Bildskatten i Södra Råda

Det luktar gammalt, ålderstiget trä redan vid entrén till vapenhuset, precis som man kan förvänta sig i en medeltida träkyrka. Vapenhuset ligger för ovanlighetens skull inte söder om långhuset utan istället invid den västra gaveln. Placeringen beror på kluriga sockenbor under 1700﷓talet. Genom att ta upp en ny ingång i väster och samtidigt slopa ingången i södra långhusväggen, skapades några fler bänkrader i kyrkan.

1700﷓talets sockenbor var nog inte av ett resligt släkte, åtminstone att döma av dörröppningen in till själva kyrkan. Man får kröka ordentligt på ryggen. På en gammal planka, i senare tid uppsatt ovanför dörren, blickar halshuggna jungfrur ned på besökaren. Plankan med dessa målade, nu stympade medeltida jungfrubilder satt tidigare på korväggen inne i själva kyrkorummet.

Tro nu inte att detta smultronställe är en av de många välkända, norska träkyrkorna. Nej, den konstklenod som vi nu är i färd att beträda, är i allra högsta grad svensk, belägen i Värmland mycket nära gränsen till Västergötland.

Räddad av resglad fanatiker

Egentligen borde denna berättelse tillägnas en av 1800﷓talets verkligt historiska eldsjälar, för faktiskt kunde idag detta smultronställe lika gärna ha varit en jämn sädesåker eller betesäng. Den gamla träkyrkan i Södra Råda var nämligen rivningshotad för inte så många generationer sedan.

Ödet hade emellertid bestämt att så ej fick ske. Det outgrundligas redskap blev en resglad skåning som levde och verkade på 1800﷓talet. I dåtida akademiska kretsar var mannen kanske inte helt accepterad. Hans namn var Nils Månsson, men han är mera känd under namnet Mandelgren.

Mandelgren var en av dessa 1800﷓talsfanatiker som vi idag har att tacka för så mycket i vårt bevarade kulturarv. Han färdades runt i landet, avtecknade, målade och antecknade sådant som “syntes honom kasta ljus öfver fäderneslandets kulturutveckling”.

Monumentalverk om kulturhistoria

Målet för detta digra fältarbete var att skapa ett monumentalverk om våra svenska kulturhistoriska skatter, och i synnerhet under åren 1846–50 var Mandelgren mer resande än bofast. De stora uppoffringarna att med häst och vagn färdas kors och tvärs gav till slut resultat. När bokverket kom ut i Paris 1862 – svenska staten hade refuserat projektet – väckte det en enorm internationell uppskattning. I planschverket återfanns på hedersplats målningarna med motiv hämtade från Södra Råda kyrka i Värmland.

Det var år 1849 som Mandelgren steg in genom den låga kyrkodörren och förstummades av den syn som mötte honom inne i halvmörkret. Träkyrkan fullkomligt dignade av medeltidsmålningar.

Det är därför lätt föreställa sig vår upptäcktsresandes förtvivlan när sockenborna senare meddelade att en ny kyrka skulle byggas på annat ställe och den gamla rivas. Här måste handlas snabbt! I ett stämmoprotokoll daterat 29 juli 1849 heter det att församlingen mot ersättning borde överlämna kyrkan till regeringen eller till herr Mandelgren. Församlingen lovade att i god tid meddela när försäljning för rivning skulle bli aktuell.

Tio år senare räddades klenoden genom inköp av staten. En av Sveriges märkligare kyrkobyggnader hade blivit bevarad för kommande generationer.

Kyrkan uppvisar två århundradens målningsalster: i koret bilder från tidigt 1300﷓tal och i långhuset en knappt tvåhundra år yngre konstskatt. Unikt är målarnas forna framsynthet, bilderna är exakt daterade! Sådant saknas normalt för våra kyrkomålningar.

I koret kan man t ex på ett målat textband läsa: “Anno Domini MCCCXXIII domino episcopo Petro regnante”, d v s “År 1323 då Petrus var biskop”. Målaren har emellertid inte, kanske i djup ödmjukhet inför alla helgonen på korväggarna, velat ange sitt namn. Mindre blygsam var mannen bakom långhusets figurmyller. Konstverket är här signerat mäster Amund och året 1494.

