Mrs Gardners förlustelse

C’est mon plaisir – ”Det är mitt nöje”. Så står det över huvudingången till ett venetianskt palats som ser ut som det just blåst in från 1400-ta

29 december 2003 av Ulla Britta Ramklint

C’est mon plaisir – ”Det är mitt nöje”. Så står det över huvudingången till ett venetianskt palats som ser ut som det just blåst in från 1400-talet. Det märkvärdigaste med det är väl att det ligger i USA, dessutom lite i skymundan, i en stadsdel i bakvattnet av Boston, Massachusetts – men sedan följer många andra märkvärdigheter.

Isabella Stewart Gardner föddes 1840 i New York och hennes föräldrar var mycket rika. Familjen gjorde anspråk på att härstamma från den skotska kungaätten Stuart och var noga med att i sina monogram inkorporera skottarnas tistel och vita ros. Isabella fick den vanliga utbildningen för unga rika flickor i USA på den här tiden: privatskola hemma, därefter finishing i Paris – men det var också det enda med henne som var vanligt. Hon var som en eldslåga, ständigt hungrig efter nya upplevelser, ständigt nyfiken, vetgirig, passionerat intresserad av världen, människorna, naturen, konsten. Och det var redan nu, som skolflicka på resa med sina föräldrar i Italien, som hon fick den idé som skulle forma hela hennes liv: att i sitt eget land återskapa en skärva av italiensk kultur.

Ännu inte fyllda tjugo gifter hon sig med en man ur sin egen krets, Jack Gardner, och blir därmed ännu rikare. Jacks föräldrar ägde en stor handelsflotta som gick på kinesiska trader, en verksamhet som senare gradvis skulle övergå i järnvägar, gruvor och fabriker.

Lyckan svek när familjebilden skulle fullbordas. Makarnas enda barn, en son, dog två år gammal och efter upprepade missfall avråddes Isabella av sina läkare att ha fler barn. Men läkarna gav också Jack ett råd – kanske i övertygelsen om att denna kvinna genom sin enorma outlösta energi annars skulle driva alla i sin närhet till vansinnets brant: ”Ta henne till Europa.”

De for till Skandinavien, som förmodligen inte gjorde något större intryck på Isabella. Vidare till S:t Petersburg, Moskva, Novgorod. I Wien och Paris köpte hon kläder. Det var rätt medicin – hon öppnade sig åter för livet och skönheten. Hennes första år som maka och mor hade inträffat under det amerikanska inbördeskriget, en tid av oro och återhållsamhet; nu låg den långt bakom, och världen var fylld av hopp. Egypten, Nubien, Palestina, Grekland – resorna 1874 och 1875 går inte längre till för rika amerikanska turister konventionella resmål. I Boston, där paret har sin permanenta bostad, börjar Isabella bli ett samtalsämne.

En journalist skriver: ”Mrs Jack Gardner är ett av Bostons sju underverk. Det finns ingen som hon i någon annan stad i nationen. Hon är en miljonär-bohem. Hon är excentrisk, och har modet att vara det. Hon leder societeten, men ofta dit ingen vågar följa… hon imiterar ingen; allt hon gör är nytt och originellt.”

Det här var en tid när amerikanernas intresse för Europa och dess kultur över huvud taget nådde sin höjdpunkt. Kopior av Loireslott och rhenska borgar sköt som svampar ur den amerikanska jorden, ibland i vildmarken och ibland mitt i stan, men framförallt längs Atlantkusten i norr. Men huset som Isabella byggde, det byggde hon inifrån sig själv.

Hon valde platsen – sumpmark, för det var ju ett Venedig som skulle uppföras. Hon var där när stockarna drevs ner i gyttjan för att bilda palatsets grund. Hon valde varje sten, och bestämde hur den skulle infogas. Som den renässansfurste hon så liknade, var hon närvarande varje dag för att bevittna och leda arbetet. Hon blandade färgen när arbetarna tvekade. Hon förbjöd användandet av bärande stålkonstruktion – det var renässansens teknik som gällde.

Hennes far var död nu, sedan 1891, och Isabella hans enda arvinge. Hennes konstinköp hade blivit djärvare, mer målmedvetna. År 1894 köpte hon Botticellis ”Lucretias tragedi”; Rembrandts ”Självporträtt” från 1629 följer, så en Velázquez och 1897 det uppmärksammade köpet av Tizians ”Europa och tjuren”, för den då oerhörda summan 100 000 dollar.

Under 1880- och 90-talen hade Isabella och Jack fortsatt sina resor: Japan, Kambodja, Jakarta, Kina, Indien. De knöt ideligen bekantskaper med välkända såväl som unga okända konstnärer, och i deras intimaste vänkrets märktes James McNeill Whistler, John Singer Sargent och författaren Henry James.

Venedig blir deras andra hem, när de hyr Palazzo Barbaro, som inspirerar Isabella i hennes drömmar om ett eget museum.

