Dalmåleriet – unik bildvärld föddes ur nöd

Sverige var ett land i kris under 1770-talet. Flera år av missväxt ledde till att nära hundratusen människor dog under svältåren 1771–72, och Dalarna var ett av de värst drabbade områdena.

Orsaken var bland annat att det rådde överbefolkning i landskapet och jordbruksmarken var begränsad. Den räckte inte till för alla och detta hade varit ett problem under lång tid.

För att kunna försörja sig hade dalfolket redan tidigare tvingats ordna kompletterande inkomster. Ett sätt var den så kallade arbetsvandringen, som innebar att man gick till andra platser i landet – eller utomlands – för att arbeta i perioder.

Dalfolket arbetsvandrade

Det finns belägg för att dalfolk arbetsvandrade redan på 1500-talet till närliggande landskap. De var alltså vana att förflytta sig säsongsvis för sin försörjning, och bergsindustrin och skogsarbetet gav inkomster som gjorde att man i Dalarna inte var lika fast bunden vid hemgården som i andra delar av landet.

Under nödåren på 1770-talet blev arbetsvandringarna utanför landskapet mycket omfattande. Man arbetade med allt möjligt, som till exempel slåtter, skogsarbete och fiske. Dalfolk tjänstgjorde även som bruksarbetare på norrländska och uppländska bruk. Ett annat sätt att ordna extraförsörjning var produktion av hemslöjd och hantverksföremål, som kunde tas med och säljas.

Just detta inkomstsätt var något som den konst- och kulturintresserade Gustav III tog fasta på under svältåren. År 1773 utfärdade den då nytillträdde kungen en "kungörelse och upmuntran till menige man i Stora Kopperbergs höfdingedöme, at winlägga sig om flere slags nyttige näringar".

Förutom inom jordbruket och skogsbruket, föreslogs det att dalfolket skulle utveckla sitt hantverkskunnande. Inkomster, föreslog kungen, skulle kunna komma från "allehanda slögder av landets egna, eller ock främmande rå ämnen, hwarigenom äfwen barn af bägge könen ifrån yngre åren kunna til arbete och idoghet blifwa tilwande".

Till dalfolkets hjälp hävde kungen, för just dem, importförbudet på färg från utlandet, och han gav landshövdingen i uppdrag att undersöka olika slöjdnäringar som skulle kunna utvecklas i landskapet.

Det var många konstnärliga dalmasar som hörsammade uppmaningen och en ny typ av dalmåleri blommade snabbt upp. Först syntes den främst på möbler och annan lös inredning. De äldsta bevarade möblerna med den nya sortens måleri är från samma år som Gustav III:s upmuntrande kungörelse.

Början på dalmåleriepoken

Och snart tog sig målarna an också hela väggar, och det finns en rumsinteriör med figurmåleri från 1781 som anses vara inledningen på dalmåleriepoken.

Under 1770- och 1780-talen etablerade sig de första dalmålarna i fyra byar i Rättvik, en i varje fjärding, och i Ullvi i Leksand.
Två årtionden senare hade målandet spridit sig till fler byar, många av dem i socknarna kring Siljan.

De flesta av målarna var självlärda eller lärdes upp av en far eller någon släkting. Det finns bara ett fåtal uppgifter om målare som genomgick en utbildning i hantverket.

Familjen följde med dalmålaren

Det tidigaste dalmåleriet har beskrivits som ganska fumligt, men mot slutet av århundradet hade målarna blivit skickligare, och deras stil mer utpräglad. Måleriet började då framstå som något karaktäristiskt för landskapet.

I dag känner man till mer än 150 dalmålare, samtliga av dem män. Det finns dock anteckningar om hur hustrur kunde hjälpa till med arbetet. Och det finns ett fåtal målningar som är signerade av både dalmålaren och hans fru.

I ett brev från 1862 till dalmålaren Bäck Anders Hansson, efterfrågas "dalkarlen med sin gumma" för arbete i Los. Det var inte ovanligt att hela familjen följde med när målaren begav sig ut på arbetsvandringar.

De välbärgade bönderna i Hälsingland var några av dalmålarnas viktigaste kunder. Hälsingegårdarna kunde ha upp till femton rum, varav många stod tomma större delen av året och användes till fester, och där fick väggarna gärna fyllas av vackra målningar. Av de dalmålningar som är bevarade idag finns flertalet i Hälsingland, tack vare att många av rummen har fått stå orörda.

Bytte hantverk mot spannmål

Ett annat sätt att knyta kontakter och hitta nya arbetsgivare var genom att sälja sina alster på marknader. Många dalmålare färdigställde målade skåp och tavlor hemma, och tog sedan med detta till marknaderna för att där byta dem mot spannmål.

