Gripsholm – Vasaborgen som intogs av konsten

Gripsholm har sitt namn efter drotsen Bo Jonsson Grip, vars vapenbild var ett griphuvud. Han var den mäktigaste och rikaste mannen på sin tid och ägde en godsmassa som omfattade en tredjedel av Sverige. Omkring 1380 lät han bygga en strategiskt viktig borg, med ett fyrkantigt torn och murar runt om, på sin mark vid Mälarens strand, fem mil från Stockholm. Anläggningen omfattade på ett ungefär det nuvarande slottets yttre borggård. Idag finns det bara några rester kvar av Gripsholms föregångare, bland annat ett par fasader av gråsten till Kronköket (som inreddes under Gustav III:s tid).

Efter att Bo Jonsson Grip hade gått ur tiden år 1386, ärvdes egendomen av barnen Knut Bosson och Margareta Bosdotter vilka 1404 sålde den till drottning Margareta I. Fram till 1472, när Sten Sture den äldre tillträdde som ägare, ägdes Gripsholm av svenska staten. En dramatisk händelse inträffade under Engelbrektsfejden 1434. Gripsholm omringades då av en sörmländsk bondehär som jagade fogden och hans besättning på flykten. Innan de satte av mot Stockholm, lastade med borgens dyrbarheter, tände de eld på anläggningen. Sten Sture stod alltså som ägare av Gripsholm från 1472. Två decennier senare donerade han egendomen till Kartusianorden (en munkorden) som på ett markområde en bit från borgen uppförde klostret Pax Mariæ, på svenska Mariefred. Men dess existens blev kort.

Med myndiga steg klev kung Gustav Vasa in i handlingen 1525, när han gjorde anspråk på godset. Skälet som angavs var släktskapet med Sten Sture, som var Gustavs farmors bror, och att kungen därför var dennes rättmätige arvtagare. I Sten Stures donationsvillkor stipulerades nämligen att godset skulle återgå till de rätta arvingarna om klostret inte längre bevarades. Gustav Vasas anspråk legitimerades av riksrådet år 1526, och samma år drogs klostret påpassligt in, som det första i landet. Egendomen var nu i kungens händer.

August Strindberg har i novellen Utveckling, som ingår i samlingen Svenska öden och äventyr (1882–91), berättat hur det kan ha gått till när klostret konfiskerades och munkarna drevs på flykten. En kunglig ämbetsman hade anlänt med ett kärvt besked till klosterfolket: "Rikets ständer och råd hava godkänt konungens arvsanspråk på Kartusianerklostret Pax Mariæ med underlydande gårdar. Så förhåller det sig! Och om fjorton dagar skolen I vara härifrån, ty då rivas murarne. Har I förstått!" Tidigt en morgon vaknade klostrets prior av knackningar i väggen ovanför hans bädd. Knackandet tilltog och kom allt närmare. Strindberg fortsätter: "Slutligen skakade väggen och korset som hängde på densamma föll ner. Rappningen lossnade; tegel och murbruk ramlade in i cellen och slutligen syntes murarens hacka i hålet. Det stora rivningsarbetet hade börjat, och i stället för det rivna klostret byggdes Gripsholms slott upp igen."

Bygget av det nya slottet startade hösten 1537. Materialet var tegel och ett stort antal murare rekryterades. Gripsholms grundfunktion var som försvarsborg, avsedd att hålla angripare stången, såväl utländska trupper som inrikes upprorsmän. Dackefejden bröt ut 1542 och blev ett allvarligt hot mot Gustav Vasas maktposition. Kungen beordrade därför att slottet skulle befästas. Ännu mer tegel behövdes, men det fanns inte tillräckligt på byggarbetsplatsen. Nedlagda Vårfruberga kloster revs därför, och stenarna togs till Gripsholm. Åtta år efter byggstarten var slottet till största delen färdigt, med fyra mäktiga torn. Byggnationerna fortsatte under hela Gustav Vasas regeringstid. Vid sidan om Stockholms slott var Gripsholm det enda slott som kungen litade på. Ett tecken på detta var att han på dessa bägge platser förvarade sina silverskatter. Efter kung Gustavs död 1560 ärvdes Gripsholm av hans yngste son Karl (IX), hertig av Södermanland, Närke och Värmland. Han tillträdde som ägare år 1568, och vid det laget var slottet statt i förfall. Under det följande decenniet satte Karl igång en omfattande renovering, när bland annat en modern bostadsvåning skapades.

