Dödsskildraren Dante

Hur många hade han fått död på den här gången? Den 24-årige, lättbeväpnade kavalleristen ryckte på axlarna. Det var omöjligt att uppskatta. Blodet som han torkade bort från vapnen vittnade om att han åtminstone lyckats åsamka några av fiendesoldaterna – ghibellinerna från Arezzo – ordentliga skråmor.

19 mars 2008 av Anna Larsdotter

Nu hade lugnet åter sänkt sig över det flacka landskapet. Några herrelösa hästar stod och betade mellan de fallnas sargade kroppar. För många krigare slutade vägen för gott här på Campaldinoslätten denna junidag år 1289.

Denne unge krigares namn var Dante. Det kan vara svårt att föreställa sig skaparen av Den gudomliga komedin till häst, med lans eller ett svärd i högsta hugg – den teologiska diktaren och den blodbesudlade krigaren i samma person. Men på Dantes tid, och i synnerhet i Florens och andra italienska stadsstater, var teologi ofta politik och politikens genomförande i praktiken var dessutom ofta beroende av militära kraftmätningar.

Livet i 1200- och 1300-talens Florens präglades av partistrider mellan ghibelliner och guelfer. Dante hörde till de senare. Ghibelliner var, åtminstone till en början, anhängare av det tysk-romerska kejsardömet, medan guelferna stödde påvedömet. Beteckningarna hade sitt ursprung i 1100-talets Tyskland, där de rivaliserande adelsätterna Hohenstaufen (vars borg Waiblingen gav namn åt ghibellinerna) och Welf (som så småningom förvanskades till ”guelf”) kämpade om kejsartiteln.

I Italien tillhörde man endera sidan mest beroende på var ens familj eller hemort hade sina sympatier. I det ekonomiskt blomstrande Florens växte dessutom ett komplicerat skråväsen fram, som för en tid till och med åsidosatte de mäktiga handels- och adelsfamiljernas intressen.

Dante Alighieri föddes i Florens, i maj 1265. Han döptes i San Giovannikyrkan och studerade bland annat vid det franciskanska Santa Croce-klostret, troligen från tio års ålder. Även om han aldrig blev fullvärdig ordensbroder skulle han hela sitt liv stå franciskanerna nära.

Florens var, då som nu, ett kulturcentrum och Dante kom tidigt i kontakt med flera av den tidens mest framstående intellektuella. Han läste mycket, både latinska klassiker och provensalsk trubadurdiktning.

Den poetiska skola som Dante lierade sig med kallas dolce stil nuovo. Medlemmarna diktade om kärlek, kvinnor och filosofi, och vidareutvecklade versmått på italienska. Huruvida föremålet för just Dantes kärlek, Beatrice, verkligen var en kvinna eller en religiös symbol är dock omtvistat.

Dante gifte sig med Gemma Donati och de fick fyra barn, varav två, Jacopo och Pietro, efter faderns död skulle skriva kommentarer till Den gudomliga komedin.

Den avmönstrade soldaten, poeten och studenten Dante bestämde sig för att göra en civil karriär. Han hade blivit intresserad av politik, så ämbetsmannabanan verkade lämplig. För att ha rätt att delta i det politiska livet i Florens var man tvungen att vara inskriven i ett skrå, men reglernas tänjbarhet tillät Dante att skriva in sig som filosofistuderande i läkarnas och apotekarnas skrå.

På 1290-talet hade guelferna, som Dantes familj tillhörde, sedan länge dominerat stadens politiska liv. Då klövs plötsligt guelfpartiet i två nya halvor, i Neri (de svarta) och i Bianchi (de vita). Dante kom att tillhöra i Bianchi, som snart fördrev i Neri. Så småningom blev han vald till prior.

Trots att Dante alltså tillhörde det påvevänliga guelfiska partiet kom han omkring år 1300 att ändra inställning till påvens politiska maktställning. Redan nu började Dante utveckla sina idéer om att kyrkan skulle hålla sig utanför den världsliga politiken. Längre fram skulle hans skrift i ämnet, Monarchia, kastas på bålet av inkvisitionen.

Snart bildade påvedömet, under Bonifatius VIII, en ny allians med fransmännen och de från Florens fördrivna Neri. Detta betydde trubbel för Dante. I november 1301 gick den franske kungen Karl av Valois trupper in i Florens och i Neri kunde under synnerligen brutala former återta makten. Som representant för det gamla styret blev Dante – som tursamt nog varit bortrest – kallad inför de nya herrarnas domstol. Han dök inte upp och den 10 mars dömdes han i sin frånvaro till döden.

Som landsflykting sökte sig Dante, till en början, till andra grupper som för­visats från Florens, bland annat de forna fienderna, ghibellinerna. Ganska snart blev han dock klar över att det inte var genom konspiratoriska, politiska aktioner han skulle verka i fortsättningen.

