Dante och Den gudomliga komedin

Livet i 1200- och 1300-talens Florens präglades av partistrider mellan ghibelliner och guelfer. Dante hörde till de senare. Ghibelliner var, åtminstone till en början, anhängare av det tysk-romerska kejsardömet, medan guelferna stödde påvedömet. Beteckningarna hade sitt ursprung i 1100-talets Tyskland, där de rivaliserande adelsätterna Hohenstaufen (vars borg Waiblingen gav namn åt ghibellinerna) och Welf (som så småningom förvanskades till ”guelf”) kämpade om kejsartiteln.

I Italien tillhörde man endera sidan mest beroende på var ens familj eller hemort hade sina sympatier. I det ekonomiskt blomstrande Florens växte dessutom ett komplicerat skråväsen fram, som för en tid till och med åsidosatte de mäktiga handels- och adelsfamiljernas intressen.

Dante Alighieri föddes i Florens, i maj 1265. Han döptes i San Giovannikyrkan och studerade bland annat vid det franciskanska Santa Croce-klostret, troligen från tio års ålder. Även om han aldrig blev fullvärdig ordensbroder skulle han hela sitt liv stå franciskanerna nära.

Florens var, då som nu, ett kulturcentrum och Dante kom tidigt i kontakt med flera av den tidens mest framstående intellektuella. Han läste mycket, både latinska klassiker och provensalsk trubadurdiktning.

Den poetiska skola som Dante lierade sig med kallas dolce stil nuovo. Medlemmarna diktade om kärlek, kvinnor och filosofi, och vidareutvecklade versmått på italienska. Huruvida föremålet för just Dantes kärlek, Beatrice, verkligen var en kvinna eller en religiös symbol är dock omtvistat.

Dante gifte sig med Gemma Donati och de fick fyra barn, varav två, Jacopo och Pietro, efter faderns död skulle skriva kommentarer till Den gudomliga komedin.

Den avmönstrade soldaten, poeten och studenten Dante bestämde sig för att göra en civil karriär. Han hade blivit intresserad av politik, så ämbetsmannabanan verkade lämplig. För att ha rätt att delta i det politiska livet i Florens var man tvungen att vara inskriven i ett skrå, men reglernas tänjbarhet tillät Dante att skriva in sig som filosofistuderande i läkarnas och apotekarnas skrå.

På 1290-talet hade guelferna, som Dantes familj tillhörde, sedan länge dominerat stadens politiska liv. Då klövs plötsligt guelfpartiet i två nya halvor, i Neri (de svarta) och i Bianchi (de vita). Dante kom att tillhöra i Bianchi, som snart fördrev i Neri. Så småningom blev han vald till prior.

Trots att Dante alltså tillhörde det påvevänliga guelfiska partiet kom han omkring år 1300 att ändra inställning till påvens politiska maktställning. Redan nu började Dante utveckla sina idéer om att kyrkan skulle hålla sig utanför den världsliga politiken. Längre fram skulle hans skrift i ämnet, Monarchia, kastas på bålet av inkvisitionen.

Snart bildade påvedömet, under Bonifatius VIII, en ny allians med fransmännen och de från Florens fördrivna Neri. Detta betydde trubbel för Dante. I november 1301 gick den franske kungen Karl av Valois trupper in i Florens och i Neri kunde under synnerligen brutala former återta makten.

Som representant för det gamla styret blev Dante – som tursamt nog varit bortrest – kallad inför de nya herrarnas domstol. Han dök inte upp och den 10 mars dömdes han i sin frånvaro till döden.

Som landsflykting sökte sig Dante, till en början, till andra grupper som förvisats från Florens, bland annat de forna fienderna, ghibellinerna. Ganska snart blev han dock klar över att det inte var genom konspiratoriska, politiska aktioner han skulle verka i fortsättningen.

Dante satsade helhjärtat på sitt skriftställarskap och trots den kringflackande tillvaron lyckades han finna arbetsro. 1308 började han skriva sitt berömda verk Den gudomliga komedin. Hans resor mellan olika studieorter och mecenaters hem utsträckte sig ända till universitetet i Paris.

Mest uppehöll han sig dock på olika platser i Italien, där han bland annat studerade dialekter och språkvarianter, i sökandet efter den idealiska italienska som bäst kunde tjäna den nationella litteraturen.

Genom att propagera för och i sin diktning utveckla ett enhetligt italienskt språk skulle han medverka till att föra samman de olika småstater och politiska intresseområden som den italiska halvön var uppsplittrad i.

I Dantes drömmar var hans patria, hans hembygd, inte längre begränsat till Florens och Toscana utan omfattade hela Italien.

När Henrik VII av Luxemburg 1309 valdes till kung i Tyskland tyckte sig Dante se en möjlighet att få återvända till sin hemstad. Han gav den nye potentaten sitt stöd. Allt verkade i förstone gå bra. Henrik VII tågade in i Italien och kröntes 1312 till kejsare av den nytillträdde påven Klemens V.

Men han var varken i militärstrategiskt eller fysiskt avseende stark nog att leva upp till Dantes förväntningar. Kejsaren dog 1313 och med honom också slutgiltigt Dantes hopp om återkomst till Florens.

Två gånger under år 1315 erbjöd Florens Dante amnesti, under förutsättningen att han gick med på att underkasta sig vissa förnedrande ritualer. Han kunde omöjligt acceptera villkoren. Kanske var det också klokt, för senare samma år utvidgades domarna till att även omfatta de dömdas familjer. Dittills hade inte Dantes familj behövt lida, då hustrun, Gemma Donati, var nära släkt med ledaren för i Neri, Corso Donati.

Dante dog i Ravenna år 1321 och begravdes i Madonnakapellet i San Francesco-kyrkan. Flera gånger efter diktarens död har födelsestaden försökt återfå Dantes kvarlevor. När en delegation från Florens år 1520 faktiskt öppnade sarkofagen befanns den vara tom, så när som på några lagerblad och ett fingerben.

Antagligen var det de franciskanska klosterbröderna i Ravenna som gömt undan kroppen. Benen återfanns först år 1865, i en mur i närheten av graven, märkligt nog just i samband med förberedelserna för 600-årsfirandet av Dantes födelse.

Till sitt Florens fick han aldrig återvända, men i och med Italiens enande 1870 kan man ändå säga att han fick komma hem. Den politiska och språkliga, italienska enhet Dante kämpat för blev då verklighet.

Jan Hoff

Publicerad i Populär Historia 12/2007