De som sökte sig till hantverket var främst småbönder med relativt liten jordbruksareal och begränsad möjlighet till försörjning. Många av dem var fattiga, och även om målandet inte gav någon större inkomst eller högre status var det ändå tillräckligt för att få mat på bordet.

Antecknades som fattiga

I husförhörslängder kunde prästen göra anteckningar om hushållets levnadsomständigheter, och det finns många exempel på målarfamiljer som hade markeringar i längderna som "fattigt" eller "utfattigt".

En vanlig betalning för en målning var kost och logi eller spannmål. År 1808 bestod ersättningen för en svit av 14 väggmålningar av två tunnor korn.

Begreppen dalmålning och dalmålare användes inte av målarna själva. De kallade sina alster för "tavlor", och de dekorativa målningarna för "rosmålningar". Ordet rosor användes vid denna tid på många håll i Sverige dialektalt om alla sorters blommor som motiv i måleri.

Folklivsforskaren Nils Gabriel Djurklou (1829–1904) använde orden "dalamålningar" och "dalamålare" i skriften Unnarsboarnes seder och lif, som trycktes första gången 1873. Det är första gången som dessa begrepp dyker upp, för att beskriva det folkliga måleri som växte fram i Dalarna.

Termerna användes sporadiskt av olika genomresande i landskapet, när de försökte beskriva vad de hade sett i dalfolkets hem. Det dröjde dock lång tid innan begreppen blev etablerade, och först under 1920-talet började de få bredare användning.

Rumsfyllande målningarna blev vanligare

De stora rumsfyllande målningarna blev allt vanligare i början av 1800-talet, mycket tack vare att byggstandarden förbättrats under sent 1700-tal. Större hus och bättre eldstäder gav nämligen bättre förutsättningar för att dekorera rummen.

I en trång stuga med öppen härd, som fyllde de små rummen med rök, samt annat vardagligt slitage i små utrymmen, skulle väggmålningarna snart ha förstörts.

En vanlig byggnadstyp i Dalarna i början av 1800-talet var den så kallade parstugan. Det var en byggnad som bestod av en vardagsstuga, där husbondefolket bodde, och en "anderstuga" eller gäststuga, som ofta saknade murstock och stod ouppvärmd.

Där tog man emot gäster och höll kalas, eller så användes stugan som ett tillfälligt sommarboende eller en klädkammare. Det är i anderstugan som de vackraste och mest färgstarka dalmålningarna har hittas.

Timmer och papper som underlag

Det vanligaste underlaget för målade interiörer under 1700-talet var väggens timmer eller hemvävda tygstycken av linne som spikades upp. På 1800-talet blev papper allt vanligare som underlag – detta material underlättade arbetet. Målningarna kunde då göras klara i förväg, för att sedan monteras på plats på väggen hemma hos köparen.

Stiliseringen i dalmåleriet

Målarna blandade sina färger själva. Dessa framställdes gärna ur ämnen som fanns lätt tillgängliga i vardagen, som mjölkfärg och jordfärgspigment.

Mats Persson Stadigs (1786–1862) efterlämnade verkstad i Björsberg i Bjursås socken, är en viktig källa till kunskap. Hans handskrivna receptböcker visar att färgblandningarna kunde vara värdefulla yrkeshemligheter. Stadig förbannar skriftligen den som skulle få för sig att våga stjäla ur dessa böcker.

Stiliseringen i dalmåleriet, med de starka färgerna och de yttäckande motiven har mycket gemensamt med annan svensk folkkonst.

De stiliserade blomsterurnorna förekommer som motiv på andra platser i Sverige, däribland i det sydsvenska bonadsmåleriet. Men Dalarna utmärker sig. Här är stiliseringen så långt driven att det oftast är lönlöst att försöka identifiera de blommor som har varit förlaga till de målade.

Krubits främsta kännetecken

De djärva och fantasifulla blomstermotiven, som vi idag kallar kurbits, är dalmåleriets främsta kännetecken. Facktermen har använts sedan 1930-talet. Erik Axel Karlfeldt (1864–1931) ska ha varit den förste att använda benämningen "kurbitsmålning" om dalmålarnas blomsterurnor. Detta i en artikel för STF:s årsskrift från 1926.

Året därpå skrev han även dikten "Kurbitsmålning" som ingår i diktsamlingen Hösthorn: "Men se min kurbits, dess resning och snits! Allt högre den gror, blir kunglig och stor, en alla gurkornas gurka från landen där solen bor."

Ordet kurbits kommer från latinets Cucurbita, som betyder pumpa, och Karlfeldt hämtade det från Jonas bok i Gamla Testamentet. Där beskrivs hur Gud lät kurbitsen växa upp för att skydda profeten Jona mot solens strålar när han satt utanför Nineve.

Men den kurbits som Gud lät växa upp i Bibeln har inte mycket gemensamt med dalmålarnas rosmålningar. Motivet med Jona förekommer endast på omkring tio av de bevarade dalmålningarna, och i de flesta av dem lutar sig Jona mot ett träd som har tolkats på olika sätt.