Utsökta bilder från 1300﷓talet

Målningarna i koret, denna en gång så avskilda plats där prästen och eventuella korgossar i ensamt majestät härskade, sjöng och bad, är kanske Sveriges märkligaste och mest utsökta 1300﷓talsmåleri bevarat på ursprunglig plats.

Det är självklart till visst förtret att inte veta vem som är mästaren bakom detta utsökta konstverk. Tänk om konstnärerna bakom t ex Mona Lisa eller Nattvakten hade varit okända för oss ﷓ frågorna kring tavlornas tillkomst hade varit många.

Här i Södra Råda ligger mystiken tät som höstdimman på ängarna utanför träkyrkans 1200﷓talsväggar. Vem var konstnären, vem betalade detta annorlunda konstverk, varför investerade man just här i en sådan prakt?

När det gäller de två sista frågorna kan man kanske ana sig till svaret. Det ligger nämligen nära till hands att sammankoppla kormålningarna med en stormans stinna medeltidsbörs.

Södra Råda ligger strategiskt på en smal landtunga mellan Vänern i väster och sjön Skagern i öster. Gullspångsälven, landskapsgräns mellan Värmland och Västergötland, förbinder de två insjöarna. Bron över älven var en viktig förbindelseled. Här låg också det medeltida fästet Amneholm, omtalat i en bevarad källa från 1300﷓talet. Avståndet mellan borg och kyrka är endast några kilometer. Nog är det borgherren som låtit pryda sin sockenkyrka?

Mästaren var knappast boklärd

Vem har då hållit i penslarna? Även om inte namnen finns, så har vi i alla fall bilder av konstnärerna. Konsthistoriker tror nämligen att målarna kan vara de två män som ödmjukt kryper under Kristus fötter i östväggens stora treenighetsscen.

Mästaren, eller mästarna, har i varje fall inte varit boklärd. Detta framgår av de stavfel som förekommer i målade latinska textslingor. Så har t ex en mansfigur med stort skägg fått finna sig i att namnges som Ester, som ju var en judisk hjältinna av högst kvinnligt kön.

Det var i franska illustrerade manuskript som konstnären en gång fann sina förebilder. Han kan ha studerat dessa dyrbara bokillustrationer i Skara domkyrkas stora bibliotek, men det är inte omöjligt att han också fått impulser vid egna besök i Frankrike.

Kormålningarna, utförda direkt på stockväggarna, blir alltmer färgintensiva ju längre upp från golvet de befinner sig. I det konstrikt treklöverformade takvalvet av trä blir färgen så påtaglig att man undrar om inte Mandelgren varit framme med sin 1800﷓talspensel. Så är dock inte fallet.

Konsthistorikern Bengt Söderberg har gett en träffande beskrivning när han nämner att fonden i taket är så klarröd som vore den målad med färsk smultronsaft. Kanske är detta det bäst bevarade färgprovet vi har från vår nordiska medeltid. Kanske beror målningens goda kondition på att målaren använt sig av den dyrbara äkta cinnobern.

Allt är emellertid inte strålande färgrikt. Den använda högblå färgen har t ex under århundradena antagit en alltmer blågrön ton.

Jungfru Marias död och himmelsfärd

Även om Gud Fader i korets treenighetsbild håller den korsfäste Kristus framför sig, är kormålningarna inte i första hand en hyllning till Jesus. I stället berättas om dödsstunderna för dem som stått Frälsaren närmast.

Hedersplatsen innehas av jungfru Maria. På den norra och östra korväggen skildras hennes död. På den första bilden ses Maria sittande med slutna ögon, omgiven av apostlar, tjänare och änglar. På nästa bild, tyvärr fragmentariskt bevarad, anfalls liktåget av ilskna judar. De stora svärden viner i luften och fredsbudskapet verkar fjärran.

Nästa scen återger Marias himmelsfärd. Dåtidens nyhetshyenor är de två änglar som nyfiket kikar under liktäckelset. De har all anledning att se förvånade ut. Maria, tillsammans med Jesus, är nämligen redan på väg till himlen på en duk som Gud Fader håller med fasta händer. Den sista scenen i denna konstnärliga Mariahyllning är hennes kröning som Himmelrikets drottning.

