fast hoppet lever evinnerligen och den orubbliga förtröstansfulla tron på bättre tider för mänskligheten.” Så avslutar Amelie Posse förordet till en av sina böcker. Hon behöll hoppet för Tjeckoslovakiens del livet ut.

För henne stod Masaryks ande och verk alltid lika oförgängligt levande. Och levande är de alltjämt. När landet nu tar sina första vacklande steg på demokratins väg är det traditionerna från Masarykepoken man faller tillbaka på. Den moral och sanning som var grundstenarna i den första republiken predikas idag åter från den tjeckoslovakiska presidentstolen. Jag är övertygad om att Amelie Posse skulle ha tyckt mycket bra om den man som i många avseenden tagit upp Masaryks fallna mantel och som i åratal praktiserat “ett liv i sanning”.

Eva Strömberg Krantz är docent och verksam inom Bibelkommissionen. Hon översätter också tjeckisk litteratur.

**Publicerad i Populär Historia 2/1992