Paret Zorn tog Paris med Storm

Berättelsen om makarna Zorn tar sin början i Stockholms kulturella kretsar i början av 1880-talet. Anders (eller Leonard som han vid den tiden kallade sig), var en lovande konstnär från ett småbrukarhem i Utmelands by strax söder om dåtidens Mora (idag ingår platsen i Mora tätort). I huvudstaden mötte Zorn Emma Lamm – uppvuxen i en förmögen borgerlig judisk familj som var starkt förankrad i Stockholms intellektuella kultursfär.
Anders kom från en helt annan värld. Han var "oäkta" son till den tyske bryggmästaren Johann Leonhard Zorn, vilken han aldrig kom att träffa. Hans mamma, Grudd Anna Andersdotter, behövde han tidvis skiljas från i samband med hennes säsongsarbete i Stockholmstrakten som trädgårds- och bryggerikulla. Något äktenskap mellan Grudd Anna och bryggmästaren var aldrig aktuellt.

Vid Anders Zorns och Emma Lamms första möte hade han flera års konstutbildning bakom sig, och hade nyligen uppmärksammats när hans målning "I sorg" (1880) ställdes ut på en elevutställning på Konstakademin. Han hade även börjat att göra sig ett namn som porträttmålare, och det var i egenskap av sådan som de två fick kontakt. Det var nämligen så att Anders hade fått en beställning på ett akvarellporträtt av Emmas systerson Nils Geber. Eftersom pojken uppträdde stingsligt när han skulle sitta för konstnären tillkallades Nils moster, alltså Emma, för att lugna honom så att avmålningen kunde komma igång.

Anders Zorn beskriver i sina självbiografiska anteckningar sin blivande fru som en ung kvinna med drömmande blå ögon. Tycke uppstod, men eftersom Anders ännu inte hade en stabil inkomst för att kunna försörja en familj, ingick de en hemlig förlovning år 1881. De följande fyra åren tillbringade Anders främst utomlands. Efter en resa på sex månader i Spanien slog han sig ned i London där han etablerade sig som porträttmålare. Hösten 1885 kunde han och Emma gifta sig. De två följande åren reste paret flitigt. Tre år senare bosatte de sig i Paris, där de skulle stanna åtta år och samtidigt göra en rad resor. Somrarna tillbringade de i Sverige, bland annat på Dalarö i Stockholms skärgård, där Anders svärmor hyrde sommarhus. De återvände även till Mora. Det var under den här perioden som Anders förvärvade ett stycke mark bredvid Mora kyrka. Till tomten lät han flytta en timmerstuga som hade stått på hans morfars gård i Utmelands by. Under de närmaste decennierna kom stugan att byggas ut i etapper för att år 1910 stå färdig, så som vi känner Zorngården idag.

Via en släkting till Emma fick Anders kontakt med den brittiske industrimagnaten och bankiren Ernest Cassel (1852–1921), som blev en av hans viktigaste mecenater. Tack vare måleribeställningar via Cassel flyttade Anders och Emma till Paris år 1888. Det var den franske bankiren och telefonkungen Ernest May — en betydande konstsamlare — som hade beställt porträtt av familjens fyra barn. Via Mays krets lärde det svenska paret känna flera inflytelserika personer inom den franska kulturella eliten och Anders började att etablera sig som konstnär i Paris. De slog sig först ner i en ateljévåning på 11 Rue Daubigny i Paris sjuttonde arrondissement. Detta var året före världsutställningen (den som hölls 1889), och det var Anders önskan att förbereda sig för den på plats. Dessutom hade han fått fler beställningar från förmögna franska familjer.

