Konstnärerna i Grez

Text —

30 september 2021

Så här skrev den svenske konstnären Carl Larsson i en rapport till Konstakademien i Stockholm 1882: "Grez är en idyll. En liten village liggande utsträckt i all maklighet utefter den klart och friskt rinnande Loing. Där har bildat sig en främlingslegion av amerikanska och svenska målare."

Larsson skrev för att berätta om livet i den franska byn Grez-sur-Loing, där klimatet var mildare, ljuset mjukare och landskapet helt annorlunda än det svenska. För en konstnär var platsen, på landsbygden åtta mil söder om Paris, helt enkelt perfekt som inspirerande arbetsmiljö. Saken blev inte sämre av att både svenska och internationella kollegor redan fanns på plats, vilket garanterade livliga och givande diskussioner om teknik, komposition eller färgskala – och förstås, ett tilltalande sällskapsliv.

Stack ut i byn

I den lilla byn med 600 invånare utgjorde konstnärerna en tillfällig och säkert ganska exotisk befolkningsgrupp på runt tjugo personer. Bland dem fanns norrmännen Christian Krohg och Christian Skredsvig, irländaren Frank O’Meara och kanadensaren William Blair Bruce. De mest frekventa svenskarna var Carl Larsson, Bruno Liljefors och Julia Beck samt Karin Bergöö, Nils Kreuger, Karl Nordström och Richard Bergh.

Att några av konstnärerna till vardags klädde sig rätt excentriskt gjorde dem knappast mer begripliga i bybornas ögon. Nattrock med rep runt midjan till japansk hatt och trätofflor är ett av många exempel som har nämnts av August Strindberg, som också vistades i Grez under 1880-talet.

Då, under 1800-talets slut, betraktades Frankrike i allmänhet och Paris i synnerhet som det europeiska konstlivets nav. Här fanns de bästa konstutbildningarna med de skickligaste lärarna, och mot Paris riktades kontinentens blickar för att se vilka konsttrender och stilideal som var de senaste.

Flera svenska konstnärer, som Eva Bonnier, Jenny Nyström och Hanna Pauli, reste mycket riktigt också hit för att utbilda sig och skaffa ateljé. Staden erbjöd dessutom rika möjligheter till vad vi idag skulle kallat nätverkande, som kunde resultera i lukrativa uppdrag såväl som vänskaps- eller kärleksrelationer.

Lockades av det lantliga livet

Några av de svenska Parisresenärerna sökte sig så småningom till Grez, lockade av lantligt liv i naturskön miljö, långt från storstadens stenlandskap. Dessa unga målare bröt mot det ideal som hade dominerat konsten under 1800-talets första halva: historiska motiv i realistisk stil.

Efter långa dagar i ateljén med stelt poserande modeller, utklädda till någon gammal kung, åstadkom konstnärerna målningar med stor detaljrikedom kryddade med en rejäl dos nationalistiskt patos – det som numera kallas historiemåleri.

Ett sådant tillbakablickande uppfattades som passé av den generation som hade låtit sig berusas av industrialiseringens nymodigheter. Häri ingick fabrikernas billiga, massproducerade vardagsföremål, liksom ifrågasättandet av konventionella sociala och moraliska regler. Lägg därtill den framväxande arbetarrörelsens krav på likabehandling, plus de nya transportmöjligheter som kom med järnvägar och ångfartyg, vilket underlättade resor och därmed vidgade vyerna.

Som kontrast till det gamla måleriet anammade det unga gardet en fransk trend, plein air-måleri. Den franska termen syftar på ett måleri som utförs och avslutas utomhus (alltså inte enbart skissande). Friluftsmåleriet blev populärt under den tidiga impressionismen, bland annat som en reaktion mot ett stelt och formellt historiemåleri.

I den lilla byn med 600 invånare utgjorde konstnärerna en tillfällig och säkert ganska exotisk befolkningsgrupp.

Att arbeta utomhus var sista skriket när svenskarna kom till Grez. Varje morgon efter frukost gick de, utrustade med en lätt packning av hopfällbart staffli, färgtuber och penslar, mot floden Loing för att fånga blänkande vågskvalp eller en bondkvinnas arbete i köksträdgården. Det var vardagliga motiv som den äldre konstnärsgenerationen menade var alltför triviala, ja rentav förfärliga. De unga resonerade tvärtom. Inget motiv, menade de, kunde vara obetydligt när konsten skulle vara fri, sann och skildra verkligheten.

