Kampen var snabbt över – Danmark 9 april 1940

I april 1940 hade ryktena surrat i några dagar och söder om den dansk-tyska gränsen hade man under en tid kunnat höra motorbuller från truppuppladdningen. Bevakningen av gränsen sköttes under mellankrigstiden delvis av gränsgendarmeriet. Dess närvaro var symbolisk; gendarmerna skulle markera var Danmark började.

Måndagen den 8 april fick de följande besked från högre ort: i händelse av ett gränsöverskridande skulle de inte ta till vapen, utan retirera och rapportera om vad som skett.

Tisdagen den 9 april 1940 var knappt fyra timmar gammal när tre gränsgendarmer vid järnvägsviadukten i Padborg blev skjutna av tyska Abwehragenter. Under förevändning att de skulle fråga om vägen till järnvägsstationen gick agenterna fram till vakterna och sköt ner dem.

J P Birk träffades i under­livet samt i bröstet och dog på platsen. Han blev den förste som stupade denna dag. De två andra, A Hansen och A S Albertsen, fick skottskador i bröstet och några timmar senare var även de döda.

Norge målet för Operation Weserübung

Abwehragenterna var de första tyskar som passerade gränsen mot Danmark. Deras uppdrag var att förhindra att järnvägsviadukten sprängdes i luften. Efter dem följde Operation Weserübung, invasionen och ockupationen av Danmark.

Det var en djärv operation under vilken tyskarna använde sig av modern krigföring. För danskarna blev invasionen inledningen på den mest turbulenta perioden i landets moderna historia.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Det var Norge som var det egentliga målet med Operation Weserübung. Faktum är att Danmark i den första planeringen betraktades som oväsentligt. I Norge kunde tyskarna ha ubåtsbaser i de djupa fjordarna och därmed hota försörjningslederna till Storbritannien.

Det enda i Danmark som tyskarna var intresserade av var Aalborgs flygplats, som behövdes för mellanlandning för det tyska flygvapnet på dess väg mot Norge.

Invasionsplanens arkitekter räknade med att de skulle få tillgång till flygplatsen genom att dra åt de diplomatiska tumskruvarna på samma sätt som man gjort under första världskriget, då man ville minera de danska sunden.

Falkenhorst bakom planen

I februari började besluten fattas i Tyskland. General Nikolaus von Falkenhorst, en veteran från det polska fälttåget, gavs ansvaret för angreppet. I slutet av månaden fick operationen grönt ljus.

Samtidigt blev hela Danmark indraget, på von Falkenhorsts begäran. Det räckte inte längre med Aalborgs flygplats. Troligen påverkades beslutet att angripa Danmark i sin helhet av det faktum att tyskarna absolut inte ville äventyra den djärva attacken mot Norge. Det var en lång sjöresa från Tyskland till Norge och inseglingen genom Oslofjorden var farofylld, även vid ett överraskningsanfall.

Norrmännen skulle med största sannolikhet få nys om en diplomatisk överenskommelse om tyskt tillträde till Aalborgs flygplats, och då skulle de knappast tveka att utlysa högsta larmberedskap.

Weserübung delades i Nord och Süd

Den 1 mars blev det officiellt att Weserübung delades i två operationer: Nord för attacken mot Norge och Süd för attacken mot Danmark.

Styrkan som angrep Danmark skulle slå till samtidigt på så många platser som möjligt. Den utgjordes av tre större enheter och ett antal mindre; de tre stora enheterna var 170:e och 198:e infanteridivisionen samt 11:e skyttebrigaden. Därtill kom ett mindre pansarförband med 70 lätta stridsvagnar av typerna Pzkw I och II samt tre motoriserade maskingevärsbataljoner och två tunga motoriserade artilleriförband.

Luftwaffe bidrog med två luftförsvarsförband, ett motoriserat kompani och, inte minst, två förband med fallskärmssoldater samt en luftburen bataljon. Slutligen hade Luftwaffe avsatt 240 flygplan till denna del av Weserübung.

De två infanteridivisionerna var, liksom de allra flesta tyska divisioner, hästdragna, vilket innebar att cirka 9 000 tyska hästar deltog i anfallet mot Danmark.

Slog till från land, luft och vatten samtidigt

Tyskarna ville som sagt slå till på så många platser som möjligt, och Weserübung betraktas som världens första exempel på ett anfall där soldater samtidigt gått till attack via land, vatten och luft.