Merparten av tiden i Paris bodde de dock på 71 Boulevard de Clichy i Montmartre – i betydligt konstnärligare kvarter än den tidigare adressen. Gatan var livlig dag som natt, kantad av breda trottoarer, träd och eleganta flerbostadshus i fem till sex våningar. Nöjesetablissemanget Moulin Rouge öppnade här år 1889 och här fanns även kaféet och konstnärskabarén Le Chat Noir, som var en samlingspunkt för konstnärer, poeter och intellektuella. I närheten bodde konstnärer som Edgar Degas, Auguste Renoir och Jean-Léon Gérôme. Metron fanns ännu inte tillgänglig, så hästdragna omnibussar utgjorde dåtidens kollektivtrafik.

Makarna Zorns bostad sträckte sig över två plan – ateljén låg på en våning, bostadsutrymmena på den andra. Ateljén var inredd med gobelänger, en orientalisk divan samt barock- och renässansmöbler och fungerade ofta som ett slags showroom för kunder och kontakter. Ovanför ateljén fanns kök, matsal och sovrum. Inredningen bestod till stor del av möbler från London. Högst upp fanns några rum tänkta för tjänstefolk, chambres de bonne, som Anders och Emma använde som gästrum. Idag finns en minnesplakett vid huset som upplyser om att detta en gång var Zorns bostad.

Under Paristiden knöts vänskapsband med framstående kulturpersonligheter som Antonin Proust, Armand Dayot, skådespelaren Coquelin Cadet och operasångaren Rosita Mauri. Bland skandinaviska konstnärer stod de finska dem nära. Anders verkar dock ha hållit ett visst avstånd till de svenska konstnärerna i staden. Under Parisåren gjorde Zorns flera gemensamma resor genom Europa och till Nordafrika. Emma var den som noggrant organiserade transporter och kontakter, så att Anders kunde fokusera på sitt måleri. Somrarna tillbringades i Mora — platsen där de med tiden skulle bygga Zorngården.

Konstlivet i Sverige hade under lång tid varit tämligen instängt och provinsiellt. Det var glest mellan utställningarna och de konstnärliga institutionerna var få. I slutet av 1800‑talet var Paris modernitetens metropol. Här föddes det nya inom mode, konst och teknik — som visades på världsutställningarna. Under 1870-talet sökte sig svenska konstnärer som Carl Larsson, Ernst Josephson, August Hagborg och Per Hasselberg till Paris.

På världsutställningen 1889 invigdes Eiffeltornet och ljudfilmen presenterades året därpå. Paris var konstvärldens centrum, platsen där impressionismen blomstrade och konstnärer som Claude Monet, Édouard Manet, Auguste Renoir, Paul Gauguin, Vincent van Gogh och Paul Cézanne bröt konventioner och formade den moderna konsten. När Anders och Emma Zorn flyttade till Paris hamnade de mitt i denna kreativa rörelse. De integrerades snabbare än de flesta i den franska konstscenen. Anders internationella och konstnärliga genombrott skedde under denna tid i Paris. Inte minst bekräftas det genom hans framgångar på världsutställningen 1889.

Året dessförinnan fick han stor uppmärksamhet på den årliga Parissalongen (Salon de Paris) med målningen "Fiskare i Saint Ives" (1888). Detta evenemang var en höjdpunkt inom franskt konstliv där tusentals verk visades.

Zorn hade vid den här tiden primärt övergått från akvarell till oljemåleri. Han blev i Paris främst känd som porträttmålare, men nådde även framgång med genremålningar som "Natteffekt" (1895) och "Omnibus" (1892). Även hans många etsningar kom att bidra till framgångarna. Under 1890-talet nådde Zorn en inflytelserik position i konstvärlden med juryuppdrag och ansvar för utställningar. År 1893 utsågs han till kommissarie för Sveriges konstavdelning på världsutställningen i Chicago. Utöver Anders deltog även andra svenska konstnärer som Bruno Liljefors och Carl Larsson. Som ett resultat av uppdraget kom paret Zorn att bo i USA under nästan ett år. Emma tog på sig rollen som värdinna och administratör – hon ansvarade för allt praktiskt, som biljetter, transporter, försäkringar och korrespondens.