Kvinnorna var av tradition tilldelade den norra delen av en medeltida kyrkobyggnad. På norra sidan av långhuset återfanns alltid ett Mariaaltare och kvinnorna hade sin egen ingång genom en portal i norra långhusmuren.

I Södra Råda kor når inte Marialegenden den södra korväggen. Här tar istället Jesus manliga vänner och förkunnare vid. Här på manssidan i söder blir allting plötsligt mycket hårt och blodigt.

Petrus hänger upp och ned, fastspikad på sitt kors. Paulus hädangång är redan genomförd; huvudet ligger avhugget på marken. Aposteln Bartolomeus får finna sig i att bli levande flådd och den helige Hippolytos får en besvärlig hädanfärd. Fastbunden vid en häst släpas han över törnen. Laurentius ligger fjättrad med bojor, färdig att grillas på ett lämpligt stekhalster.

Ovärderliga 1400﷓talsmålningar

Södra Rådas 1400﷓talsmålningar, målade på både väggar och valv, är genom känd datering och konstnärssignatur ovärderliga för vår förståelse av senmedeltidens ledande konstskola i mellersta och norra Götaland. Målaren Amund har utifrån dessa konstverk tillskrivits en mängd andra, anonyma kyrkmålningar. Vi finner honom, eller kanske snarare hans verkstad, i Småland, Västergötland, Östergötland och Värmland.

Tyvärr vet vi inget om Amund; källorna tiger. Endast inskriptionen i Södra Råda lyser som ett snabbt blixtljus i ett i övrigt kolsvart historiemörker: “Tusen år efter Kristi börd, fyrahundra därefter; därefter ännu nittio år och sen på det fjärde då Brynolfus, den tredje med namnet, var biskop i Skara detta allt blev av Amund då både skrivet och målat.”

Nästan hela långhuset är täckt av Amunds målningar, sammanlagt 130 olika scener. På väggarna visas trosbekännelsen, pedagogiskt redovisad genom att avbildade apostlar visar fram symboliska bilder. I takvalvet myllrar det av bibliska bilder.

Konstnären har här satt in händelserna i återgivna miljöer hämtade ur hans egen 1400﷓talsvärld. Över öppningen in till koret möter vi en naivt målad Kristus i en framställning av yttersta domen. På ömse sidor knäböjer Maria och Johannes Döparen. Runt Kristus är det skön musik, änglar spelar på harpa, stränginstrument, trumpet och klockor. Det gäller för de nyväckta döda som tittar upp ur gravarna att hamna hos Maria. Därifrån går vägen till Petrus i himmelriket. Ve dem som tvingas till Johannes sida; här väntar djävulens väldiga, tandförsedda gap.

I dag ger Södra Råda kyrka intryck av en ödekyrka, en känsla som skapas av frånvaron av lösöre, t ex bänkinredningar och minnestavlor. Märkligt nog verkar kyrkan aldrig ha haft någon orgel. Denna ersattes i stället av någon utvald, välljudande sockenbo som körledare. Ibland var det lite si och så med kvaliteten, år 1846 klagade några sockenmän offentligt på ledarens sångargåvor.

En läktare uppsattes i kyrkan åren 1723–24. Den kraftiga folkökningen framtvingade här som annorstädes lösningar på problemen med trängsel i kyrkorna. Läktaren verkar emellertid ha blivit en felräkning; sockenborna betedde sig inte som man kunde förvänta under gudstjänsten. År 1730 förbjöds t ex manfolk att sitta bakom kvinnorna på läktaren, ett år senare blev kvinnor avhysta från läktaren. Några år senare fick en rotemästare ha sin plats här uppe för att stävja oljudet bland läktarfolket. 1748 klagas på att “en del gossar stå på läktaren bakom kvinnfolken och göra skalkestycken”.

Och allt detta i åsyn av stränga apostel﷓ och helgonblickar från mäster Amunds fantasivärld!

**Publicerad i Populär Historia 2/1991