I Sønderjylland korsade tyskarna gränsen i fyra kolonner: vid Kruså med riktning mot Aabenraa och vidare mot Haderslev; vid Padborg mot Bredevad och vidare mot Løgumkloster, där kolonnen mötte upp med styrkan som passerade vid Rens; och slutligen vid Sæd och vidare mot Tønder och Esbjerg.

Besköt tyskar i Bredevad

Utanför Bredevad stod den danske sergeanten J V Jørgensen som yttersta postering. Dagen innan hade han befordrats och klockan 04.30 skickades han ut för att gå i ställning utanför den lilla jylländska staden.

Soldaterna som ingick i hans grupp hade knappt hunnit inta sina positioner med en 20-millimeterskanon och ett maskingevär förr­än den tyska pansarkolonnen dök upp. Tyskarna stannade när de fick syn på danskarna och viftade med en vit flagga, men Jørgensens kapten gav order om att skjuta så snart kolonnen sattes i rörelse.

”Ögonblicket efter började de köra. Jag lät den främsta komma inom 400 meters avstånd och sköt ett varningsskott. Men den stannade inte. Då fick den två fullträffar”, berättar han i ögonvittnessamlingen De så det ske av Lars Lindberg.

Därefter angrep tyskarna den danska maskingevärsposteringen. Skytten dödades och laddaren sårades allvarligt. Jørgensens 20-millimeterskanon fortsatte att beskjuta de tyska fordonen, trots att vapnet hela tiden låste sig.

Till slut tvingades emellertid danskarna kapitulera inför övermakten. Tyskarna bombarderade ställningen med granater och Jørgensen träffades av splitter.

Stred med Madsen automatkanoner

Överallt såg det likadant ut: små danska styrkor med cyklar eller motorcyklar, beväpnade med kulsprutegevär eller kanoner, försvarade sig mot mobila, välutbildade och erfarna tyska styrkor. På flera håll visade det sig emellertid att danskarnas 20-millimeters automatkanoner av typ Madsen, tillverkade på Riffelsyndikatet i Köpenhamn, var effektiva mot de lätta tyska pansarbilarna.

Kommunikationen bröt i stort sett ihop för danskarna, som tvingades använda telefonnätet för att skicka meddelanden, medan tyskarna använde radio. Därför fortsatte danskarna på flera håll att strida i flera timmar efter det att ordern om eldupphör gått ut.

Fallskärmstrupper intog Aalborgs flygplats

Ungefär samtidigt som trupperna korsade gränsen och gick in i Sønderjylland anfölls Aalborgs flygplats av tyska fallskärmstrupper, som snabbt intog den strategiskt viktiga platsen. Landsättningen av fallskärmstrupper var det första exemplet i världshistorien på bruk av detta moderna truppslag.

In i det sista hade den tyska ledningen varit tveksam till att sätta in soldaterna mot ett ”lätt” mål som Aalborg, eftersom användningen av truppslaget avslöjade tyskarnas färdigheter på området för de allierade. Men man valde ändå att göra det.

Den danska pressen bevakade naturligtvis ockupationen. En journalist från Aalborg Stiftstidende var på plats och fick en intervju med en tysk kapten vid namn Seffers. Därmed kunde invånarna i Aalborg redan eftermiddagen den 9 april läsa om invasionen i lokaltidningen. På förstasidan hade tidningen en bild på leende tyska fallskärmssoldater.

Två försvarade Masnedøfortet

Även vid Masnedøfortet på Sydsjälland satte tyskarna in fallskärmstrupp. Tyskarna kunde utan problem inta fortet, som hade avvecklats och bara symboliskt vaktades av två värnpliktiga och en civil fortmästare. I luften fanns tyska bombplan och jaktplan i beredskap ifall man skulle få problem på marken.

Tyskarna trodde inte sina öron när den ene av de båda värnpliktiga på fortet sa att det inte fanns några fler danska soldater där. Under stor munterhet gick tyskarna för säkerhets skull igenom fortet och avfyrade de gröna ljussignaler som visade piloterna i bombplanen att fortet var säkrat.

Strider vid Amalienborg

I Nyborg, Korsør och Gedser landsteg tysk trupp, och i Köpenhamn lade trupptransportfartyget Hansestadt Danzig till vid Langelinie. Tyska soldater vällde ut och gick till anfall. Kastellet ockuperades utan motstånd. På platsen utanför Kastelskirken lade en grupp soldater ut en stor hakkorsflagga, så att de tyska bombplanen såg att området var säkrat.