Mellan 1654 och 1715 tillhörde Gripsholm Karl X Gustavs änka Hedvig Eleonoras livgeding, livstidsförläning. Hon bidrog till fortsatta byggnationer på slottet och lät 1691 uppföra Drottningflygeln. Hedvig Eleonora såg också till att ersätta takets tegelpannor med kopparplåtar. Under den gustavianska tiden levde Gripsholm upp. I flertalet av slottets salar och gemak installerades kakelugnar och Kavaljersflygeln uppfördes. Men det mest anslående arvet från Gustav III:s dagar är teatern. Kungens hustru Sofia Magdalena tog initiativet till en enklare teater, vilken så småningom ersattes av den enastående vackra teaterlokal besökare på slottet möter idag. Den uppfördes 1781–82, efter ritningar av Erik Palmstedt.
Det fanns ett utbrett missnöje i hovet över att Gustav III valde att tillbringa så mycket tid på Gripsholm. Många var i likhet med den lysande hovmannen Axel von Fersen d ä förvånade över att kungen valde en vistelseort som var "så ur stånd att logera ett hov, vars ålder och bofällighet försatte en och var i dyster stämning".

Vi hoppar fram ungefär hundra år i tiden och stannar till vid den omfattande renovering av slottet som genomfördes på 1890-talet. Målet var att Gripsholm skulle återfå den exteriör som slottet hade i slutet av 1500-talet, och i egenskap av nationalmonument ges ett värdigt utseende.

Många förändringar genomfördes. Bland annat fick en del fönsteröppningar nytt utseende, den sedan 1700-talet igenfyllda vallgraven grävdes ur och kompletterades med en vindbrygga, inre borggårdens väggar dekormålades, och över trappan till huvudentrén uppfördes en karnap – en sorts burspråk. Renoveringsarbetet, och principerna bakom det, föll inte alla på läppen, och en stor debatt bröt ut i kulturkretsar. Ord som "förfalskning" användes, och byggnadsdetaljer som hade kommit på plats stämplades som ohistoriska.
En av de mer profilerade kritikerna var författaren Verner von Heidenstam. I skriften Modern barbarism – några ord mot restaurerandet af historiska byggnader (1894) gick han till angrepp mot sättet att behandla Gripsholm: "Stilrensningen är ett våldsamt och störande ingrepp i en ålderdomlig byggnads naturliga utveckling och lif. Arkitekterna är akademister med dogmatisk skräck för den naturliga stilblandning som en byggnad vanligen erhåller under tidernas lopp." Heidenstam levererade också en mer ironisk eftersläng: "Anno Domini 1893 gjordes detta gambla hus ændnu gamblare."

Under 1900-talet fortsatte renoveringsarbetet såväl på insidan som utsidan. På 1950-talet gjordes vissa förändringar av Rikssalen, och åren 1965–67 avlägsnades de putsade fasaderna på inre borggården som hade funnits sedan Vasakungarnas tidevarv. Vidare togs dekorationer som hade tillkommit under renoveringen på 1890-talet också bort.
Gripsholms slott blir aldrig helt färdigt. Det kommer förstås alltid att finnas behov av underhållsarbete på denna väldiga anläggning – men det görs med varsam hand. Men någon "stilrensning" av den magnitud som Verner von Heidenstam reagerade mot på 1890-talet lär vi väl aldrig mer få bevittna. Men nu åter till den vindlande historien om slottets roll som nationellt porträttgalleri!

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Första gången som Gripsholms konstverk nämns, är i en inventering 1529 som listar 13 tavlor av flamländsk proveniens. Gustav Vasa sneglade gärna på kontinentens mer mogna hov, och god konst bidrog säkert till att stärka det färska kungahuset Vasas självbild. Samlingen var således ett tidigt vittnesbörd om den begynnande renässanskulturen i Sverige.
Efter överflyttningen till det nya slottet växte konstsamlingen i snabb takt och omfattade 1548–49 totalt 92 katalognummer, varav 23 porträtt. De senare avbildade kungen själv, hans söner prinsarna Erik och Johan, samt utländska furstar. Gustav Vasa hade byggt upp kollektionen genom köp och byten.
Flera verk kan ha medförts av drottning Katarina av Sachsen–Lauenburg i samband med hennes äktenskap 1531 med den svenske monarken. Jämfört med sin make hade Katarina en gedigen furstlig bakgrund, dotter som hon var till hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg och Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel. Katarinas syster var för övrigt gift med den danske kungen Kristian III.

Under tidigt 1600-tal lät drottning Maria Eleonora, gift med Gustav II Adolf, utöka konstsamlingen på Gripsholm med tyska familjeporträtt. Hon härstammade från två framstående furstehus. Den konst som fanns på hennes tid fortsatte att vara stommen i samlingarna. Enligt det inventarium som upprättades år 1699 fanns det få porträtt av släktingar till änkedrottning Hedvig Eleonora som ändå hade innehaft Gripsholm sedan 1654. Inventeringen listade 108 målningar, varav 74 porträtt.
Porträttsamlingen expanderade starkt under frihetstiden på 1700-talet. Gripsholm fungerade då mer som ett magasin än ett galleri för målningarna, vilka uteslutande var porträtt av svenska och utländska furstar. Den första katalogen över samlingen trycktes år 1755 och presenterade 308 porträtt.
Halvtannat decennium senare besteg den kulturintresserade Gustav III den svenska tronen. Hans vurm för litteratur, teater och konst är väl känd, och han ägnade stort intresse åt porträttmålningarna på Gripsholm. Engagemanget ledde till att samlingens profil ändrades.