Emma Zorn (som sagt född Lamm) var mycket viktig för Anders framgångar. Genom sin uppväxt hade hon utvecklat förmågan att leda och organisera ett hushåll med tjänstefolk. Trots att hushållssysslor som städning, tvätt och matlagning låg utanför hennes tidigare erfarenhet, lärde hon sig snabbt, bland annat tack vare en anställd kvinna vid namn Emelie. Detta var kunskaper som senare visade sig värdefulla när de flyttade tillbaka till Mora.
Redan i sin första lägenhet hade paret ett stort umgänge och blev ett uppskattat värdpar, kända för sin gästfrihet. Båda talade god franska, vilket underlättade det sociala livet och möjliggjorde nya kontakter. Emma levde delvis sitt eget liv när Anders målade, och följde inte alltid med honom på resor. När han var i väg blev hon ofta "melankolisk", enligt konstvetaren Birgitta Sandström, tidigare museidirektör och chef för Zornsamlingarna i Mora.

Det hände att Emma stod modell för Anders under dessa år. En av de mest kända målningarna föreställer henne iförd röd klänning i ateljén medan hon bläddrar i en konstmapp. Ett annat exempel är "Emma Zorn läser" (1887), en oljemålning som skapades under vintern 1887–88 i den lilla fiskebyn Saint Ives i Cornwall i sydvästra England.

Enligt Birgitta Sandström hade paret Zorn ett bra och väl fungerande äktenskap under de första åren, och arbetade aktivt tillsammans för att "marknadsföra" Anders konst. Tidvis fick Emma också agera medlare när Anders humör gick överstyr. Men ibland stormade det även i relationen mellan de två. En kris i äktenskapet uppstod i samband med Anders Zorns otrohetsaffär med den amerikanska societetskvinnan Emily Bartlett år 1898. Förhållandet mellan Anders och Emma verkar under åren ha övergått till att bli mer av en vänskaplig relation, där samarbetet med att marknadsföra konsten fortsatte.

Journalisten och författaren Per Svensson (1956–2025) menar i sin Augustprisbelönade bok Zorn – ett liv, en tid (2023), att det förmodligen var bägges övertygelse om Anders Zorns konstnärliga genialitet som höll dem samman, i kombination med en form av ett slags ömsesidigt beroende. En gemensam sorg var att de aldrig fick några barn. Dock blev Emma ett slags vikarierande modersgestalt för barn i vänkretsen och för många kvinnor som ingick i det zornska hushållet. Hade Anders Zorn några utomäktenskapliga barn? Frågan berörs i Per Svenssons bok, där författaren menar att konstnären troligen hade sex med en del av sina modeller. Men förmodligen inte med kvinnor från Moratrakten, eftersom han var mån om att bli respekterad i sin hembygd. Likaså var Zorn angelägen om att det inte skulle uppfattas som skamligt för en kvinna att stå modell för honom. Svensson ställer sig tveksam till att Zorn hade några barn. Ett flickebarn som föddes år 1913 nämns, men inget har fastställts angående faderskapet.

Emma visade tidigt sin organisatoriska talang. I Paris övervakade hon Anders professionella kontakter med gallerister, museer, förläggare och transportörer. Och samtidigt byggde hon upp ett omfattande nätverk – inte minst via sina bekanta i Stockholm – som öppnade dörrar åt maken i Frankrike och senare även i USA. I sin roll som konstnärlig partner gav Emma kontinuerlig konstruktiv kritik till Anders, vilket bidrog till hans tekniska utveckling – särskilt under de intensiva åren i Paris. Som värdinna och administratör i Chicago visade hon som har nämnts ledarskap och professionell kompetens under nästan ett års utlandsvistelse.