Ibland syns den stiliserade blomsterurnan bakom eller framför trädet. Medan Gud lät sin kurbits växa upp ena dagen för att nästa dag ätas upp av en mask och dö, skulle dalmålarnas rosor stå i blom både sommar och vinter.

Stildrag från renässansen och rokokon

Dalmålarnas kurbitsplantor går tillbaka till renässansens blomsterurna, som var ett populärt motiv på bland annat kakel i högreståndsmiljöer under 1600-talet. Även kolonnerna som är lindade med vinrankor har hämtats ur renässansens formvärld – kanske kom dalmålarna i kontakt med dessa i sockenkyrkorna, där de ofta syntes på predikstolar och altaruppsatser.

Från rokokon hämtade man bland annat spaljémönstret, diagonala rutor med blommor i skärningspunkterna, som främst användes inom möbelmåleriet, eller i väggmålningarnas dekorativa bårder.

Spaljémönstret har hittats på både papperstapeter och i kyrkomålningarna. Dalmålarnas motivvärld skapades således genom inspiration från en blandning av stildrag, där flera olika historiska motiv plockades upp och utvecklades till något helt eget.

Visade scener ur Bibeln

Motivvärlden för dalmåleriet kan delas upp i två stora grupper – religiösa bilder som visar scener ur Bibeln, och profana bilder med festmotiv. Däremot skildrades sällan vardagslivet på gårdarna.

Målarna använde ofta en "figurbibel" (bibel med bilder) som förlaga. Troligtvis var det 1777 års upplaga – den första att tryckas i en större upplaga och spridas i en större krets. Därifrån kom också sedvänjan att överst på målningarna beskriva vad motivet föreställer.

Från jordbruk till industri

Vid mitten av 1800-talet var Sverige ett land i förändring. Under missväxtåren i slutet av 1860-talet och den stora svältkatastrofen som drabbade landet till följd av att skördarna slog fel, valde många att emigrera till Amerika. Och det politiska landskapet ritades om när den gamla ståndsriksdagen avskaffades och ersattes med en tvåkammarriksdag.

Från 1870-talet och framåt utvecklades svensk industri och Sverige tog steget från jordbruksnation till industrisamhälle.

Under århundradets andra hälft såg uppfinningar som telefonen, fotogenlampan och skrivmaskinen dagens ljus, och utvecklingen av trycktekniken ledde till att tapeter och tavlor kunde massproduceras och säljas billigare.

Dalmåleriet fick konkurrens

Dalmåleriet hade haft en glansperiod på knappt hundra år, men nu utkonkurrerades denna tradition av tryckta papperstapeter. Kurbits-motiven hade blivit omoderna. I bästa fall tapetserades de över eller monterades ned, men vanligast var att de revs ner och slängdes, eller rentav användes till tätning av springor i timmerväggen.

Många dalmålningar såldes till antikvitetshandlare, och hela sviter kunde brytas upp och spridas ut till privatpersoner och museer. Och eftersom flera av dalmålarna bara signerade en målning i en svit, är det många bilder som på så vis har förlorat sin identitet.

Vissa målare försökte anpassa sig till de nya tiderna och målade bland annat på rullgardiner, men trots det brukar dalmåleriets slutpunkt sättas vid 1870.

Nostalgi kring dalmåleri

Vid 1900-talets början väcktes nostalgikänslor till liv. Nu nytillverkades möbler med kurbitsdekorer i snickerifabriker och såldes via möbelhandlare eller kataloger. Och nu vaknade även intresset för dem som en gång hade målat kurbitsarna.

I slutet av 1910-talet blev konstnären Gustaf Ankarcrona (1869–1933) den förste dalmåleriforskaren, och genom hans undersökningar började kunskapen kring dalmålarna att växa fram.

Ankarcrona forskade främst kring målare som verkade i Leksandsbygden, och han lyckades identifiera de flesta av de dalmålare som vi idag känner till därifrån. Liknande forskning om Rättviksmålarna svarade Ollas Anders Hansson Furn (1879–1939) för. År 1921 publicerades en utredning där 26 namn presenterades.

Del av den svenska nationalskatten

Båda dessa forskare konstaterade att det fanns lite kunskap om målarna ute i bygderna, och en av Ankarcronas teorier var att det berodde på att målarhantverket inte hade någon högre status – dalmåleriet ansågs inte vara förmer än andra hantverk.

För dalmålarna var konsten som de utövade ett sätt att försörja sig. Tänk om de hade kunnat veta att deras målningar skulle komma att bli en del av den svenska nationalskatten.

Helena Nilsson är frilansjournalist med bas i Hälsingland. Hon skriver främst om historia, hantverk, litteratur och formgivning.

Publicerad i Populär Historia 7/2021