Att få pröva på denna nya hållning i Grez, var en erfarenhet som förändrade flera av konstnärerna på djupet. Med skissblocket i hand såg de plötsligt möjliga motiv överallt – en improviserad frukost vid ett haltande träbord, en lerig åker i soluppgång eller en roddtur längs floden.

Religiös uppenbarelse

Carl Larsson beskrev insikten nästan som en religiös uppenbarelse: "Nu hade fjällen fallit från mina ögon och förtrollningen var bruten. Jag såg för första gången på naturen. Jag kastade bisarrerierna på sophögen och mina märkvärdiga idékombinationer i sjön. Där må de ligga. Nej, nu har jag gett stora famnen åt naturen, den må vara hur enkel som helst."

Upplevelsen bekräftas av konstkritikern Georg Nordensvan, som efter ett besök i Grez 1883, beskrev hur "motiver bjödo sig vart man än såg i trädgårdar, unga fruktträd, blomsterprakt och köksväxter, stränder med terrasser och spaljéer, med gamla lusthus och bryggor, flod med kvarn och små vattenfall, sol på vita murar, gubbar i träskor, gummor i bindmössor, flickor i solsken, höns och ankor, betande boskap och dungar, åker och skog".

Nu, under det sena 1800-talet, var konst inte längre enbart en angelägenhet för kyrkan eller samhällets ekonomiska elit.

Inte bara konsten, utan också vardagslivet blev en arena för de unga konstnärerna att visa avståndstagande från etablerade konventioner. Många kvällar i veckan bröt spontandans ut i matsalen på något av pensionaten där de hyrde in sig. "Det piruetteras åtminstone ett par gånger i veckan" enligt journalisten Johan Janzon ("Spada"), som rapporterade från Grez i Svenska Dagbladet. Han beskrev hur "vals och polka utföres på sju olika vis, och flera dansörer och -öser utveckla den mest kosmopolitiska färdighet".

Maskeradfester

Till danskvällarna kom maskeradfesterna, där improviserade kostymer lockade till skratt och lek. Ska vi fortsätta tro på Johan Janzons vittnesmål i Svenska Dagbladet, hade Julia Beck vid ett sådant tillfälle i september 1883 "metamorfoserat sig från att förut hafva förträffligt spelat en gammal, maskerad käring med grof schal och trätofflor" till att senare samma kväll ihop med Gerda Rydberg agera "nätta, svarta och röda småsatar med skallror och andra attribut".

Ett fotografi från kvällen finns bevarat i samlingarna på Nationalmuseum, där Julia Beck mycket riktigt syns med djävulshorn i diadem över den mörka pannluggen, sittande framför en kvinna med ett krus på huvudet – samma idé som Karin Bergöö Larsson använde, stående i dörröppningen till höger vid sidan om Richard Bergh, som är klädd till romare i vit toga och lagerkrans.

Ytterligare ett nymodigt inslag i Grez-tillvaron var oljefärg i metalltub. Detta resultat av den moderna teknikens landvinningar, är en självklarhet idag, men innebar en enorm frihet för målarna då. Oljemåleri hade tidigare krävt omständligt arbete med att riva pigment och blanda bindemedel i pytsar och burkar utspridda i ateljén. Nu räckte det att kasta ned några tuber i fickan och gå ut i naturen.

Hur kom det sig då, att detta – förvisso fria, men ekonomiskt osäkra – konstnärsliv blev så attraktivt? Varför flydde de unga konstnärerna tryggheten i Stockholm och Konstakademien, med sina läraruppdrag och generösa arvoden? Svaret är helt enkelt, att tiderna var nya. Under den här perioden blir konsten fri, vilket förändrar allt.

Krävde frihet

Konstnärerna söker nu frihet från de krävande uppdragsgivare som, i historisk tid, hade haft mycket långtgående inflytande på utformningen av enskilda konstverk. Bevarade kvitton visar att beställare, kanske ett kloster eller en hertig, kunde stipulera sådant som antalet änglar i en altartavla eller vilken slags färg (den dyraste, förstås) som skulle användas till en viss blå klänning i ett porträtt.