Dante satsade helhjärtat på sitt skriftställarskap och trots den kringflackande tillvaron lyckades han finna arbetsro. 1308 började han skriva sitt berömda verk Den gudomliga komedin. Hans resor mellan olika studieorter och mecenaters hem utsträckte sig ända till universite tet i Paris.

Mest uppehöll han sig dock på olika platser i Italien, där han bland annat studerade dialekter och språkvarianter, i sökandet efter den idealiska italienska som bäst kunde tjäna den nationella litteraturen.

Genom att propagera för och i sin diktning utveckla ett enhetligt italienskt språk skulle han medverka till att föra samman de olika småstater och politiska intresseområden som den italiska halvön var uppsplittrad i. I Dantes drömmar var hans patria, hans hembygd, inte längre begränsat till Florens och Toscana utan omfattade hela Italien.

När Henrik VII av Luxemburg 1309 valdes till kung i Tyskland tyckte sig Dante se en möjlighet att få återvända till sin hemstad. Han gav den nye potentaten sitt stöd. Allt verkade i förstone gå bra. Henrik VII tågade in i Italien och kröntes 1312 till kejsare av den nytillträdde påven Klemens V. Men han var varken i militärstrategiskt eller fysiskt avseende stark nog att leva upp till Dantes förväntningar. Kejsaren dog 1313 och med honom också slutgiltigt Dantes hopp om återkomst till Florens.

Två gånger under år 1315 erbjöd Florens Dante amnesti, under förutsättningen att han gick med på att underkasta sig vissa förnedrande ritualer. Han kunde omöjligt acceptera villkoren. Kanske var det också klokt, för senare samma år utvidgades domarna till att även omfatta de dömdas familjer. Dittills hade inte Dantes familj behövt lida, då hustrun, Gemma Donati, var nära släkt med ledaren för i Neri, Corso Donati. Dante dog i Ravenna år 1321 och begravdes i Madonnakapellet i San Francesco-kyrkan.

Flera gånger efter diktarens död har födelsestaden försökt återfå Dantes kvarlevor. När en delegation från Florens år 1520 faktiskt öppnade sarkofagen befanns den vara tom, så när som på några lagerblad och ett fingerben. Antagligen var det de franciskanska klosterbröderna i Ravenna som gömt undan kroppen. Benen återfanns först år 1865, i en mur i närheten av graven, märkligt nog just i samband med förberedelserna för 600-årsfirandet av Dantes födelse.

Till sitt Florens fick han aldrig återvända, men i och med Italiens enande 1870 kan man ändå säga att han fick komma hem. Den politiska och språkliga, italienska enhet Dante kämpat för blev då verklighet.

Jan Hoff

Från helvete till himmel på hundra sånger

Divina Commedia, Den gudomliga komedin är Dante Alighieris mest kända verk. Komedin, som den kallades av författaren själv, skildrar den fiktive Dantes vandring ner genom Helvetets nio kretsar, upp för Skärseldsberget och vidare in i Paradiset. Hans ledsagare är den antike diktaren Vergilius, som dock inte själv får följa med hela vägen eftersom han inte är kristen.

Vergilius avlöses av Beatrice, som beledsagar Dante vidare från det jordiska paradiset upp till Empyrén, de saligas viste. Förebild för Beatrice var den köpmansdotter som Dante förälskade sig i som ung och som han skrev om i boken Vita Nuova (I livets vår). I Den gudomliga komedin är hon dock med först och främst som en symbol för kyrkan och den gudomliga kärleken.

Verket omfattar etthundra sånger, fördelade på tre delar, och färdigställdes omkring 1320. Det är skrivet på den tidens italienska, en nyhet i en tid då alla större verk hittills skrivits på latin. På sin väg genom Inferno, Purgatorio och Paradiso möter Dante en rad gestalter ur världshistorien, liksom personer som hör hemma i samtidens Italien. Med stor inlevelse skildrar författaren hur dessa genomlider sina straff, som vart och ett är uttänkt som en motvikt till brottet. Till exempel får de omättliga dväljas i lera under hällande regn, kättarna brinna för evigt i öppna gravar och förrädarna försmäkta infrysta i is, som straff för sina kallhjärtade handlingar.

I Vatikanen repeteras just nu operaversionen av Den gudomliga komedin, skapad av prästen och kompositören Marco Frisina. Verket kommer att innehålla många olika typer av musik, till exempel ska det spelas rock i helvetet och sjungas gregorianskt i skärselden. Efter premiären i Rom finns planer på en turné till andra städer i Italien och Europa.

Anna Larsdotter

Publicerad i Populär Historia 12/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också