Sorglig saga bakom populär bronsfigur

Melankoliskt sänker hon huvudet och blickar mot havet, Edvard Eriksens sjöjungfru i brons från 1913. Tilltalet är försiktigt. Skalan är inte heller storslagen, skulpturen mäter blott 125 centimeter. Ändå är »Den lille havfrue« Danmarks överlägset mest kända skulptur. Besökare från när och fjärran vallfärdar till Langelinie i Köpenhamn, där hon är placerad på en sten helt nära land.

Turister tar selfies med henne, skolklasser kommer dagligen. Politiska organisationer klär sjöjungfrun i t-shirts, studenter förser henne med huvudbonader och kransar.

Den lille havfrue lockar och står i oavbruten dialog med sin publik, det är tydligt. Kanske beror det på att hennes olyckliga historia fortfarande griper oss, snart 180 år efter att den danska sagoförfattaren H C Andersen skrev berättelsen om henne.

Filmjätten disney gjorde 1989 en skojigt glättad filmversion med Den lilla sjöjungfrun, men originalversionens handling är i själva verket mycket mörk. Sagan handlar om den skönsjungande sjöjungfrun som offrar sin röst i utbyte mot ben för att kunna närma sig prinsen hon förälskat sig i. Vinner hon hans hjärta blir hennes själ, liksom människornas, odödlig. Om inte, förvandlas hon till skum på havet med brustet hjärta.

Prinsen gifter sig med någon annan och sjöjungfrun får chansen att förvandlas tillbaks – på villkor att hon mördar honom. Det förmår hon inte, kastar sig i havet och förvandlas till skum.

Berättelsen sattes upp som balett på Det Konglige Teater i Köpenhamn 1909 med dansaren Ellen Price i huvudrollen. I publiken satt Carl Jacobsen (1842–1914), bryggare på Carlsbergs ölbryggerier. Han var även stor konstmecenat och tog initiativ till att ge H C Andersens älskade figur visuell gestalt, och Edvard Eriksen fick uppdraget.

Konstnären, som arbetade i tidstypisk realistisk stil, skapade en finlemmad figur som elegant och lätt vrider sig åt sidan för att ge dynamik och liv åt kroppen. Högerhandens stöd mot stenen ger armens muskler anspänning, medan benen vilar avslappnade – det är ju en sjöjungfru med stjärt.

Skulpturer sittande på sidan, så som havfruen gör, är egentligen ganska ovanliga i konsthistorien. I antik skulptur finns förvisso många najader och vattennymfer som avbildats sittande i snäckor, och det antika Roms konst hade Eriksen mött i Italien då han var i Carrara för att hugga marmor.

Sådana möjliga antika inspirationskällor till hans sjöjungfru fanns förstås också hemma i Köpenhamn, där Ny Carlsberg Glyptotek var nyöppnat. Museet visade »Den lille havfrue«-finansiären Carl Jacobsens antiksamlingar. Där finns främst just skulptur, eftersom samlaren menade att tredimensionell konst bäst förmådde kommunicera kraft och skönhet till betraktaren.

Ändå var Edvard Eriksens främsta inspiration den franska skulptören Henri Chapu, som 1870 skildrat Jeanne d’Arc i sittande ställning och med koncentrerad blick. Havfruen är förstås ingen politisk hjälte, men vaksamheten och dramatiken vilar under ytan även hos henne.

Sedan 2012 har »Den lille havfrue« en syskonfigur några mil norrut, i Helsingør. Där sitter konstnärsduon Michael Elmgreen och Ingar Dragsets verk »Han« i blankputsat stål och blickar ut över havet från sin sten på ett sätt som direkt för tankarna till sjöjungfrun i Köpenhamn.

Ändå har denna lillebror inte kunnat konkurrera ut henne, åtminstone inte hittills.

Natten till den 25 april 1964 förlorade sjöjungfrun sitt huvud. Det har har aldrig dykt upp, men ett nytt har gjutits. Den danske konstnären Jørgen Nash (1920–2004) påstod 1997 i en memoarbok att han låg bakom dådet. Samma sak hände 1998, men då återlämnades huvudet kort därpå. Högerarmen stals 1984, och 2007 spraymålades sjöjungfrun helt i rosa.

Som nationell symbol är sjöjungfrun ganska ohotad i Danmark, även gentemot starka varumärken som drottning Margrethe och Lego. Det är förstås en utmaning för ett folk och en nation att identifiera sig med en olyckligt kär sagofigur med fiskstjärt – påhittad och därför en smula världsfrånvänd, men det ligger i sakens natur. »Den lille havfrue« fortsätter ha en mycket speciell plats i danskarnas hjärtan, mer än ett sekel efter att hon kom till.