Strax efteråt gick delar av styrkan mot slottet Amalienborg, där spridda strider ägde rum. Livgardet, som larmats klockan 05.15, försvarade Amalienborg mot tyskarna, som kom från flera håll. Kulorna ven över slottsplatsen, men klockan 06.05 gav kungen order om eldupphör. Ambulanser tillkallades och kungen hjälpte till att ta hand om de sårade. Därmed var kampen om huvudstaden över.

Vid Værløse flygplats utplånades större delen av den relativt lilla danska flygstyrkan av tyskarnas moderna och överlägsna plan. Dessa strider var de enda utanför Köpenhamn som utspelade sig på Själland. I Jylland var det lite tuffare tag.

Mellan klockan 04.40 och 08.00, då de sista skottväxlingarna ägde rum, utkämpades strider i Tønder, Gårdeby, Lundtoftebjerg, Hokkerup, Kværs, Bjergskov, Sønder Hostrup, Aabenraa, Bredevad, Løgumkloster och Haderslev.

Två danska divisioner

Den danska armén var indelad i en själländsk och en jylländsk division om vardera cirka 7 500 man. En stor andel av de värnpliktiga hade bara varit i tjänst en kort tid, och till följd av flera år av nedskärningar var den danska armén i stora stycken omodern. Dessutom var soldaterna ringrostiga. Det var helt enkelt många, många år sedan man varit i hetluften.

”Jag ska ärligt medge att man inte var till så stor nytta under de första minuterna”, berättar Arne Wilhelm Sørensen, en menig soldat som stred vid Lundtoftebjerg, i Lindbergs bok. ”Man tänker på sin familj. Och det var inte vidare trevligt att höra kulorna vina om öronen.”

Ett stycke söder om Fredericia fanns en mindre maskingevärsställning som täckte både hamnen och vägen in till staden söderifrån. Strax efter klockan sex på morgonen kunde man se en kolonn sjungande tyska soldater komma marscherande norrut. Tyskarna hade upptäckt den danska ställningen, men fortsatte lugnt framåt på Strandvejen utan att ta betäckning.

Den danske befälhavaren gav order om att öppna eld mot tyskarna, men hans mannar lydde inte; de kunde inte förmå sig att skjuta ner de värnlösa tyskarna. Befälhavaren tillade då att om de hade svårt att träffa så kunde de tömma det första magasinet i vattenbrynet för att skjuta in sig.

Som väntat tog tyskarna betäckning när de danska varningsskotten avfyrades. Men de besvarade inte elden. En halvtimme senare mottog den danska ställningen ordern om att all kamp skulle upphöra.

Strider efter eld upphör-ordern

Striderna den 9 april var formellt över – nästan innan de hunnit börja. Ändå fortsatte skottväxlingen timmarna efter kapitulationen. I Haderslevs södra del hade danskarna ställt upp en 37-millimeters infanterikanon med fem man som skulle täcka Aabenraavej. Dessvärre stod den framför en vitmålad mur och var lätt att upptäcka på avstånd.

När tyskarna kom rullande avfyrade kanonen sitt första skott och utsattes sedan för kraftig beskjutning. Kornett Vesterby sårades dödligt. Skytten, H C Hansen, träffades i låret, skenbenet, hälen och axeln och försattes ur stridbart skick sedan kanonens andra skott avfyrats. Kornett Berthelsen skadades i foten innan man fick iväg det tredje skottet. Sedan träffades han, kornett G P Hansen och kornett Bonde.

16 danskar dödades 9 april

Allt danskt motstånd upphörde, men tyskarna fortsatte skjuta och Berthelsen träffades fem gånger innan skotten tystnade. Han bars in i en närliggande byggnad, blev omhändertagen och fick tid att röka en cigarett. Artilleriställningen som han ingick i hade lidit hundra procent förluster denna dag.

När striderna upphörde hade det tyska angreppet kostat 16 danska soldater livet. Dessutom hade 23 sårats. De tyska förlustsiffrorna är inte kända, men de var förmodligen i samma storleksordning.

Tyskland erbjöd "fredsockupation"

Varför upphörde striderna efter bara några timmar? Svaret står att finna i Köpenhamn. Där hade den danske utrikesministern Peter Rochegune Munch väckts av telefonen i sitt hem på Øster Allé.