Per Svensson liknar Emma Zorn vid ett slags "trädgårdsmästare" som hade i uppgift att både vattna och forma makens konstnärsgeni. Makarna drev ett gemensamt projekt som inleddes redan under förlovningstiden och pågick under hela deras gemensamma liv, och fortsatte efter Anders död. Trots att han, enligt Per Svensson, var ett socialt geni med en tidigt utvecklad förmåga att skaffa sig mecenater, inbjudningar och knyta nya kontakter, så var Emmas sociala kompetens viktig för honom. Detta inte minst när det gällde att få tillgång till de finare klasserna och deras nätverk i början av sin karriär. Emma var med andra ord inte bara Anders stöd i skuggorna, hon var den organisatoriska kraften, nätverkaren, administratören och konstnärliga sparringpartnern som möjliggjorde hans internationella framgång. Och hon bidrog till det zornska kulturarvets bestående eftermäle.

Anders och Emma lämnade Paris och flyttade till Mora 1896. Zorngården blev deras fasta punkt. Dit kom vänner som Albert Engström, Prins Eugen, Bruno Liljefors, Erik Axel Karlfeldt och Carl och Karin Larsson på besök.

I Mora engagerade paret Zorn sig i bygden. Till exempel initierade Emma ett folkbibliotek som införlivades i kommunens bibliotek 1918. Redan 1901 grundade hon en föreläsningsförening, och fyra år därefter startade hon Mora Hemslöjdens Vänner, en av landets första hemslöjdsföreningar. Anders, som själv spelade spilåpipa, arrangerade en spelmanstävling i Gesunda. Paret stöttade Mora folkhögskola från dess start år 1907 och grundade Zornska barnhemmet år 1919.

I och med flytten till Dalarna förändrades Anders motivval – många målningar föreställande Moratrakten och dess invånare producerades nu. Trots att han hade rest över både klassgränser och olika kontinenter var dalkarlen fast förankrad i honom sedan barnsben. Målningen "Midsommardansen" (1896) var ett verk som han enligt sina självbiografiska anteckningar värderade särskilt högt. "Dans i Gopsmorstugan" (1914) visar ungdomar i dansens virvlar i jakt- och fiskestugan där han ibland arbetade. Emma undvek Gopsmor, hon menade att Anders brukade bli sjuk när han vistades där.

Efter Anders bortgång år 1920 fortsatte Emma att förvalta konst- och hemarvet. Tillsammans med intendenten Gerda Boëthius förberedde hon Zornmuseet, som invigdes år 1939. När Emma avled i Mora den 4 januari 1942 – vid 81 års ålder – trädde parets testamente i kraft. Deras egendom donerades till staten och så bildades stiftelsen Zornsamlingarna.

Ann-Sophie Mårtensson är doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet, samt grundskollärare i SO-ämnena.

Publicerad i Populär Historia nr 12/2025

1860. Anders föds den 18 februari i Mora, Emma föds den 30 april i Stockholm.
1881. Anders och Emma träffas när Anders porträtterar Emmas systerson, förlovning sker i hemlighet.
1885. Giftermål i Stockholm efter att Anders har etablerat sig konstnärligt. Bröllopsresan går genom Centraleuropa till Konstantinopel.
1888–96. Parisåren. Anders inter­nationella karriär inleds, med stort organisatoriskt stöd från Emma.
1889. Anders tilldelas medalj och Hederslegionen vid världsutställningen i Paris.
1893. Anders utses till svensk kommissarie i Chicago, Emma ansvarar för administration och logistik.
1896. Tillbaka i Mora. Zorngården byggs nu gradvis ut till ett konstnärshem.
1901–07. I Mora initierar Emma kulturprojekt och stödjer folkhög­skola, bibliotek och hemslöjd.
1917–20. Barnhemmet invigs.
Anders Zorn avlider den 22 augusti 1920, 60 år gammal.
1921–39. Emma planerar och inviger Zornmuseet 1939, förvaltar konstsamlingarna efter makens död.
1942. Emma dör den 4 januari, 81 år gammal. Paret Zorns egendom övergår till det statliga kulturarvet Zornsamlingarna. Zorngården öppnas samma år för allmänheten.