Nu, under det sena 1800-talet, var konst inte längre enbart en angelägenhet för kyrkan eller samhällets ekonomiska elit, utan lockade även köpare i den välbärgade medelklass som växte med industrialiseringen. I tongivande och borgerliga Pariskretsar, blev konst ett lika självklart inslag i livet som konserter, operabesök eller läsning. Därför dyker det också upp butiker som säljer konst; det vill säga ett slags tidiga gallerister, som blir förmedlande länk mellan konstnären och köparen.

Det system som vi numera tar för självklart, den fria konstmarknaden, får alltså sin form just då målarna i Grez experimenterar sig fram till nya konstnärliga uttryck. Sina motiv väljer de själva, likaså teknik och material – oljefärg, akvarell eller kolteckning. Inga pengastinna beställare hör av sig och kräver besked om leveransdatum för en viss målning. Istället är konstnärernas drivkraft nu att fånga sitt motiv på ett sätt som är så originellt och nyskapande att det övertrumfar målarkonkurrenterna i tävlingen om publikens – och köparnas – uppmärksamhet.

Den moderna tidens förtjänster

I konstnärernas vardag gjorde sig denna penningbaserade logik påmind på fler än ett sätt. Befolkningen i Grez var inte sen att anamma den moderna tidens sätt att göra förtjänster. De krävde inte bara betalt för att stå modell vid floden eller på en bro, utan erbjöd sig också att – mot betalning – skjuta upp sådant arbete i landskapet som kunde resultera i motivförlust för konstnärerna. De betalade i sin tur gärna för några dagars respit, när den åker eller den blomsteräng som de målade av, plötsligt måste plogas eller slås. Alternativet var ju att tvingas skrota en pågående målning.

August Strindberg kom också till Grez. Författaren anlände i sällskap med Siri von Essen sommaren 1885 och stannade nästan ett helt år. Vännen Verner von Heidenstam gästade sin yngre kollega under stor förnöjelse, även om han efteråt vittnade om att "damerna i Grez funno mig svårt vidrig, emedan jag gaf mig sken af att föra ett horiskt lefverne".

Svårt att klara sig ekonomiskt

När Strindberg år 1886 publicerade Bland franska bönder var det med lantbrukarlivet i Grez som empirisk grund. Konstnärskolonin är dock – dessvärre – helt osynlig i boken.

Allt färre svenskar stannade kvar i Grez när 1880-tal började gå mot 1890-tal. De som återvände till Sverige hade ofta gjort slut på sina pengar och behövde hemlandets stabilitet och välbekanta sammanhang för att klara sig ekonomiskt.

Målaren Karl Nordström var en av dem, som i ett brev till sin bror i Stockholm 1885 beskrev hur han "sitter här och äter på min kredit, så att fan vet när jag kommer hem. Men det skall bli loss till våren och då vill jag hem till min hustru och hyra mig in i en bondstuga och lefva billigt."

Andra lockades inte längre av friluftsmåleriet när det hade blivit allmängods och förlorat nyhetens behag. Nya strömningar började fånga konstnärernas uppmärksamhet, nya motivkretsar och tillvägagångssätt blev inne.

Ljusa, lyriska naturskildringar fick kliva åt sidan för ett mer melankoliskt anslag där Eugène Janssons blå skymningslandskap och John Bauers mörka skogstroll formade en svensk variant av den sekelskifteskonst som på kontinenten skulle kallas symbolismen.

Ändå kom det så sent som 2002 besked om att en svensk på nytt hade dykt upp och blivit aktuell i Grez. Kommunfullmäktige i byn, som numer har ungefär 1 500 invånare, beslöt nämligen då att den gata som tidigare hade kallats Rue Vieux Pont ("Gamla Brogatan"), hädanefter ska heta Rue Carl Larsson.

Linda Fagerström är docent i konst- och bildvetenskap vid Linnéuniversitetet.

Publicerad i Populär Historia 6/2021

Läs också:

Krig

“Vi målare äro ju alla ett slags zigenare, ett kringvandrande nomadiskt folkslag och kusiner med dem som stryka land och riken kring med orgelpositiv och ma

Fotografi

Det kunde vara ganska tufft att vara spårvagnsförare förr i tiden – särskilt vintertid. I avsaknad av vindruta och hytt var det bara att smörja in ansikt

Fotografi

Föräldrahemmet i Malmö, morgonen den 1 mars 1986. Jag var 17 år. Minnet av hur jag blev varse att Olof Palme mördats är alldeles tydligt. Sydsvenskans fö

Med målarens öga – Svensk konstnär som krigsreporter

Stockholm, 1909

Stockholm, 1986