Anders Zorn hade varit en av Isabellas protegéer i USA, och 1894 var Anders och Emma gäster hos Isabella och Jack i Palazzo Barbaro. Något slags fest pågick på Canal Grande en kväll, Zorn befann sig i ett angränsande rum när Isabella slog upp dörrarna till det och ropade: ”Raketer!” – så vilt att Zorn trodde att fyrverkeripjäser från kanalen hade landat i palatset och antänt det – men det var bara Isabella som brann.

Han har velat fånga ögonblicket, gjorde en skiss i Venedig och försökte avsluta målningen i Sverige, men den förblev ofullbordad. Ändå kommer vi kanske aldrig Mrs Gardner närmare än här, de bara armarna vitt utflängda, ljusskenet på hennes ansikte, glansen i hennes ögon, den prekära balansen i hennes rörelse.

I december 1898 dog Jack Gardner av ett slaganfall; i januari 1899 köpte Isabella det stycke mark de gemensamt hade sett ut, i stadsdelen Fenway i Boston. Bygget tog – med alla hennes fördröjanden och ändringar – inte mer än ett och ett halvt år. I november 1901 flyttade hon in i sin bostad på fjärde våningen av sitt livsverk.

Palatset tar andan ur en. Innanför dörrarna, som bevakas av marmorlejon, öppnar sig en innergård som komponerad av en lika okonventionell som stilsäker smyckekonstnär. Delfiner dyker utmed den grönskande trappväggen ner i ett skulpterat vattentråg. Vridna pelare och höga palmstammar för blickarna uppåt – i Italien skulle himlen utgöra tak, här skyddar glas diskret mot regn och snö. Allting badar i ljus, ändå finns både drama och svärta. Det romerska mosaikgolvet i centrum tecknar ett Medusa-huvud för att skrämma bort mörkrets makter. En egyptisk hök betraktar henne. Och i en av klostergångarna bärs en pelare upp av ett lejon, dubbelt plågat, för under sig har han en man, som stöter en kniv djupt in i djurets sida – så alltsammans kommer snart att rasa.

Ändå är huvudintrycket av denna magiska förgård –blommor. Isabella ansåg att konsten var en viktig – men bara en – komponent i tillvaron, och att den utan blommor och musik var en enbent stol. Fyra heltidsanställda trädgårdsmästare sköter därför gårdens och de omgivande små parkernas planteringar, med museets egna drivhus som bas. Vårens jasmin, kamelior och apelsinträd byts mot sommarens hydrangea och oleander; höstens krysantemum försvinner och ger plats åt vinterns cyklamen och azaleor.

Hon hatade också instängd konst – sådan som försmäktade i salar utan fönster – så därför vetter rummen i tio öppna balkonger mot gården.

Österut flankeras gården av en spansk klostergång, som i synnerhet vittnar om sin skapares säkra öga för iscensättning. Det avlånga rummet blir ett nästan stiliserat koncentrat av Spaniens själ. Väggarnas subtilt färgsatta keramikplattor som en gång var golvet i en kyrka; en morisk fönsteröppning nyckfullt infattad; och en adelsmans alabastergrav från 1400-talet. Allt i ett klosters halvdunkel.

Och så, i slutet av gången, en lysande slutpunkt – ”El Jaleo” – John Singer Sargents magnifika ögonblicksbild av andalusisk extas. Målningen i svarta, bruna och vitbeiga toner har scenen belyst underifrån, så att handklapparna och gitarristen beskriver skuggfigurer på väggen bakom. I förgrunden blir danserskans ljusa kjol hypnotisk: den rör sig.

Det palats som från början såg så enbart venetianskt ut är fullt av sådana överraskningar. Här finns ett Tizians rum, ett Rafaels och ett tillägnat Veronese – men också andra som är som barndomens vindskammare där allting älskat och udda hamnat. En samling underbara etsningar av Zorn, och en höjdpunkt, ett sanctum sanctorum, som länge var stängt för allmänheten.

I en interiör som balanserar på gränsen mellan kapell och bibliotek, intill ett litet bord med Giottos ”Jesus i Templet”, hänger här Sargents ultimata porträtt av Isabella Stewart Gardner. Han har målat henne i full gala och generöst dekolletage, men omgiven av en diskret gloria. Eller är det kanske bara väggens cirkulära mönster bakom henne? I vilket fall, en modern (och något harmynt) ikon, händerna löst knäppta, en bild av styrka, kvinnlighet och grace.

År 1924 gick hon ur tiden, denna märkliga personlighet, som var besatt av kärlek till det sköna. En virvelvind som ibland kunde bli till storm, en allätare av mänsklig visdom och allnjutare av mänsklig lek. Mrs Gardner älskade orientalisk filosofi – och amerikansk baseboll.

Inget får ändras i hennes museum enligt det stränga testamentet. Sälj något, eller köp in något, eller flytta något – och allting går på auktion och pengarna till Harvard University.

Ingenting får heller etiketteras. Det mesta av tavelsamlingen hänger i en enda röra. Jag beklagar mig för en av vaktmästarna vid utgången.

”Mrs Gardner ville inte att betraktaren skulle låta sig påverkas av konstnärens namn och rykte”, säger han. ”Och hon var inte intresserad av konsthistoria.”

Publicerad i Populär Historia 1/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också