Det var den tyske envoyén Cecil von Renthe-Fink som kortfattat informerade utrikesministern om att tyska trupper gick över gränsen i samma stund. Envoyén tillkännagav också att han inom kort avsåg att infinna sig hos utrikesministern. Efter en kvart dök Renthe-Fink upp och informerade Munch om vilka mått tyskarna vidtagit.

Man hade inte angripit Danmark med offensiva avsikter. Syftet med ockupationen var att skydda Danmark mot en förestående brittisk ockupation, något som på diplomatspråk kallas ”fredsocku­pation”. Den tyske envoyén kunde vidare upplysa om att man inte avsåg att ”kränka konungariket Danmarks territoriella integritet eller politiska oberoende”.

Om den danska regeringen inte accepterade tyskarnas ingripande var man dock redo att bomba Köpenhamn från luften.

Vek sig för de tyska kraven

Munch bad om betänketid. En timme senare samlades statsminister Thorvald Stauning, kung Kristian X, drottning Alexandrine och kronprins Frederik samt försvarsminister Alsing Andersen, utrikesministeriets chef O C Mohr, chefen för armén, general William W Prior, och chefen för flottan, amiral Hjalmar Rechnitzer, på Amalienborg. Mötet hölls medan skott knallade utanför och bombplan kretsade över huvudstaden.

Man beslöt att vika sig för de tyska kraven och upphöra med fientligheterna. Klockan 06.00 informerades de stridande enheterna, och budskapet spreds långsamt till männen i främsta ledet. Eldgivningen skulle upphöra. Alternativen var inte särskilt lockande.

Antingen kunde man fortsätta strida och lida ett ofrånkomligt militärt nederlag med ett ovisst antal dödsoffer. Eller så kunde man kapitulera och under protest träda tillbaka – helt enkelt släppa tyglarna och hoppas på det bästa. Regeringen valde att ta tyskarna på orden och acceptera deras märkliga fredsockupation.

Neutralitetsfiktionen

I gengäld krävde man att tyskarna formellt behandlade Danmark som ett fritt land. Denna ordning, som ofta kallas ”neutralitetsfiktionen”, innebar faktiskt att man bevarade en stor del av makten och kontrollen över det danska samhället.

Det var kanske inte det mest ärofulla sättet att möta ett angrepp, men det säkrade de danska medborgarna och många människoliv sparades. Det finns sällan några rationella skäl att utkämpa en fåfäng strid.

En del av det danska samhället som drabbades extra hårt av den tyska ockupationen och det sätt på vilket striderna ägde rum var icke oväntat den danska armén. Dess trovärdighet fick sig en allvarlig knäck genom det närmast obefintliga motståndet.

På morgonen den 9 april samlades eleverna på arméns officersskola på gården i Frederiksberg och diskuterade ivrigt morgonens händelser. Strax innan undervisningen skulle börja fick eleverna order av skolans chef att infinna sig på lektionerna. En av dem minns:

”När den första tyska kolonnen från Roskilde passerade Frederiksbergs slott på väg in i huvudstaden dansade vi menuett i skolans gymnastiksal under ledning av en civil danslärare – utan damer. Stämningen och känslorna i den stunden kan knappt beskrivas i ord.”

Ockupationen blev ett trauma för armén. Faktum är att dagarna efter den 9 april tvingades politikerna uppmana befolkningen att inte håna soldaterna.

Hellre Nato än neutralitet

Efter kriget kom 9 april att symbolisera Övergreppet; den lilla neutrala staten som angrips utan föregående krigsförklaring, en handling utan motstycke. Politiskt användes ”aldrig mer 9 april” som en slogan för Danmarks medlemskap i Atlantpakten år 1949, det som senare blev Nato.

Det är alltid lättare att vara heroisk i paroller än på slagfältet, men under tidig efterkrigstid var den allmänna hållningen att man aldrig någonsin tänkte låta sig ockuperas så enkelt igen. Det fanns dock även en insikt om att frågan inte kunde lösas av Danmark ensamt, utan att landet behövde allierade.

I det långa perspektivet blev resultatet av 9 april först och främst att det tyska överfallet satte punkt för tanken om dansk neutralitet. Allianser hamnade på dagordningen, först det misslyckade nordiska försvarsförbundet och en kort tid senare alltså Nato, som Danmark ännu i dag ingår i.

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Använd ditt specialerbjudande nu!

Publicerad i Populär Historia 3/2010