Vid sidan om det traditionella beståndet av kungliga porträtt ville Gustav III se målningar av framstående ickefurstliga svenskar i ett nytt nationellt porträttgalleri. Startskottet för denna förändring gick, som nämndes inledningsvis, 1774 – när kungen beslutade att flytta Ehrenstrahls 33 porträttmålningar av Karl XI:s rådsherrar från Drottningholm till Gripsholm.
Genom personliga inköp utökade Gustav III samlingen. Bland de målningar han förvärvade kan nämnas Alexander Roslins porträtt av Carl von Linné (1775) och Per Krafft d ä:s porträtt av Carl Michael Bellman (1779).
Ett halvt århundrade senare togs nästa stora steg i porträttsamlingens historia. Karl XIV Johan hade gett hovmannen Adolf Ludvig Stierneld i uppdrag att ordna upp kollektionen, och från 1822 var denne i full verksamhet med det. Målet var att förverkliga Gustav III:s idé om ett nationellt porträttgalleri. Fram till sin död tillbringade Stierneld varje sommar på Gripsholm för att skapa det som han benämnde som "galleriet för medborgerligt märkvärdiga svenska personer".

Stiernelds energiska arbete beskrivs såhär av konsthistorikern Boo von Malmborg (1905–80): "Genom egna gåvor, ett systematiskt tiggeri, som icke lämnade vare sig konungen eller Stiernelds personliga vänner i fred, samt genom förflyttningar från olika institutioner, lyckades han förverkliga detta galleri. Alltjämt utgör många av hans förvärv samlingens mest bemärkta arbeten. Under hans tid utökades porträtten med omkring 500 nummer, och samlingen uppgick vid hans död 1835 till 1 200 nummer." Adolf Ludvig Stiernelds insats resulterade dock inte i en godtagbar plan över porträttsamlingen. Det hävdade Gustaf Upmark, som från 1880 var chef för Nationalmuseum och som sedan 1866 hade ansvarat för Gripsholms kollektion. Han menade att porträtten skulle placeras i en kontext där de historiskt hörde hemma. Han förordade också ett speciellt galleri för porträtten av prominenta svenskar. Upmark blev också den drivande kraften bakom den redan nämnda omdebatterade renoveringen av Gripsholm som genomfördes på 1890-talet. Tilläggas kan att det i efterhand framkom att Stierneld i sin tjänst som intendent på Gripsholm gjorde sig skyldig till tveksamma attribueringar av porträtt i samlingarna.

Statens porträttsamling på Gripsholm är världens äldsta nationella galleri i sitt slag och omfattar idag omkring femtusen porträtt av svenska män och kvinnor. Det är en mäktig expansion från de 23 porträttmålningar som Gustav Vasa ägde och förvarade på slottet i mitten av 1500-talet. I slutet av 1940-talet föreslog Carl Nordenfalk, chef för Nationalmuseums målerisamling, att kollektionen på Gripsholm skulle kompletteras med porträtt av särskilt bemärkta svenskar. Det kom dock att dröja till 1958 innan idén kunde förverkligas. Då lyckades Bo Hammarskjöld, landshövding i Södermanlands län och ordförande i Gripsholmsföreningen, övertyga filantropen Axel Hirsch att ställa pengar till förfogande. De tre första hedersporträtten avtäcktes 1960: operasångaren Jussi Björling, politikern Kerstin Hesselgren och hjärtkirurgen Clarence Crafoord. Ett av de mer berömda tidiga hedersporträtten visar FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld, gestaltat av konstnären Ben Shahn. Målningen avtäcktes 1962, året efter Hammarskjölds död.

Konsthistorikern Magnus Olausson skriver att "resultatet blev ett ovanligt visionärt porträtt, som inte primärt tog fasta på yttre fysisk likhet i karakteriseringen av en stor internationell statsman, utan snarare hade sin utgångspunkt i skildringen av hans gärning och personlighet".

Flertalet av hedersporträtten är målade i olja, men det förekommer också skulpturer i samlingen. Kring millennieskiftet började intresset också att omfatta fotografi som konstform. Följaktligen har Nationalmuseum från 2002 även förvärvat fotoporträtt till samlingarna på Gripsholm.

Thorsten Sandberg är frilansskribent.

Publicerad i Populär Historia nr 3/2025